Tänkte ägna ett längre blogginlägg denna helt vanliga fredagskväll åt att fundera över – att dö.
Jag tar mig friheten att hiva allt om sport och OS och magsin åt sidan, för att reflektera över varför jag över huvud taget lever att kunna skriva dessa rader.
Jag är inte berusad eller förvirrad, icke alls. Jag skriver om döden
eftersom jag tidigare ikväll upplevde att jag var mycket, mycket nära att köra ihjäl mig.
Tro mig, man man mår både bra och dåligt efter en sådan upplevelse.

Klockan var efter sju och jag var på väg hem i min duktigt snabba bil, solen var så sakta på väg ned och det varma ljuset gjorde mig glad. Jag hade stängt av radion och slagit på min iPod och lyssnade på bra musik i mina hörlurar, äntligen ledig efter en lång dag på redaktionen.
Eftersom det är 110 på motorvägen genom Lerum höll jag en hastighet på kanske 120.
Jag brukar köra lagligt. Fick min första hastighetsböter för bara något år sedan och skämdes med båda ungarna i bilen. Jag fick förklara 2800 förlorade kronor – helt i onödan.
Men nu var ju vägbanan så torr, trafiken gles och det var så skönt med sommardäck och varmt kvällsljus.
Jag hade vänsterhanden avslappnat på ratten och trummade med högerhanden mot växelspaken, i takt med musiken i lurarna.
I passagerarsätet låg min mobiltelefon. Plötsligt blänkte den till och jag förstod att jag fått ett SMS. Så med en hand på ratten tog jag upp mobilen, och klickade fram meddelandet med ett halvt öga på vägen. En god vän hade messat, samma vän som jag nyligen delade en fikastund med och då konstaterade om min elaka migrän att ”dör jag inte i en bilolycka så blir det väl av en hjärnblödning”.
Det var ett kul mess. Så jag läste. Och började svara, faktiskt. För att visa att jag läst det. Skrev lite med höger hand. Vänster hand på ratten. Den låga solen i ögonvrån, snett framför mig. Musiken rytmiskt som sällskap. Runt 120 på hastighetsmätaren.
När jag vände upp blicken såg jag rakt in i bakvagnen av en bil.
Den stod still.
Kanske tio meter framför mig, i min fil.
Innan jag hunnit registrera att bilen stod helt övergiven,  eller ens vilken färg den hade, hade jag med vänster hand vridit om ratten och kastat min bil ut i vänsterfilen. Jag hade slutat att andas och det kändes som bilen nästan lutade vänster, som om jag hade axeln mot bildörren. Och samtidigt som jag förstod vad som hände låg mobilen i luften och höger hand hade greppat ratten, och vridit den tillbaka. Jag fick ett kast med bilen, fortfarande utan att ens ha rört vid bromsen, och krängde tillbaka in i högerfilen.
Jag släppte ut andetaget som i en stor suck, fortfarande med bilen i en fart av 120, långt förbi den stillastående bilen, som jag knappt såg i backspegeln.
Mobilen låg på passagerargolvet, med meddelandet fortfarande upplyst, och jag kände hur  solljuset försvann bakom en rad mörka träd, Men musiken var kvar i lurarna som om ingenting hänt.
Men vad hade hänt?
Hade jag varit en tiondels sekund från att köra med hög fart rakt in i en stillastående bil?
Klarar man det?
Överlever man?
Vad i kroppen krossas först?

Hjärtat rusade och jag svängde av vid nästa avfart. Parkerade och samlade mina tankar.
Lugnade ner mig.
Upptäckte att jag faktiskt strök mig själv på kinden, som jag blev tröstad som barn.
Lycklig att jag levde.
Men mådde förstås även dåligt, djupt där inne i bröstet.
Jag hade parkerat, allt såg ut som vanligt, men jag förstod att jag varit nära att ha fastnat i ett söndervridet bilvrak på motorvägen – fortfarande med musiken kvar i mina iPod-lurar.
Vad hade egentligen hänt om jag tittat upp en halv sekund senare? Eller hur hade det varit att kollidera med blicken fortfarande på mobilen – hade jag hunnit uppfatta kraften som träffade mig?
Eller – varför såg jag upp i exakt rätt tid, i allra sista stund?
Sedan, efter lugn stund av återhämtning, kom den stora ilskan. Vreden. Besvikelsen. Vad sysslade jag med? Läsa mess på motorvägen? Lyssna på iPod? Köra för fort?  LÄSA MESS PÅ MOTORVÄGEN?
Jag har en familj, man får inte dö om man har två barn som fortfarande bor hemma.
Och jag har ett fantastiskt arbete. Var det kommande OS-uppdraget för bra för att vara sant? Skulle jag egentligen vara död, eller mycket svårt skadad resten av året? Och varför tänker jag så, är inte jobbet ointressant i det här sammanhanget?

Frågor, frågor, och känslor, känslor.
Och vems var bilen?
Varför var den övergiven?
Vem lämnar en bil i högerfilen på en motorväg?
Jag var för chockad för att ringa polisen.

En timme senare hade jag handlat fredagsmat och stod i köket och gjorde en sallad. Plötsligt skar jag mig på en trasig flaska med olivolja, och ur vänster tumme rann blod ner i handflatan. Jag blev stående och studerade blodet, som var lika klarrött som de vackra tomaterna på bänken intill. Hur hade det sett ut om jag smält genom vindrutan på min bil, hur mycket hade blivit sönderskuret då? Hade det blivit mycket av mitt klarröda blod i vraket?
Jag var plötsligt glad att det bara blev en trasig tumme den här helt vanliga fredagskvällen.