Kollegan Robert Laul har skrivit ett intressant och viktigt inlägg i tidningen Journalisten. Laul är, som så många andra fotbollsreportrar, besviken på hur allsvenska fotbollsklubbar hanterar media. AIK är det värsta exemplet eftersom de behandlar journalister som boskap, ihopfösta bakom ett rep i en trång kulvert efter matcherna.
Sådan kan vardagen vara för en fotbollsreporter i en av Europas sämsta ligor.

Jag gjorde sju år på Sportbladet, innan jag valde ett jobb på Sportmagasinet. Även för oss på magasinet kan det vara svårt att nå en del stora idrottsstjärnor, man måste gå via agenter och klubbarnas presschefer, men det är helt klart enklare att få tillgång till idrottarna om jag presenterar mig från magasinet, och inte är från Sportbladet  (eller hemska tanke; den mindre kvällsblaskan).
Så ska det inte behöva vara.
Sportbladet har på många vis utvecklat svensk sportjournalistik och har inom fotbollen bidragit till det ibland helt sjuka intresset för en medelmåttig liga. Klubbarna skall vara förbannat glada att det finns intresse från en tidning med en miljon dagliga läsare. I spelarnas jobb ingår att bemöta media, vare sig de vill eller inte, precis som man kan kräva att en presschef är tillgänglig och släpper fram spelare på kvällstid eftersom det är då dagstidningarna produceras.
Att spelare skyddas från att vara med i en dagstidning är löjligt, är de en del av underhållningsbranchen får de tåla att granskas precis som toppar inom politik, näringsliv och nöjesliv. Det gäller alla som lever och är beroende av en publik.

Att min vardag på magasinet är enklare än Lauls är lite bisarrt. Jag bokade en gång en intervju med Christian Wilhelmsson – som plötsligt lämnade återbud eftersom han trodde att jag var från Sportbladet, trots att vi redan åkt till Bolton. När han senare förstod att det handlade om besök från Sportmagsinet tog han emot med öppna armar, i fyra timmar(!), trots att han till och med hade feber. Och intervjun blev riktigt bra, tyckte även ”Chippen”.
Jag har gjort flera exklusiva intervjuer för magasinet – som aldrig hade blivit verklighet om jag jobbat för en dagstidning.
Jag nöjer mig med att konstatera att idrottsmännen uppenbarligen vill kunna prata till punkt. Och att Sportmagasinet uppenbarligen har mycket bra rykte. Kanske är det så enkelt…
Oftast är det mycket rutinerade idrottare, som Therese Alshammar i går, som uppträder proffsigast – även i känsliga sammanhang. De mest patetiska idrottsmännen, och deras beskyddare, är de som oftast precis har slagit igenom och tror att de är guds bidrag till idrottspubliken – och själva vill kunna välja sina reportrar och tidningar.

Det sjukaste jag varit med om när det gäller hur Sportbladet hanteras var mitt första möte med Zlatan. Han var en stor talang i Superettan och Malmö FF spelade borta mot Ljungskile (i en match där Robert Laul var uttagen att spela för LSK, men fick förhinder, så de var ju faktiskt nära att mötas på samma nivå!).
Efter matchen intervjuar jag Zlatan i omklädningsrummet och han svarar bra på frågorna – tills jag ser att han börjar flacka med blicken. När jag vänder mig om ser jag en MFF-ledare stå alldeles intill mig och låtsas onanera mot min rygg.
– Vad i helvete gör du? undrade jag.
Då slutade han, lätt generad.
När jag vände mig tillbaka mot Zlatan kunde han inte sluta skratta. Så jag skakade på huvudet och avbröt intervjun.