Har haft migrän i dag och en av cheferna, en av de jag gillar bäst, föreslog en whisky.
– Brukar funka, sa han.
– Men jag kan ju inte lukta sprit på jobbet, svarade jag.
Det gjorde många sportjournalister förr, konstaterade vi samtidigt.
– Och både du och jag hann med en liten fläkt av den eran, sa chefen som även han är 40 unga.
Så är det verkligen – den nya tidens sportjournalister är av ett helt annat märke än ”den gamla stammen”.
Då jag allra först lärde mig jobbet på en sportredaktion, som ung och fjunig tonåring, kunde man räkna med att det låg en flaska whisky och porrtidningar i vissa skrivbordslådor. Enda variationen mellan arbetspassen om det var Mr Walker eller Mr Daniels som låg och suktade sin ägare. (Nej, vi rörde inget i lådorna.)
Sportjournalister som var födda fram till slutet av 50-talet var, och är, i många fall svårt sargade av spriten, det är ingen hemlighet. Det finns legendariska berättelser om gamla hockey-VM i Sovjetunionen, pingis-VM i Asien eller nån brottarkonferens i Turkiet. För att inte tala om hockeyresor i Nordamerika.
En klassisker som berättas är när en kollega på resa lånt bort kliver in bakfull i en hiss och träffar på konkurrenten med en dam, och konstaterar på svenska:
– Fan, det där är nog det fulaste ludret du hittat den här veckan….
– Hej. Möt min fru som är på besök, blev det mycket allvarliga svaret.
Jag började resa på utlandsjobb sista sucken av 1980-talet och krogar och danspalats var viktigare än lämningar, på många håll.
I dag är det faktiskt inte så.
Vi reportrar som är födda på 1960-talet och senare (lååångt senare, i vissa fall) festar sällan på resorna. Visst finns stora undantag, men jag har aldrig själv upplevt stora skandaler på nära håll och en förklaring till att dagens unga sportjournalister inte super så hårt är de ökade kraven. Förr ringdes en kort text in till nästa dags tidning, sen var reportrarna lediga. I dag ska det lämnas till web, jagas nya vinklar som ingen annan har, det ska bloggas, det ska kanske lämnas radio och när allt är gjort går tåget igen, då ska det göras uppföljningar kanske redan nästa morgon.
Dessutom är kanske egen träning och yrkesmässiga ambitioner bättre prioriterade i dag.
Jag har knäckt en mini-bar. Efter Helingsborgs bragd mot Inter på San Siro i Champions League var jag ensam reporter för Aftonbladet, eftersom vi inte trodde HIF skulle gå vidre, och jag lämnade sju texter på en timme och en kvart. Men jag kunde inte börja skriva förrän efter ett på natten, eftersom bilnycklarna var inlåsta på San Siro och det tog tid att forcera den dörr jag och fotografen faktiskt hade sönder.
Väl på hotellet efter sista lämning krävde en äldre kollega att vi tömde mini-baren i mitt rum. Han sa det samtidigt som han i sin ena hand höll en platskasse med innehållet från sin egen mini-bar, som han sedan hällde ut på min säng. Då hade även jag sällskap av både Mr Walker och Mr Daniels och alla deras närmaste vänner. Trots att jag inte ens behövde det av medicinska skäl.