London välkomnar med ett kallt och hårt regn som klöser framrutan på taxin, på väg från flygplatsen till arenan där det väntar landskamp mellan Sverige och Brasilien (hur gick det till?).
Jag har bilvit så förkyld att mina nysningar från baksätet just nu får chaufförens långa hår att peka i färdriktningen. Jag ber honom om ursäkt och skyller på snön som jag förbannat så mycket där hemma.
Får kollegorna i luren, de som inte jobbar med matchen alltså, de som haft konferens på arenan hela dagen och planerat våra häftiga satsningar på EM och OS. Nu slappnar de av i barernas hemland och det låter blöt studentskiva ur min mobil.
Solen går ner, tror jag, för det är svårt att se från motorvägen eftersom allt i den här staden är grått. Den ljusa asfalten och mörka himlen har samma spännande färgton, de smälter liksom ihop, med hjälp av regnet.
Men det är vackert att snart vara framme, efter allt helvete med Rune Air. Tror knappt det är sant.
Om nu taxichauffören vet vad han gör.