Om ni undrar vem killen här uppe till höger är, han med getaskägg i profil, så är det bollsparkaren Henke Larsson. Bilden är tagen i samband med Mattias Larssons utmärkta intervju på La Manga, som finns i senaste Sportmagasinet.
Men, som en kollega sa om krigsrubriken; det var fan vilken stor byline Mattias fick över förstauppslaget!

I dag ska jag skriva ut en lång intervju med landslagsprofilen jag träffade under förra veckans resa. Den kändes bra, men brukar alltid bli ytterligare ett plus bättre när jag hör den i efterhand.
Landslagskillen har bett att få läsa texten när den är klar. Självklart får han det, det får alla som önskar. Men för några år sedan var det ganska ovanligt. Men så erkände han också att var det någon han ville ge en snyting så var det en och annan sportjournalist (men inte mig, poängterade han) så jag förstår misstänksamheten.

Ha en bra vecka, folk!

Temperaturerna stiger på golftourerna.
I Singapore krossade mexikanska Loren Ochoa allt motstånd, i helgen. I en ledarboll med Annika Sörenstam och Paula Creamer vann Ochoa med elva slag före en viss svensk storstjärna.
Jag har skrivit mycket golf genom åren och har träffat Lorena Ochoa vid flera tillfällen och det är svårt att inte imponeras av hennes privata lugn och ödmjukhet. Visst har hon haft genomklappningar i stora turneringar genom åren – men nu är barnsjukdomarna borta.
I en intervju med Sportmagsinet berättade hon för ett år sedan att en av hennes hobbies är bergsklättring. Och nu står hon på sitt eget Mount Everest, som ohotad världsetta.
Hon sa också att hon har enormt starka handleder (bra att ha i tjock ruff, om inte annat) eftersom hon som barn trillade ur ett träd och bröt båda armarna – och läkte sig starkare än normalt.
Men allra häftigast är att Ochoa plöjer ner stora pengar och intresse i latinamerikansk ungdomsgolf – en av de portar världstourerna måste välja om de ska hålla intresset vid liv.
Lorena Ochoa rockar, som barnen här hemma skulle ha sagt.

Annika Sörenstam vann nyligen och var alltså tvåa i helgen,.
Också häftigt, förstås!

Har just landat efter ännu en resa med flygbolaget vi kan kalla Rune Air. De var inte lika sena i starten som senast, så jag ska inte klaga. Under timmen i dag, faktiskt.
Det finns en detalj jag aldrig kan lära mig att förstå när jag flyger. Jag sitter ofta vid en nödutgång och brukar ta av mig skorna för att gå ner i varv. Före landing får jag ALLTID order att ta på mig skorna igen.
– Inga lösa föremål, säger flygvärdinnan som idag hette Carlos.
Jag brukar nicka men undrar alltid varför. Vill de inte ha flygande skor i luften – i fall det blir en skakig landning?
Tro mig, om det blir en så pass skakig landning att skorna träffar nån i ansiktet så är just skorna vårat minsta problem. Tänker jag. Men nickar bara och tar snällt på mig skorna. lydig som man är.

Kanske trodde den vänliga kassörskan att jag bett om en förklaring till hur man bygger en raket eller nåt. Men de gör inte raketer på Burger King i Spanien, så det hade jag inte. Jag hade bara bett henne förklara på en karta var vi befann oss.
– Kan du sätta en kryss på kartan, por favor, bad jag vänligt.
Hennes ögon såg ut som ett rådjurs på motorvägen. Hon hade inte en aning om var hon var.
– Burger King? försökte hon trevande.
Jo. Förvisso. Men var på kartan? upprepade jag och log.
– Eh…Burger King?
Ja, eller hur? Men VAR PÅ KARTAN? sa jag nu med större bokstäver men fortfarande vänligt.
Hon sökte efter sin chef med blicken, hittade henne inte och svarade sedan mumlande med blicken i golvet:
– You are…here…Burger King? Si?
I timmar hade jag varit ute på spanska vägar i en natt som var svartare än en sotarröv. Jag var inte riktigt säker på exakt på vilken av trafiklederna jag använt för att nå hotellet och ville vara säker, därav min fråga till kassörskan.
Hon hittade sin chef, men chefen tittade i två långa minuter på kartan och satte sedan ett kryss mitt i en park. Vilket knappast kan ha stämt, för utanför dånade det ur en rondell med fem körriktningar.
En vänlig kund i hamburgerkön intill tog över. Han sa att vi faktiskt befann oss utanför kartan jag hade med mig, men visade med ett finger mot fönstret vilken väg ur rondellen jag borde ta för att hitta rätt.
Senare visade sig att han inte heller hade en susning. Jag körde nämligen fel i en senare rondell men innan jag hann vända kände jag plötsligt igen mig och var nära hotellet.
Sådan var min fredagskväll.
Och så där kan det vara.
Det ordnar sig alltid, brukar jag tänka, bara man har tid på sig. Och normalt har man dessutom en fotograf med sig som kartläsare eller örare, så man är två.
Enda gången  jag varit på resa för Sportmagasinet och varit orolig för att plocka ut en hyrbil helt på egen hand var för två år sedan, vid en inlandning sent på kvällen i Mexico City. En av världens största städer låg som en glödande matta under planet och när vi landat och bagaget som vanligt saknades skulle jag hämta ut bilen men blev jag stoppad av en representant för LPGA, golforganisationen som arrangerade den turnering jag skulle bevaka.
Jag fick under inga omständigheter köra bil själv i 30-miljonersstaden, sa representanten. Så efter en stunds förvirrat diskuterande satt jag i en spelarbuss och förstod snabbt varför jag stoppats från en egen ratt. Det dröjde nästan två timmar av nattligt trafikkaos innan vi var framme vid hotellet. Jag hade inte haft en chans att hitta rätt själv, med eller utan förvirrad hjälp på spanska.

Många journalister som reser mycket älskar att slå ihjäl tid på flygpatser eller hotellrum genom att berätta anekdoter.
Den här resan ser ut att bli ganska normal, inget för kollegorna under exempelvis OS i augusti. Hyrbilen jag fick ut var inte tokliten, hotellet är bra och kartorna jag använder ser ut att faktiskt stämma. Dessutom inser jag att jag kan språket bättre än jag minns det från skolan.
Långintervju med landslagsstjärnan i fotboll gick bra, trots att det som vanligt såg ut att bli ont om tid. (Jag kan inte avslöja vem han är, ni får vänta till ett senare nummer av Sportmagasinet.)
Han kom ensam till intervjun.
Jag minns ett annat tillfälle då jag intervjuade en andslagsprofil, en av de större, och hur han hade med sig flickvännen till lunchen. En av frågorna jag ställde var vad han hade i plånboken, förutom pengar och kreditkort.
– Jag är ”unlimited”, sa han och tog upp plånboken ur bakfickan.
Då gav sig flickvännen in i samtalet och slog honom med handflatan på bröstet, för att sedan säga:
– Säg nu vad du har i plånboken!
Landslagskillen ryggade tillbaka och såg förskräckt på henne.
– Aldrig! sa han sedan chockat. Aldrig att jag berättar det, inte för en journalist!
– Skäms du? undrade hon och la armarna i kors, med trumpen min.
Han skakade på huvudet.
– Nej, fortsatte han sedan, det gör jag inte. Men fattar du vad som skulle hända?
Jag var tvungen att bryta in och fråga vad det gällde, som uppenbarligen var hemligt men som fanns där i landslagsspelarens plånbok, som nu låg på bordet.
– Han har en dikt som jag har skrivit, förklarade flickvännen. Den är skriven till honom och han har den inplastad i plånboken.
– Ja, fortsatte han själv och vände sig återigen mot sin stora kärlek och sa till henne:
– Fattar du vad som skulle hända i omklädningsrummet vid nästa samling om grabbarna visste att jag har en dikt i plånboken? De skulle aldrig ge sig! Fan, skärp dig!
Hon blev arg, men de försonades snabbt och visade mig sedan dikten. Och jag fick order av landslagskillen att inte skriva om den i min intervju, vilket jag förstås respekterade.
Men det blev en bra anekdot när jag senare satt med kollegor på nån flygplats eller i en hotellfoajé.