I dagens hockeybilaga i Sportbladet vill Lasse Anrell ”höja varningens finger” och påpeka att elitserien nått sin kulmen och är på väg att stangera. För det syns på publiksifforna, som är på väg ner på flera håll.
”Ta publikkrisen på allvar – nu” är den utmärkta rubriken.
Old news.
Jag skrev om det där i Sportmagasinet redan i januari.
Här har du hela krönikan (eftersom jag antar att du är lite rastlös om du har tid att sitta här och läsa):
Soffan är lite nedsliten och få eller ingen i publiken i Scandinavium kan se den.
Men den finns där ovanför radiohytterna och det har hänt att jag tillsammans med kollegan Strömberg suttit högt där uppe och lutat mig tillbaka och försökt njuta av dagens elitseriehockey med en presskaffe i näven, ni vet, nästan så där som vip- gästerna kan göra sedan några år.
Men det är enkelt att luta sig lite för långt tillbaka i soffan och missa det väsentliga. För det vi nu upplever i svensk hockey – och de tendenser vi ser i den expansiva utvecklingen i elitserien – är en produkt (alltså själva matcherna) som hamnat i skuggan av pekfingrar, brist på mod och moderna arenor där klubbarna bygger bort en del av den själ som fotbollen ännu har kvar.
Det snackas om att svenska klubblag i fotboll är årtionden efter kusinerna i hockeyns elitserie. De flesta allsvenska arenorna är slitna och det säljs inga varumärken eller en tillräckligt stor mängd souvenirer. Men på våra hockeyarenor snackas det uppskattande om att svenska klubblag i hockey är aggressiva i sin jakt på bra positioner inför framtiden, inte minst ekonomiskt. Och visst, utvecklingen är snabb och skapar trygghet, men låt en luttrad hockeyälskare fundera lite kring den där nämnda byggskuggan och den förlorade själen.
Att jämföra fotboll och hockey som produkter är svårt och dumdristigt, och ger inte mycket, men jag upplever tydligt hur fotbollen tack vare sitt snubblande i gamla hjulspår faktiskt lyckats behålla en charm och publikupplevelse som hockeyn numera saknar. Hockeypamparna i elitserien har byggt bort en närhet och nerv som ersatts av vita bords dukar och rymliga vip- barer. Jag har varit där, men har svårt att anpassa mig till tanken att äta en trerätters middag med hallonsorbet som avslutning, samtidigt som jag ser en hockeymatch. Och jag har svårt att förstå varför hundratals gubbar i slips blir kvar i en ölbar när perioderna kommer i gång efter en paus.
Publiken sitter visserligen mjukare på 2000- talet (eftersom ståplats numera är något bara klacken vill ha), men komfort, kringarrangemang och nöjda sponsorer har blivit viktigare än själva spelet, alltså det vi faktiskt är på plats för att se. För i takt med ökade lånekostnader och större ekonomiska kostymer upplever jag hur klubbarna inte bara byggt bort närheten till isen, utan även hur de har byggt ute de stora publikfriarna från omklädningsrummen. Jag tror mig minnas hur elakingen Anders Broström i sina bästa dagar gjorde mål på Hovet och firade med att kasta handskarna och ge Black Army långfingret. Jag minns Hardy Nilssons tänder och Lars- Gunnar ” Krobbe” Lundbergs dragningar i trängda lägen. Men ingen av de spelarna hade i dag tillåtits uppträda i elitserien. De hade blivit avstängda och dragit skam över föreningar som vill visa upp en smart fasad både när det gäller hockey våld och dumdristiga pucktransporter. I dag vågar inte ens tränarna ta ut svängarna med risk för personliga böter. Så i Sportbladet skriver vi helsidor om Per Ledin, den elaka retstickan. Wow. Men var finns hårdingarna och artisterna?
Svensk klubbhockey har förvandlats från blodig biff till medioker blodpudding, serverad vid kandelabrar direkt på läktaren. Men hockey ska vara en fysisk sport där adrenalinet smittar av sig upp till läktarna. Det upplever vi sällan, annat än i slutspel, och allra helst i Frölundaborg – eftersom det är en gammal och sliten arena med drag, där till och med spelarna älskar hockeyn – som den upplevdes förr.
Samma problematik finns i det nya NHL, där all nerv från gamla årtionden i dag ersatts av superarenor, Big Business och det som alltså mest liknar blodpudding the Northamerican style. Det kvittar om spelarna i dagens hockey är starkare och snabbare än förr, så länge vi inte får se det oväntade, så länge killarna som levererar oss adrenalin inte får komma nära. Det kvittar om klubbarna mår bättre ekonomiskt, så länge produkten blir tråkigare. Om man tillåter sig att titta in i framtiden kommer det här att straffa sig, om inte produkten blir bättre. Då kommer man att stå där med halvtomma hallar när nyhetens behag lägger sig. Det är fest och kalas nu när nya arenor invigs, men det kommer en dagen efter. Snart är det måndag i Hockeysverige. Fotbollen har däremot kvar en del av sin charm. Där finns fortfarande ett visst mått av artisteri och närhet – även om jag vet att allsvenskan inte håller i en internationell jämförelse. Men det händer ändå att exempelvis matcher på Söderstadion och tidigare Gamla Ullevi bjudit på bra mycket mer tryck än elitseriematcher i hockey. Och då ska ni veta att jag alltid hävdat att jag i nio fall av tio allra helst skulle välja en hockeymatch – inte bara för att det finns en undangömd soffa jag kan låna när jag besöker Scandinavium. Jag antar att jag saknar hockeymatcherna där man stod axel mot axel på läktaren och kunde höra spelarna från isen.
Jag har förresten slutat använda soffan, om någon undrar. Sist var jag nära att somna under en match. Fotbollen har en charm som hockeyn har förlorat