Sitter tillsammans med övriga redaktionen och syr ihop sommarens två jättenummer, inför EM och OS. Mustiga historier, där inte minst kollegan Mattias Larsson ser fler flygplatser än till och med Simon Bank, just nu.
Själv bäddar jag för längre snack med två av killarna i fotbollslandslagets startelva, nästa vecka. Och skriver just nu ut intervjun med Therese Alshammar, som är mycket intressant – eftersom hon egentligen inte ger enskilda intervjuer.

Noterar också att de allra flesta kommentarer till tidigare inlägg om Sportbladet är mycket läsvärda. En snabb jämförelse med Robban Lauls blogg visar att de kommentarer jag begåvas med från Er läsare håller högre klass än Robbans. Jag vet att han surar lite för det, vilket glädjer mig.
Fortsätt skriv.

Tänkte även bjuda på ännu ett av mina tidiga Zlatan-möten, här. Kvällen före sin debut på fotbollsgalan fick Sportbladet ett erbjudande från  Zlatans nya skosponsor om att göra en intervju. Visst, det kan vi väl göra, konstaterade chefen och skickade mig.
Jag träffade Zlatan i en djup soffa i en hotellfoajé i Stockholm och fick genast förhållningsorder av sponsorn om vad som var lämpligt och inte lämpligt att tala om. Jag skakade på huvudet och ställde ganska traditionella frågor om genombrottet i MFF och kommande proffsliv.
Svaren jag fick av Zlatan var buttra, med blicken i golvet:
– Ja…
– Nej…
– Kanske, vi får se.
– Ska bli skoj.
– Vet inte.
– Va?
Efter fem minuter gav jag upp och frågade:
Du tycker inte det är så kul att sitta här, va?
– Nej.
Du vill inte göra den här intervjun?
– Nej.
Ska vi ta och skita i det, då?
– ???
Jamen, Zlatan, sa jag. Då skiter vi i det här. Jag avbryter här och nu och det blir ingen text med dig i tidningen. Funkar det?
– Ja…ja, det gör det ju.
Zlatan log för första gången, samtidigt som jag reste mig och besviket gick därifrån.
När jag var tillbaka på tidningen fick nattchefen ett frispel eftersom jag vägrade skriva om skitmötet med den omogna supertalangen. Men när jag förklarat förstod chefen och vi valde andra förhands inför galan.

Sett i backspegeln kan jag alltså konstatera att jag gjort två enskilda intervjuer med Zlatan Ibrahimovic, en i Ljungskile och en i Stockholm, och vid båda möten avbrutit och lämnat honom.

Jag beundrar verkligen Zlatan som fotbollspelare och vet att han idag mognat som person.
Får jag en tredje chans att  intervjua honom lovar jag att inte bli förbannad.