Jag, Maradona och Foppa
avHar fått några mail om att det är dålig fart på S-bloggen. Ni har för höga krav på en rookie som mig…
Jag är sjuk.
Har feber i skivande stund. Och därför lär det här bli ett långt inlägg…
Feber är ett intressant tillstånd. Inte bara fysiologiskt. (Jag läste följande någonstans på internet att ”när man blir sjuk sänder kroppens immunförsvar ut olika ämnen i blodet för att bekämpa en sjukdom, som till exempel kan vara orsakad av bakterier. En del av ämnena som ingår i immunförsvaret orsakar en höjning av kroppstemperaturen. I de flesta fall får man inte feber av själva sjukdomen, utan av kroppens försvar mot den”.)
Nåväl.
Feber betyder även febriga och brännheta drömmar.
Jag drömmer ofta.
Och det händer förstås att jag, precis som så många andra, har klassiska drömmar om Den Stora Chansen.
Jag tror faktiskt jag haft mina allra bästa drömmar i just febrigt tillstånd.
Jag minns hur jag med körtelfeber 1986 hade en fantastisk dröm där jag delade omklädningsrum med Diego Armando Maradona. Orsaken var förstår att jag var uttagen i Argentinas VM-lag inför finalen på Azteka. Diego hade ringt det svenska förbundet och löst alla papper via en fax i sin limo. Så där bytte jag om, 19 år gammal och i min bästa fotbollsålder, tyckte jag (och ägnade inte en tanke åt att jag slutade spela fotboll som 13-åring då jag provat alla platser men ändå inte platsade). Vi laddade som fan inför finalen mot Västtyskland, det var jag och Maradona och Jorge Buruchaga som hade skåp(!) intill varandra.
Enda problemet var att när vi bytt om och skulle ut för att värma hittade jag inte mina fotbollskor.
Jag fick panik, förstås.
Kunde inte låna, heller. Inga andra passade, jag hade plötsligt storlek 52.
Jag letade i två timmar och när fann aldrig några skor. Jag missade hela matchen – och guldfirandet.
Det skulle hända igen.
För inte många år sedan var jag debutant i Tre Kronor, 36 år gammal och utan ett enda träningspass sedan jag knappt hade fjun på överläppen. Foppa peppade mig som fan, det var VM-match mot Finland, och han ville att jag skulle spela i hans kedja. Jag ställde förstås upp och den gången kom jag ut bra till värmningen, puckarna satt so på ett snöre mellan mig och Foppa. Sundin var en skugga bakom mig, petad till fjärde backparet där han spelade med gamle Stefan Perlström (hur dök han upp?).
Men, kan man tänka sig, när vi är redo i båset för match och vår förstakedjan ska in för första teken – så saknar jag skridskor. Men va fan…jag står i bara strumporna och Foppa skäms faktiskt lite, så Zäta får ta min plats till jag fixat skridskor.
Hittar jag dem?
Näe.
Jag missade hela matchen och blev inlåst i ett materialrum (där jag vill minnas att Lasse Kinch satt och refererade).
Jag blir tokig på såna drömmar.
Det är lika frustrerande att (hur det nu gick til) åka upp längs en flod i Burma med John Ramob – men inte ha nåt annat vapen än kompisen Rogers fiskespö från Dalsland. Och det skrämde inge flodpirater, tyckte Rambo besviket.
Jag har även intervjuat Clinton och Bin Ladin (inte samtidigt). Men utan vare sig block eller penna eller bandare, och när jag lämnade Vita Huset och Jättegrottan hade jag förstås glömt allt de sagt.
Jag har haft hundratals liknande drömmar.
Men de där jag är en världsstjärna i hockey eller fotboll är jobbigast. Den enda lyckade sportdrömmen jag haft var när jag blev svensk mästare i fotboll, men jag vet inte med vilket lag det var och kunde aldrig förstå hur både Torbjörn Nilsson och Zlatan kunde få spela med mig på topp.
Nu blev jag trött av att skriva så här långt.
Får nog lägga mig och sova.
Och drömma.