S-bloggen har fått vila över helgen. Jag har varit på innebandycup med ett gäng 14-åriga grabbar där jag varit ledare i halva deras liv. Vår klubb är Floda IBK och nystartade Eagle Cup spelades i Karlstad.
En helg på plågad luftmadrass i skolsal är ingen lek, det vet ni som varit med. Det här var inte min första, men troligen den sista – eftersom killarna nu är så duktiga att andra tränare får ta över till nästa säsong.

Först här och nu några personliga rader, sedan ett konstaterande:
Vi spelade bland annat i den gamla högstadieskola jag minns så väl, där jag inte varit sedan jag var ombytt för gympa i nionde klass. Det det mesta var sig likt, men jag saknade den inramade tavlan med alla skolrekord i friidrott. Jag vet ju att mina 14 meter i kula i sjunde klass länge var ohotat. Hade varit kul att visa det för sonen, som spelar i innebandylaget.
Vi fick spela en dramatisk B-final, i just den hallen. Vann i förlängningen, alla hade spelat dröminnebandy i laget och vi firade med både pokal och medaljer.
Den glädjen vi hade i omklädningsrummet var lika febrig och magisk som den lycka jag ofta bevakat som reporter vid SM-guld i fotboll och hockey. Ungdomsidrott kan vara minst lika berörande, om inte mer.

På tåget hem slog det mig, när jag såg ut över vagnen och grabbarna, att vi hade vårt eget landslag, våra egna mästare.
Vi har också en Zlatan, en kille som gärna drar ett par gubbar för mycket men skiter i vad vi andra säger för ibland hänger han bollen i krysset och då är han förstås kung.
Vi har också en Mellberg, en stenhård jävel som käkar tegelsten till frukost och vägrar ge upp ”slottet framför vårat mål.
Vi har också en ”Chippen”, en  tekniker som bara får med sig bollen ibland men som inte kan annat än fortsätta försöka och till slut levererar – i varje match.
Men framför allt har vi lojala killar precis som Allbäck och Svensson och vi har till och med en målvakts-Shaaban, som kanske har tio andra intressen som är större än just innebandy.
Och så där ser ju samhället ut i stort. På många arbetsplatser finns både en Zlatan, en Mellberg och en Allbäck. Och många Shaabans.
Vem är du?
Jag är  förmodligen en Tommy Söderberg, utan träningsoverall. Med ett sämre natthumör. Man blir lätt trött av en helg på plågad luftmadrass.

Normalt har vi som mål att ha riktigt stora stjärnor på Sportmagasinets etta. Orsaken är förstås att vi vill få ännu fler lösnummerköpare att slå till – ettan måste locka till öläsning.
Zlatan är ofta med, liksom tidigare Beckham och andra fixstjärnor. När vi testade en retro på Björn Borg förra sommaren fungerade även det.
Nu kör vi på – Henrik Rydström, Kalmar.
Tatuerad som Mike Tyson.
Ett av de bästa omslagen vi haft, om ni frågar mig.
Jag räknar med att den säljer som fan i östra Småland. Och att Rydström själv fixar ett magasinslöp som han kan sätta upp i FF’s omkläsningsrum.

Det här inlägget ska handla om golf, en lögn och Stark Trek.
Och det blir långt, mycket långt.

Nu sparkar tävlingssäsongen igång på allvar. Både damer och herrar spelar sina första majors.

Tjejerna slår ut på Mission Hills i Kalifornien, i Nabisco Championship. Vi som var där i fjol minns Annika Sörenstams 30.e plats, en turnering som blev början på en eländig säsong där hon redan någon månad senare petades som världsetta.
Det gick att se att hon hade problem och en säker källa jag hade avslöjade att hon hade problem med ryggen. Så jag frågade henne lite avskilt, efter ett av varven, hur hon mådde.
– Bra. Jag mår bra.
Okej…
Jag väntade med att skriva, eftersom jag inte ville citera källan och Annika förnekade problem.
Nästa dag frågade jag igen.
– Jag känner mig jättebra. Varför frågar du så där? svarade hon.
Jag kunde då inte välja bort att skriva. En av vår tids största rasade som en tung sten i resultatlistan och jag visste helt säkert att hon var pågad an en skada. Jag valde att skriva en krönika i Sportbladet, med vinkeln att hon har problem med ryggen men att hon aldrig skulle erkänna det eftersom det skulle se ut som en ursäkt och degradera konkurrenternas insatser. Det var så jag såg det.
Tre dagar senare var jag hemma igen och ett pressemeddelande från Sörenstam avslöjade att hon hade diskbråck…

Den här veckan hoppas jag innerligt att Annika Sörenstam är tillbaka i den heta ökensolen som en vinnare. Spelet finns där och skadan är så läkt den kan bli. Men mitt tips går till tjejen som petade henne från tronen, Lorena Ochoa, som både kan de 18 hålen bra och är den hetast på touren just nu.

Nästa vecka är det Masters på Augusta National.
Jag har varit där flera år men ser turneringen hemifrån den här gången, eftersom jag redan nu arbetar med förhandsmaterial inför sommarens OS i Peking.
Augusta är fantastiskt.
Vi har alltid bott i samma hus alldeles intill banan, snyggt förarbetat av fotografen Christer Höglund, men i år har de tydligen problem. Paret som hyr ut ligger i skilsmässa och trots att alla papper är klara vill gubben i huset inte lämna kåken. Höglund och de andra svenska reportrarna kan tvinga ut honom men varför chansa och ha en skogstokig amerikan med baseballträ utanför huset när man minst anar det?

Daniel Chopra, 66:a i världen, har aldrig spelat Masters – mer än som dataspel. Men han är besatt av både golf och Augusta och mår säkert som en prins när han äntligen får debutera.
Jag avslutar det här inlägget med en lång text om ett möte med Chopra som aldrig publicerats.
Jag och fotograf Höglund träffade Daniel veckan efter Masters 2005 men reportaget nådde aldrig Sportmagasinets läsare efersom han efter en bra vår plötsligt tappade formen.
Men texten håller än i dag, om ni tänker att han vid mötet ännu inte vunnit stort i USA (viket han nu har) och att många svenskar då inte kände till den blonderade och biffige svensken.
Och vi pratade både Star Trek och annat. Mycket annat.

Håll till godo.
(Tack för bilderna, Christer.)

HILTON HEAD. Han var egentligen mest känd som ”Star Trek-killen”.
Men så en dag dök han upp med 90.000 dollar i en plastpåse.
Ryktet spred sig – Daniel Chopra var ingen vanlig svensk på världens bästa golftourer.

Tisdag morgon, 08.05.
En lätt överviktig medelålders man i vita kortbyxor och vit piké-tröja dyker upp. Han heter Bob och han har en söndertvättad röd keps och han har betalt mycket stora pengar på en internet-auktion.
Intill honom står en levande legend i golfvärlden.
– Bob här har varit ute på Ebay och köpte en runda som min caddie, förklarar Bernhard Langer och ler.
Daniel Chopra sträcker fram näven för att hälsa.
– Så här borde det vara jämt, viskar han ur mungipan till Langer. Killar betalar pengar för att få bära bagen. Helt otroligt…
Solen har precis krupit upp över horisonten. Det är ännu en träningsmorgon, inför ännu en stor turnering på ännu en gudomligt läcker golfanläggning någonstans på USA-touren.
De står på första tee.
– Ska vi inte ha ett litet vad? undrar Chopra och fingrar lite rastlöst på sitt blågula headcover, samtidigt som han ser nyfiket på Langer.
Bob i den söndertvättade kepsen fumlar lite med bagen, som är nästan lika stor som han själv.
– Näe, svarar Langer och visar med hela kroppen hur ointresserad han är av en vadslagning med den blonderade svensken. Jag tror inte det, inte i dag. Då plockar du mig bara på pengar…
Tre minuter senare har båda spelarna slagit ut. Chopra har bett om några råd, han har inte spelat just den här golfbanan tidigare, och Langer har pekat mot riktlinjer och landningspunkter.
När spelarna med caddies når fram till bollarna på fairway skrattar Bernhard Langer. Daniel Chopras boll är både längre och bättre placerad.
– Jag är verkligen glad att jag inte gick i fällan att satsa pengar mot dig. Antar att du har en sån där dag, du vet…
Chopra flinar.
Och njuter.
Han gör ofta det i den här typen av miljöer, med den här typen av sällskap. Och varför skulle han inte det? Daniel Chopra är bäste svensk på USA-tourens penninglista – men har sett golfvärldens baksidor och drabbats av dess konsekvenser.
– Jag har upplevt den raka motsatsen och vill njuta även av den positiva sidan, den glamourösa delen, har han förklarat tidigare på morgonen.
Senare ska vi tala om både Star Trek, påsen med cash och en röd Lamborghini.

Tidigare. 07.30.
Morgonskuggorna är fortfarande långa och det är trettio minuter kvar till utslaget på första tee.
Chopra kliver upp på driving rangen.
Han är klädd i turkos piké från J Lindeberg, med tillhörande bälte och byxor, i svart. Men eftersom det är kyligt i luften bär han en ljus ribbstickad tröja.
Golfhandsken på vänster hand är vit.
Han drar fingrarna genom det nytvättade håret och lyfter upp en wedge ur bagen.
Ett par minuter senare vill han slå in sig med drivern och tar av ett blågult headcover.
För han är ju svensk – men ändå inte.
Uppvuxen i Borlänge – och New Dehli.
Och bor i fyra länder – men inte i Sverige.
I en tid då de flesta golfproffs väljer Europa och USA har Daniel Chopra tagit sig in i den yttersta världseliten via en lång och ofta mödosam resa som började i Indien och via Asien gick till USA.
– Jag kan lova dig att jag rest mer än någon annan svensk golfare, säger han och trycker till bollen med kraft.
– 50 varv runt jorden. Nej, förresten, det räcker inte. Hundra varv, minst. Hundra varv runt jorden har jag rest.
I dag är Daniel Chopra bäste svensk på USA-touren och en framtida Ryder Cup-spelare. Det han erbjuder är saknat – det är bara drygt tio år sedan Jesper Parnevik bröt barriären och blev förste svensk att satsa på USA-touren, men blågula framgångar är sällsynta på världens bästa tour, och Daniel Chopra kan vara näste storstjärna – om utvecklingskurvan fortsätter.
Och då är det ju lite kul att han i många avseenden inte är så svensk att han blir grå och förutsägbar.
Chopra är kul.
Och säger som det är.
– Jag spelar golf för att bli känd. Jag älskar att ha en kamera i ansiktet och att få skriva autografer, det är en bekräftelse på att man är på rätt väg. Här i USA vet alla i publiken vem jag är och jag får skriva autografer efter varje runda. I Europa får man bara skriva om man spelar i sista bollen en söndag.
Du spelar golf för att bli känd?
– Ja, det var därför jag började spela. Jag vill inte vara en som är medel, en i mängden. Jag spelar golf för att få uppleva livet som en superstjärna. Jag ska flyga eget jet och bara bo femstjärnigt.
– Jag har upplevt den raka motsatsen och vill njuta även av den positiva sidan, den glamourösa delen. Och jag är ju på god väg, ibland flyger jag privatjet och bor i världsklass, men jag är fortfarande lite försiktig eftersom jag vet att det kan vända snabbt.
Har du haft det tufft tidigare och käkat bönor sju dagar i veckan, för att få spela vidare?
– Ja, det har väl nästan varit så. När jag bodde i London med (sambon) Samantha hade hon två jobb och ändå hade vi aldrig råd att gå ut och käka. Sam var min enda sponsor i två år, kan man säga.
– Annars har jag alltid tvingats lita till prispengar. Jag har inte haft sponsorer, men har överlevt tack vare en fullträff i allra sista stund. Flera gånger.
När hände det senast?
– Taiwan Masters 2001. Hade jag inte klarat cutten där hade jag tvingats ta en time out och ge golflektioner för att över huvud taget ta mig hem. Men jag vann turneringen och fick både 80.000 dollar och två års exemption (full spelrätt) på Asien-touren.
– Men sen vi kom hit till USA har det löst sig ekonomiskt. Men man kan inte uppskatta dom bästa tiderna om man inte upplevt som riktigt svåra.
Du är bäste svensk på USA-touren och nosar på dom stora pengarna. Vad unnar du dig?
– Jag har alltid drömt om en röd Lamborghini. Nu har jag råd med det, men jag har inte köpt en än. Jag är försiktig, jag vet att det kan vända snabbt. Jag och Sam bor inte alltid femstjärnigt, det behövs inte, även om vi gör det just den här veckan och det är jävligt skönt, faktiskt. Vi flyger inte privat, även om det också är jävligt skönt när det väl händer.
– Men jag unnar mig att spela dom bästa turneringarna. Jag kommer alltid att dyka upp på dom bästa banorna, om jag har en chans att spela. Det kvittar om det är i USA, Europa, Asien eller Australien. Jag vill göra som Ernie Els och spela dom bästa banorna på alla tourerna.
Vad kostar det att ligga ute på tourerna?
– Det är ju mycket större press på oss spelare än många kanske tror. Det kostar en del och många turneringar ger ju inga inkomster alls om man spelat dåligt. Förra året hade jag en miljon kronor i utgifter, ungefär. Minst en miljon.

07.50.
Uppvärmningen är över.
Himlen blir allt ljusare.
Daniel Chopra tar upp en sprayflaska.
– Solen har gått upp men knotten är fortfarande för jävliga, säger han och vänder sig mot sin amerikanske caddie.
– Try this shit. It seems to work…they don’t bother me at all, anymore, säger han och hostar lätt.
Ett litet moln av insektspray har lagt sig över rangen.
Så vi kliver av.
Det går en historia om dig och en plastpåse med kontanter. Berätta vad som egentligen hände?
Chopra tittar upp och skrattar.
– Jag började spela golf när jag växte upp i Indien, så när jag blev proffs var det spel på Asien-touren som gällde. Det var ju skitkul för på den tiden fick man alla prispengar i kontanter. Så när jag vann Taiwan Open 1995 fick jag 90.000 i näven och la dom i en väska. Sen fick jag inte ta med den som handbagage på flyget, så det var lite nervöst på resan hem till Europa, den kunde ju försvinna.
Men påsen, då?
– Jag flög till en tävling på Challange Touren…jag tror det var i Prag, och när jag träffade dom andra svenska spelarna ville ju alla se kontanterna förstås. Sen när vi lekt lite med pengarna skulle jag lägga in dom i hotellets säkerhetsfack och då la jag allt i en plastpåse. Tjejen i receptionen sa att påsen var värd mer än hotellet. Jag kunde köpa hela skiten och bli hennes nya chef, sa hon.
Med den dollarkursen måste det ha varit en miljon kronor i påsen?
– Ja, förmodligen.
Du har ju upplevt mycket, både positivt och negativt, på dom mindre tourerna?
– Jag har haft kortet på alla tourer som går att spela.
Har du varit orolig eller nervös, det finns ju maffiainslag på flera av tourerna i bland annat Asien?
– Nej, jag har inte varit rädd. Händer det nåt så händer det.
Vi promenerar bort mot första tee.
– Kolla om Bernhard ska med, säger Chopra till sin caddie som genast sticker i väg in mot klubbhuset.
Berätta varför du hamnade i Indien?
– Min pappa är indier och mamma svenska. När jag var åtta år satte dom mig på ett plan till New Dehli, för att jag skulle lära känna den andra sidan av släkten. Jag trivdes så bra att jag blev kvar.
– Det var då jag lärde mig att resa. Jag reste fram och tillbaka utan flygvärdinnor eller hjälp, bara en biljett i näven och så fick jag leta gaterna själv. Jag blev vuxen snabbt, på det sättet.
Du bodde hos farmor och farfar i Dehli?
– Ja. Men det var ingen stor grej. Omställningen var inte så stor, eftersom jag bara var ett barn.
Så där lärde du dig att älska indisk mat, förstås?
– Absolut. Det finns inget bättre. Men det är Samantha som gör den, hon kommer från en släkt med kockar och är otrolig. Jag kan inte ens koka ägg.
Säger Daniel Chopra och kliver upp på tee.
Bernhard Langer närmar sig, ensam och med sin egen bag på axeln.
– Vad fan? Ska du bära själv? undrar Chopra, samtidigt som han drar av sig den ljusa tröjan.
Langer ställer ner bagen och skakar på huvudet.
– Du kommer inte att tro det här, säger han och nickar bort mot en medelålders man i vitt, med söndertvättad röd keps, som är försenad till början på en minnesvärd golfdag.

08.22
Både Chopra och Langer testar en rad linjer på första green. De markerar ett fingerat hål med en peg, som vanligt.
Bob hämtar andan intill Langers väldiga bag. Han tar av sig kepsen.
– Bara 17 hål kvar, säger jag till honom.
Bob lyfter inte ens på huvudet. Han följer varje rörelse från sin tyske idols sida. Det här är en dröm att uppleva på nära håll.
Chopra kliver av green och lämnar över puttern till sin caddie. Sedan tar han av sig sin svarta solskärm och drar fingrarna genom de blonderade hårtopparna.
Berätta om ditt liv med Star Trek!
– Star Trek? Det började med att jag sprang ner på marknaderna i Dehli och köpte videokassetterna. I dag har jag säkert 200 av dem. Jag älskar Star Trek. Visste du att det går att lära sig (Star Trek-språket) Klingon på fem olika universitet i USA? Och det är mer komplicerat rent grammatiskt än dom flesta språk.
 Cricket, då?
– Ckricket! Alla svenska golfare som jag fått chansen att förklara sporten för har blivit förtjusta i cricket.
Svensk idrott, då?
– Jag gillar ju hockey, men det är svårt att följa Tre Kronor när man reser som jag.
Men egentligen är du väl ganska golftokig, va?
– Ja, när jag inte är ute och spelar själv så spelar jag golf på Play Station eller ser det på tv. Jag är galen i golf, det är en fantastisk sysselsättning.
– Just tv är viktigt. Det känns som jag kan dom flesta banor här i USA eftersom jag inte bara har spelat dom flesta utan även sett dom på tv i många år. Nästa år bara måste jag spela Augusta och den banan tycker jag att jag kan, hur man ska placera bollarna, trots att jag aldrig ens varit där.
Är du en i gänget här i USA, om du går ut och småtränar med en kille som Langer?
– Jag tycker det känns så. Här är alla spelare så bra att alla behandlas lika, alla bor bra och erbjuds en lånebil vid varje tävling. Respekten finns där, även mellan spelarna. Men så är det bara här, på den bästa av alla tourer. I Europa är det inte alls så, eller på andra tourer.
Finns det en elit på dom andra tourerna?
– Ja, på Europatouren är det bara dom fem, tio bästa får den behandling vi får här. Resten får jaga bekvämligheten. Heter du inte Els eller (Retief) Goosen är du inte lika mycket värd.
Så då känns det ganska bra att tillhöra USA-touren och klättra på rankingen nästan varje vecka?
– Jag älskar det här. Men jag vet att det är just nu, det är inget som varar i evighet. Jag försöker vara ödmjuk inför det jag har förmånen att uppleva. 
Solen har sträckt upp sig bra och värmer våra ryggar, och knotten är spårlöst borta. Det ser ut att bli ännu en fin inspelningsdag, inför ännu en stor turnering på ännu en gudomligt läcker golfanläggning någonstans på USA-touren.
Bob har piggnat till och lyfter sin last över axeln för att kliva bort mot nästa tee.
Chopra och Langer sträcker fram nävarna i ett gemensamt adjö till Sportmagasinet. Det känns lite som två generationer, den gamla och den nya, delar en mycket artig gest.
När vi strax därefter kliver upp mot klubbhuset ett par minuter senare möter vi Jesper Parnevik på väg mot driving rangen. När han få veta att vi träffat Daniel Chopra konstaterar han med ett leende:
– Jag har precis lärt känna Chopra. Det enda jag visste innan han kom hit till USA-touren var att han var ”Star Trek-killen” som åkte omkring i Europa och Asien med en massa Star Trek-kassetter i resväskan.
Nu är Daniel Chopra på god väg att bli känd för mycket mer än så. Den här veckan skulle senare ge anständiga 300.000 kronor i plånboken. Två veckor senare blev det dryga miljonen, efter en nionde plats.
Kanske, kanske är det någon där ute i golfpubliken som i framtiden bjuder stora pengar på internet för att få bära hans golfbag en vanlig träningstisdag.
///
 

Det ska fan vara bloggare – om man har en öroninfektion. Vad är jag, åtta år eller? Jag som aldrig var ”öronbarn” i yngre år.
Just nu känns det som finske Tero Pitkämäki kastat ett spjut rakt in i örat på mig.
Och läkaren hade inte tid förrän imorrn, så nu väntar ännu en sömnlös natt. (Nej, jag orkar inte ta mig till akuten….)

Har idag jobbat hemifrån med småpyssel, eftersom vi är bara en vecka från deadline till nästa nummer.
Efter flera större jobb, texter som kastas ut över många sidor, är det den här veckan som plottret skall in för redigering.
Många bidrar. Känns som redigerarna Stefan Axell och Magnus Söderberg tillsammans chefen Jonathan Jepsson, och vikarier, producerar lika mycket text de här dagarna som vi reportrar.

Jag har just samlat ett Superfakta om Giro d’Italia, som blir en rosa fest i maj. Rotade lite i arkivet och imponerades på nytt av att Gösta ”Fåglum” Pettersson en gång vann klassiskerna – trots att han motarbetades av alla, som ”utlänning” och var ett hot mot de italienska nationalidolerna.

Har du ett tips på bra jobb för magasinet?
Maila mig på:
thomas.tynander@sportmagasinet.se

Är jag vid medvetande lovar jag att svara.