Djurgården är en sorglig slutspelssaga på senare år. Skapligt spel i grundserien – men när killarna nu borde ha rustat till tänder för kollisioner – så viker de ner sig.
Jag är inte djurgårdare, och bor inte ens i Stockholm, men kan tycka det är synd att landets största stad inte har ett lag som kan skaka om de riktigt stora guldkandidaterna. (Över huvud taget har det på 2000-talet varit få lag som överraskat som uppstickare när det blir spel om guldet.)
Efter SM-guldet 2001 har Djurgården följande slutspelsfacit:
01/02: Ut i kvarten, mot Frölunda.
02/03: Ut i semi mot Färjestad.
03/04: Ut i kvarten mot Frölunda.
04/05: Ut i semi mot Frölunda.
05/06: Inget slutspel.
06/07: Inget slutspel.
07/08: Troligen ut i kvarten mot Linköping.

Och inte lär det blir bättre nästa säsong. Klubbens få stjärnor, för de är inte många, lär förloras till fetare lönekuvert.

Jag spådde skador i går. Inget märkvärdigt, det är ju slutspel. Vi fick se en hel del men den skada som påverkar slutspelet mest lär bli den trasiga ryggen på guldmålvakten Karol Krizan.
Jyri Marttinen såg groggy ut i Skellefteås match, även det en skada (hjärnskakning) som inte syns men som kan sätta sina spår.

Jag är uppvuxen i Värmland men bor i Göteborg sedan många år.
Jag har skaplig koll på både Färjestad och Frölunda.
Nu får jag mail av polare i båda läger. Göteborgare skriver att ”sola släcks i fyra matcher”.
Knappast.
Jag tror att tre av fyra kvartsfinaler ikväll har 1–1 i matcher, när tystnaden lagt sig över arenorna. Enda laget som åker på stryk igen är Djurgården.

Jag har också en otäck känsla av att vi på någon av isarna får se en mycket svår skada. Kan inte förklara varför jag tror det, är inget mer än bara just en känsla – efter många år vid sarger i slutspel.

Såg precis Sebastian Larsson vrida in en skruvad frispark mot Portsmouth.
Ett drömmål.

Jag såg Larsson i en match mot Bolton, hemma på St Andrews, sent i höstas. Vi var där för Sportmagasinet och jag både skrev och sa då att han är nästa stora högerfot i landslaget. I den matchen hade han fem avslut på mål, varav en boll gick i ribban och en annan i nät.
Larsson var fantastisk. Helt sagolik.
Och han fortsätter imponera.
Nu gäller det för Lars Lagerbäck att hitta en plats för Sebastian Larsson i EM-elvan. Han spelar ofta på kanten, men där är konkurrensen i landslaget kanske för stor, så i mina ögon är Larsson nu en seriös utmanare mot Anders Svensson och Kim Källström på det offensiva innermittfältet – inte minst tack vare just en bra bollträff.

Dessutom har Larsson en helt formidabel inställning, där han driver på sina lagkamreter i alla lägen.
Om tio år är Sebastian Larsson lagkapten i landslaget.
Den rollen har han haft i många lag, under sin uppväxt.

Har haft migrän i dag och en av cheferna, en av de jag gillar bäst, föreslog en whisky.
– Brukar funka, sa han.
– Men jag kan ju inte lukta sprit på jobbet, svarade jag.
Det gjorde många sportjournalister förr, konstaterade vi samtidigt.
– Och både du och jag hann med en liten fläkt av den eran, sa chefen som även han är 40 unga.

Så är det verkligen – den nya tidens sportjournalister är av ett helt annat märke än ”den gamla stammen”.

Då jag allra först lärde mig jobbet på en sportredaktion, som ung och fjunig tonåring, kunde man räkna med att det låg en flaska whisky och porrtidningar i vissa  skrivbordslådor. Enda variationen mellan arbetspassen om det var Mr Walker eller Mr Daniels som låg och suktade sin ägare. (Nej, vi rörde inget i lådorna.)

Sportjournalister som var födda fram till slutet av 50-talet var, och är, i många fall svårt sargade av spriten, det är ingen hemlighet. Det finns legendariska berättelser om gamla hockey-VM i Sovjetunionen, pingis-VM i Asien eller nån brottarkonferens i Turkiet. För att inte tala om hockeyresor i Nordamerika.

En klassisker som berättas är när en kollega på resa lånt bort kliver in bakfull i en hiss och träffar på konkurrenten med en dam, och konstaterar på svenska:
– Fan, det där är nog det fulaste ludret du hittat den här veckan….
– Hej. Möt min fru som är på besök, blev det mycket allvarliga svaret.

Jag började resa på utlandsjobb sista sucken av 1980-talet och krogar och danspalats var viktigare än lämningar, på många håll.
I dag är det faktiskt inte så.
Vi reportrar som är födda på 1960-talet och senare (lååångt senare, i vissa fall) festar sällan på resorna. Visst finns stora undantag, men jag har aldrig själv upplevt stora skandaler på nära håll och en förklaring till att dagens unga sportjournalister inte super så hårt är de ökade kraven. Förr ringdes en kort text in till nästa dags tidning, sen var reportrarna lediga. I dag ska det lämnas till web, jagas nya vinklar som ingen annan har, det ska bloggas, det ska kanske lämnas radio och när allt är gjort går tåget igen, då ska det göras uppföljningar kanske redan nästa morgon.
Dessutom är kanske egen träning och yrkesmässiga ambitioner bättre prioriterade i dag.

Jag har knäckt en mini-bar. Efter Helingsborgs bragd mot Inter på San Siro i Champions League var jag ensam reporter för Aftonbladet, eftersom vi inte trodde HIF skulle gå vidre, och jag lämnade sju texter på en timme och en kvart. Men jag kunde inte börja skriva förrän efter ett på natten, eftersom bilnycklarna var inlåsta på San Siro och det tog tid att forcera den dörr jag och fotografen faktiskt hade sönder.
Väl på hotellet efter sista lämning krävde en äldre kollega att vi tömde mini-baren i mitt rum. Han sa det samtidigt som han i sin ena hand höll en platskasse med innehållet från sin egen mini-bar, som han sedan hällde ut på min säng. Då hade även jag sällskap av både Mr Walker och Mr Daniels och alla deras närmaste vänner. Trots att jag inte ens behövde det av medicinska skäl.

Som tidigare golfreporter på stor tidning får man en del märkliga tips.
Följande heta besked trillade nyss in:

”Celebrity Baby Blog recently reviewed the Baby Sherpa Diaper Backpack and Shorthaul Backpack — and their celebrity owners — Tiger Woods and his wife, Elin. Baby Sherpa scores a hole in one for quality, durability and great design.”

Företaget vill alltså att jag ska veta vilka blöjor miljardären Tiger valt till sin dotter.
För 17. Nog för att jag skrivit en del texter om Tiger och Elin som jag själv upplevt som lite väl privata – gjorde ju bland annat en grej om deras vardagsliv då jag för magasinet besökte deras lyxiga hemort i Florida – men bara för att jag är anställd på en kvällstidning ska jag behöva ta emot sån här blöjskit?

Och recensionen de nämner i utskicket finns alltså i nån slags ”babyblogg om kändisbarn”?

Naturligtvis strulade min tv-box, så nån slutspelshockey från tv-soffan blev det inte.
Nöjde mig med Radiosportens websändningar – som håller mycket ojämn kvalité.

Men nu är det igång. Slutspelet.
Som vanligt ser allt ut att avgöras i power play och på målvaktssidan.

Grymt imponerande av Timrå att vända.
Grymt fult av Frölundas Michael Holmqvist att sträcka ut en näve och träffa Rickard Wallin i Färjestad. Slaget var inte hårt och Wallin faller enkelt – men det är värt en avstängning.

Noterar också att Edsbyn röjer ganska bra i historiebäckerna. Vände sista kvarten mot Edsbyn i semi, med fyra mål, och det är väl lika bra att de ställer om posten till Studenternas. De är ju där varje år i mitten av mars.
Jag hoppas Edsbyn vinner även finalen – bara för att kvällens vändning inför en eldig publik var så oerhört mäktig.

Själv petar jag ikväll i reseräkningar jag släpat efter mig sedan….ja, oktober till och med. Fasen att sånt alltid ska bli orört. Ligger som vanligt ute med tusentals kronor helt i onödan.

Och snart ska jag ut igen. Har bokat tre olika hotell (i tre olika länder) för nästa turné, som börjar på skärtorsdagen.
Bara det inte blir som sist, då jag var nere på kontinenten. Paret i rummet intill hade sex från klockan två på natten till halv tio på förmiddagen. Sista gången jag hörde tjejen skrika hade jag ätit frukost och stod i dörren på väg ut, med väskan och jackan i handen.

Först på listan imorrn; FIXA BOXEN!!

Tisdag., i almanackan.
Jobbar dag, som vanligt.
Slutspel i kväll. Ser det på tv, den här gången.

Jag har arbetat på en sportedaktion, till och från, sedan 1984. Jag var då 16 år och började räkna tabeller och skrev korta fotbollsreferat till det vi kallade börssidorna. Bland arbetskamraterna fanns bland annat trestegstalangen Thord Henriksson, som i dag är farsa och veteran och minns du honom?
Många börjar så, på en mindre tidning. Det är en bra journalistskola att göra notiser och räkna tabeller, i alla fall om man vill skriva sport.

Sedan tabellåren har jag haft fasta jobb både inom radio, tv, morgontidning, kvällstidning och nu magasin.
Jag älskar magasinet.
Men – jag har efter ett år insett att här finns ett oväntat problem:
Min dyngsrytm är fortfarande kvällstidning (sitter vid datorn till 02).
Katten tror att jag fortfarande läser morgonnyheter i tv och väcker mig 04.15.
Och min familj tror att jag jobbar dag (så vi äter frukost tillsammans 07.15, ungefär).
Jag sover alltså aldrig. Hur jag hann med att skriva en biografi (en hel bok!!!) är än i dag ett mysterium.
Men det största problemet jag upplever just nu är att jag jobbar dagtid – och i kväll brinner det i slutspelet.
I love slutspel i hockey. Gjorde mitt första när jag följde Färjestads guldjakt 1987, för mer än 20 år sedan.
Och här sitter jag nu som en kontorsråtta och har planerat att se Frölunda-Färjestad på tv, trots att matchen spelas i min hemstad och trots att Frölundaborg är ett tempel jag dyrkar just i dessa tider.
Så kan det gå.
Men som tur är finns Sportmagasinet med på några av de övriga matcherna under slutspelet, för specialjobb till kommande nummer. Så lite levande hockey blir det nog.

Mina tips inför slutspelet, som alltså startar i kväll; Timrå går till final mot HV71 och smålänningarna vinner SM-guld – om Stefan Liv har en bra vecka.
Men jag önsklar ändå att jag satsat pengar på Timrå innan säsongen. Bara det faktum att jag och Challe Berglund som barn delade samma pulkabacke, och spelade landhockey, gör ju att han hade varit värd en peng som tips på vem som årets guldcoach..

I dag kom jag förresten iväg till frisören (inser jag nu, när jag upptäcker min egen spegelbild i de mörka fönstren). Offrade min gamla 70-talsfrisyr, som omedvetet fått fäste sedan några veckor.
Det är också lite sport – att komma till skott med nåt man skjutit upp länge.
Nästa punkt på den listan är att taptsera två rum där hemma.

Men…först ska jag se på slutspelshockey ikväll. Men bara på tv, alltså. Tyvärr.

Mer gnäll, nu.
Och innnan ni läser vidare skall ni veta att jag är uppvuxen i Stockholm och gärna besöker redaktionen i Globen.

I lördagens Sportbladet rankade två hockeyreportrar de 25 största succéerna och de 25 största flopparna under året. En kanonidé eftersom listor alltid engagerar.

Jag noterar följande – på succélistan:
Tio namn från Djurgården och Södertälje, av 25. Tio av 25…från två lag som slutade sjua och nia i elitserien.
Enda göteborgaren är landslagskillen Karl Fabricius som toppar hela Sportbladets plusbetyglista, men det räckte ändå bara till en 25:e plats.
I sammanhanget bör nämnas att Frölunda placerade sig bättre än både Djurgården och Södertälje i tabellen. Och att en kille som Niklas Andersson (49 poäng på 48 matcher) inte var värd att nämnas.

Jag noterar följande – på flopplistan:
Fem fiaskon från Frölunda, men bara ett enda från Södertälje (som slutade bara tre poäng bättre än kvalgänget Mora) och inte ett enda från Djurgården (ett lag med gångavstånd från Globen).
Dessutom var det egentligen fel namn från just Frölunda, en flopp som Martin Plüss (minus 17 i plus/minus) saknades helt.

Jämförelsen mellan 08 och 031 är bara ett exempel på hur fel det kan bli. Jag är övertygad om att det finns många av Er ute i landet som har liknande funderingar, men utifrån andra perspektiv. Kanske undrar någon i Jönköping varför succéfinnen Jukka Voutilainen (bäst i hela elitseriens plus/minus och med mål i varannan match) inte finns med bland de 25 bästa i vinter? HV 71 har spelare som toppar de flesta statistiska listor, men bäste HV-spelare finner vi först på 17:e plats på topplistan.

Men så är det ju så med listor att, just det, de ska engagera. Och det lyckades Sportbladets hockeyreportrar med.

Visst var det synd om pippin. Och korkat av golfaren.
Men snälla nån, ibland blir jag så förbannat trött på korkade amerikaner. Har snutarna i det där landet inget bättre för sig än att gräva i den här grejen?
Läs dagens notis i Sportbladet:

Funderar i all enkelhet på vilka idrottsstjärnor som varit trevligast att möta genom åren, inte minst i långa personliga intervjuer i Sportmagasinet.
Här är en liten lista på namn, med kommentar – och klassiskt plusbetyg på utfallet.

Christian ”Chippen” Wilhelmsson, hösten 2007.
Chippen ville egentligen inte ställa upp för Aftonbladet men ändrade sig då det gällde magasinet, som han gav en dryg halvtimme, förklarade han. Det blev fyra timmar om allt. Mycket sympatiskt snack där han visade upp en sida jag aldrig sett tidigare.
++++

Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson, hösten 2007.
Vi träffade båda på plats med det tyska klubblaget. En av de bästa helger jag haft på jobbet. Var jag bara i närheten av att förmedla den känslan i texten så är jag nöjd.
+++++

Annika Sörenstam, våren 2007.
Bakom fasaden är Annika en oftast varm och känslig person, som här bjöd på sin bästa intervju någonsin (och jag har gjort många). Tyvärr sa hon för mycket, erkände att hon var ”ganska trött på golfen” och ”inte hade mycket kvar att vinna”. Både IMG och sponsorer gick i taket – och jag ifrågasattes, och ansågs ha överdrivt, trots att hela intervjun finns på band. Det värsta av allt var att den lilla kvällstidningen gjorde en helsida på det, som de byggde på ett slarvigt pressmedelande från IMG, något jag än i dag upplever som fruktansvärt dålig journalistik av en tidning jag helt saknar respekt för. De sökte mig inte ens för en kommentar.
+++++/+ (artikel/efterspel)

Peter Forsberg, hösten 2005
Vi följde Foppa under hans tre första dagar i Philadephia. Han är sån att han ofta är reserverad – men när locket lyfts av är han enorm att prata med. Mycket intressant, inte minst om annat än hockey.
+++

Nicklas Lidström, hösten 2004
Lockout i NHL och vi följde Lidas en helg när han var bara hockeyfarsa med grabbens knattelag. Bra snack om livet i stort och det var tydligt hur enormt stor han är i Detroit.
++++

Jesper Parnevik, hösten 2005
Hemma hos Jesper och Mia i deras nya 60-miljonersvilla. De bjöd på thaimiddag och en visning av huset. Och som vanligt i Jespers fall var det  en öppen och personlig intervju om livet i stort. Kommer att sakna den killen när han lägger av.
+++++
 
André Nilsson, försommaren 2005
Crossföraren André Nilsson från lilla Örby utanför Borås skadades oerhört svårt i en olycka 2004, men berättade ett år senare om sin syn på livet. Han kom tillbaka, trots ofattbara skador och lång rehabilitering. Ett starkt möte.
++++

Lotta Schelin, vintern 2007
Svensk damfotbolls stora stjärna och enormt öppen och givmild, alltid nära till ett skratt. Borde få en egen talkshow i tv.
Grym framför kameran.
++++

Andra profiler jag intervjuat och tycker så jäkla bra om att jag skulle vilja bjuda hem dem på middag, bara för att lära känna dem ännu bättre:
* Magnus Gustafsson, tennis
* Niklas Andersson, hockey
* Leif Boork
* Marcus Allbäck, fotboll
* Magdalena Forsberg, f.d skidskytte
* Klas Ingesson, fotboll
* Janne ”Flash” Nilsson, racing
* Anders Frisk, fd fotboll
* Challe Berglund, hockey
* Magnus Haglund, fotboll

Här några namn på profiler som jag tycker varit svåra att intervjua:
* Zlatan.
* Ingemar Stenmark
* Björn Lindh
* Therese Ahlshammar
* Kajsa Bergkvist
* Olof Mellberg
* Tommy Salo

Har säkert glömt många namn, men det är väl åldern.