Tisdag., i almanackan.
Jobbar dag, som vanligt.
Slutspel i kväll. Ser det på tv, den här gången.

Jag har arbetat på en sportedaktion, till och från, sedan 1984. Jag var då 16 år och började räkna tabeller och skrev korta fotbollsreferat till det vi kallade börssidorna. Bland arbetskamraterna fanns bland annat trestegstalangen Thord Henriksson, som i dag är farsa och veteran och minns du honom?
Många börjar så, på en mindre tidning. Det är en bra journalistskola att göra notiser och räkna tabeller, i alla fall om man vill skriva sport.

Sedan tabellåren har jag haft fasta jobb både inom radio, tv, morgontidning, kvällstidning och nu magasin.
Jag älskar magasinet.
Men – jag har efter ett år insett att här finns ett oväntat problem:
Min dyngsrytm är fortfarande kvällstidning (sitter vid datorn till 02).
Katten tror att jag fortfarande läser morgonnyheter i tv och väcker mig 04.15.
Och min familj tror att jag jobbar dag (så vi äter frukost tillsammans 07.15, ungefär).
Jag sover alltså aldrig. Hur jag hann med att skriva en biografi (en hel bok!!!) är än i dag ett mysterium.
Men det största problemet jag upplever just nu är att jag jobbar dagtid – och i kväll brinner det i slutspelet.
I love slutspel i hockey. Gjorde mitt första när jag följde Färjestads guldjakt 1987, för mer än 20 år sedan.
Och här sitter jag nu som en kontorsråtta och har planerat att se Frölunda-Färjestad på tv, trots att matchen spelas i min hemstad och trots att Frölundaborg är ett tempel jag dyrkar just i dessa tider.
Så kan det gå.
Men som tur är finns Sportmagasinet med på några av de övriga matcherna under slutspelet, för specialjobb till kommande nummer. Så lite levande hockey blir det nog.

Mina tips inför slutspelet, som alltså startar i kväll; Timrå går till final mot HV71 och smålänningarna vinner SM-guld – om Stefan Liv har en bra vecka.
Men jag önsklar ändå att jag satsat pengar på Timrå innan säsongen. Bara det faktum att jag och Challe Berglund som barn delade samma pulkabacke, och spelade landhockey, gör ju att han hade varit värd en peng som tips på vem som årets guldcoach..

I dag kom jag förresten iväg till frisören (inser jag nu, när jag upptäcker min egen spegelbild i de mörka fönstren). Offrade min gamla 70-talsfrisyr, som omedvetet fått fäste sedan några veckor.
Det är också lite sport – att komma till skott med nåt man skjutit upp länge.
Nästa punkt på den listan är att taptsera två rum där hemma.

Men…först ska jag se på slutspelshockey ikväll. Men bara på tv, alltså. Tyvärr.

Mer gnäll, nu.
Och innnan ni läser vidare skall ni veta att jag är uppvuxen i Stockholm och gärna besöker redaktionen i Globen.

I lördagens Sportbladet rankade två hockeyreportrar de 25 största succéerna och de 25 största flopparna under året. En kanonidé eftersom listor alltid engagerar.

Jag noterar följande – på succélistan:
Tio namn från Djurgården och Södertälje, av 25. Tio av 25…från två lag som slutade sjua och nia i elitserien.
Enda göteborgaren är landslagskillen Karl Fabricius som toppar hela Sportbladets plusbetyglista, men det räckte ändå bara till en 25:e plats.
I sammanhanget bör nämnas att Frölunda placerade sig bättre än både Djurgården och Södertälje i tabellen. Och att en kille som Niklas Andersson (49 poäng på 48 matcher) inte var värd att nämnas.

Jag noterar följande – på flopplistan:
Fem fiaskon från Frölunda, men bara ett enda från Södertälje (som slutade bara tre poäng bättre än kvalgänget Mora) och inte ett enda från Djurgården (ett lag med gångavstånd från Globen).
Dessutom var det egentligen fel namn från just Frölunda, en flopp som Martin Plüss (minus 17 i plus/minus) saknades helt.

Jämförelsen mellan 08 och 031 är bara ett exempel på hur fel det kan bli. Jag är övertygad om att det finns många av Er ute i landet som har liknande funderingar, men utifrån andra perspektiv. Kanske undrar någon i Jönköping varför succéfinnen Jukka Voutilainen (bäst i hela elitseriens plus/minus och med mål i varannan match) inte finns med bland de 25 bästa i vinter? HV 71 har spelare som toppar de flesta statistiska listor, men bäste HV-spelare finner vi först på 17:e plats på topplistan.

Men så är det ju så med listor att, just det, de ska engagera. Och det lyckades Sportbladets hockeyreportrar med.

Visst var det synd om pippin. Och korkat av golfaren.
Men snälla nån, ibland blir jag så förbannat trött på korkade amerikaner. Har snutarna i det där landet inget bättre för sig än att gräva i den här grejen?
Läs dagens notis i Sportbladet:

Funderar i all enkelhet på vilka idrottsstjärnor som varit trevligast att möta genom åren, inte minst i långa personliga intervjuer i Sportmagasinet.
Här är en liten lista på namn, med kommentar – och klassiskt plusbetyg på utfallet.

Christian ”Chippen” Wilhelmsson, hösten 2007.
Chippen ville egentligen inte ställa upp för Aftonbladet men ändrade sig då det gällde magasinet, som han gav en dryg halvtimme, förklarade han. Det blev fyra timmar om allt. Mycket sympatiskt snack där han visade upp en sida jag aldrig sett tidigare.
++++

Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson, hösten 2007.
Vi träffade båda på plats med det tyska klubblaget. En av de bästa helger jag haft på jobbet. Var jag bara i närheten av att förmedla den känslan i texten så är jag nöjd.
+++++

Annika Sörenstam, våren 2007.
Bakom fasaden är Annika en oftast varm och känslig person, som här bjöd på sin bästa intervju någonsin (och jag har gjort många). Tyvärr sa hon för mycket, erkände att hon var ”ganska trött på golfen” och ”inte hade mycket kvar att vinna”. Både IMG och sponsorer gick i taket – och jag ifrågasattes, och ansågs ha överdrivt, trots att hela intervjun finns på band. Det värsta av allt var att den lilla kvällstidningen gjorde en helsida på det, som de byggde på ett slarvigt pressmedelande från IMG, något jag än i dag upplever som fruktansvärt dålig journalistik av en tidning jag helt saknar respekt för. De sökte mig inte ens för en kommentar.
+++++/+ (artikel/efterspel)

Peter Forsberg, hösten 2005
Vi följde Foppa under hans tre första dagar i Philadephia. Han är sån att han ofta är reserverad – men när locket lyfts av är han enorm att prata med. Mycket intressant, inte minst om annat än hockey.
+++

Nicklas Lidström, hösten 2004
Lockout i NHL och vi följde Lidas en helg när han var bara hockeyfarsa med grabbens knattelag. Bra snack om livet i stort och det var tydligt hur enormt stor han är i Detroit.
++++

Jesper Parnevik, hösten 2005
Hemma hos Jesper och Mia i deras nya 60-miljonersvilla. De bjöd på thaimiddag och en visning av huset. Och som vanligt i Jespers fall var det  en öppen och personlig intervju om livet i stort. Kommer att sakna den killen när han lägger av.
+++++
 
André Nilsson, försommaren 2005
Crossföraren André Nilsson från lilla Örby utanför Borås skadades oerhört svårt i en olycka 2004, men berättade ett år senare om sin syn på livet. Han kom tillbaka, trots ofattbara skador och lång rehabilitering. Ett starkt möte.
++++

Lotta Schelin, vintern 2007
Svensk damfotbolls stora stjärna och enormt öppen och givmild, alltid nära till ett skratt. Borde få en egen talkshow i tv.
Grym framför kameran.
++++

Andra profiler jag intervjuat och tycker så jäkla bra om att jag skulle vilja bjuda hem dem på middag, bara för att lära känna dem ännu bättre:
* Magnus Gustafsson, tennis
* Niklas Andersson, hockey
* Leif Boork
* Marcus Allbäck, fotboll
* Magdalena Forsberg, f.d skidskytte
* Klas Ingesson, fotboll
* Janne ”Flash” Nilsson, racing
* Anders Frisk, fd fotboll
* Challe Berglund, hockey
* Magnus Haglund, fotboll

Här några namn på profiler som jag tycker varit svåra att intervjua:
* Zlatan.
* Ingemar Stenmark
* Björn Lindh
* Therese Ahlshammar
* Kajsa Bergkvist
* Olof Mellberg
* Tommy Salo

Har säkert glömt många namn, men det är väl åldern.

Sitter och skriver ut långintervjun jag gjorde med landslagskillen förra veckan. Han sa bland annat, och slickade sig om munnen:
– Bullar är ju för jävla gott. Vi bakade hemma häromdagen och det var hur gott som helst. Kanelbullar, kakor, bröd…och doften av hembakat är ju så jäkla fantastiskt.
Nej, det var inte Zlatan.

Annars gäller det nu efter deadline att styra upp alla idéer som ska bli knäck, inför nästa magasin. Lång framförhållning, som sagt, och det ligger ju en jäkla utmaning i att göra bildjobb som håller om en månad – som ingen annan hunnit göra före oss.

Kom gärna med tips på bra knäck i Sportmagasinet.
Ledorden för stunden är:
EM.
Landslaget.
OS.
Udda.
Bildvinkel.
Tjejer.
Dokument.
Oväntat.
Zlatan.

Såg ni förresten att Sportmagasinets fotografer Magnus Wennman och Jimmy Wixtröm hyllades med priser för bland annat sina sportbilder då ”Årets Bild” delades ut i  SVT24 i dag?

Magnus fick förstapris i kategorin Årets bildreportage sport och vann även andrapriset. Tredjepriset i samma sportkategori vanns av Jimmy.
Wennman vann dessutom förstapris för Årets porträtt och Wixtröm fick förstapriset för Årets Nyhetsbild.
Hur stort som helst. Men inte oväntat. Vi har landets bästa sportfotografer. Andreas Bardell vann också pris, var trea i kategorin Sport Action.
Och det kunde lika gärna ha varit Sara Ringström eller någon av de andra plåtisarna.

Årets Bild är Sveriges största och äldsta fototävling.

I dagens hockeybilaga i Sportbladet vill Lasse Anrell ”höja varningens finger” och påpeka att elitserien nått sin kulmen och är på väg att stangera. För det syns på publiksifforna, som är på väg ner på flera håll.
”Ta publikkrisen på allvar – nu” är den utmärkta rubriken.
Old news.
Jag skrev om det där i Sportmagasinet redan i januari.
Här har du hela krönikan (eftersom jag antar att du är lite rastlös om du har tid att sitta här och läsa):

Soffan är lite nedsliten och få eller ingen i publiken i Scandinavium kan se den.
Men den finns där ovanför radiohytterna och det har hänt att jag tillsammans med kollegan Strömberg suttit högt där uppe och lutat mig tillbaka och försökt njuta av dagens elitseriehockey med en presskaffe i näven, ni vet, nästan så där som vip- gästerna kan göra sedan några år.

Men det är enkelt att luta sig lite för långt tillbaka i soffan och missa det väsentliga. För det vi nu upplever i svensk hockey – och de tendenser vi ser i den expansiva utvecklingen i elitserien – är en produkt (alltså själva matcherna) som hamnat i skuggan av pekfingrar, brist på mod och moderna arenor där klubbarna bygger bort en del av den själ som fotbollen ännu har kvar.

Det snackas om att svenska klubblag i fotboll är årtionden efter kusinerna i hockeyns elitserie. De flesta allsvenska arenorna är slitna och det säljs inga varumärken eller en tillräckligt stor mängd souvenirer. Men på våra hockeyarenor snackas det uppskattande om att svenska klubblag i hockey är aggressiva i sin jakt på bra positioner inför framtiden, inte minst ekonomiskt. Och visst, utvecklingen är snabb och skapar trygghet, men låt en luttrad hockeyälskare fundera lite kring den där nämnda byggskuggan och den förlorade själen.

Att jämföra fotboll och hockey som produkter är svårt och dumdristigt, och ger inte mycket, men jag upplever tydligt hur fotbollen tack vare sitt snubblande i gamla hjulspår faktiskt lyckats behålla en charm och publikupplevelse som hockeyn numera saknar. Hockeypamparna i elitserien har byggt bort en närhet och nerv som ersatts av vita bords dukar och rymliga vip- barer. Jag har varit där, men har svårt att anpassa mig till tanken att äta en trerätters middag med hallonsorbet som avslutning, samtidigt som jag ser en hockeymatch. Och jag har svårt att förstå varför hundratals gubbar i slips blir kvar i en ölbar när perioderna kommer i gång efter en paus.
Publiken sitter visserligen mjukare på 2000- talet (eftersom ståplats numera är något bara klacken vill ha), men komfort, kringarrangemang och nöjda sponsorer har blivit viktigare än själva spelet, alltså det vi faktiskt är på plats för att se. För i takt med ökade lånekostnader och större ekonomiska kostymer upplever jag hur klubbarna inte bara byggt bort närheten till isen, utan även hur de har byggt ute de stora publikfriarna från omklädningsrummen. Jag tror mig minnas hur elakingen Anders Broström i sina bästa dagar gjorde mål på Hovet och firade med att kasta handskarna och ge Black Army långfingret. Jag minns Hardy Nilssons tänder och Lars- Gunnar ” Krobbe” Lundbergs dragningar i trängda lägen. Men ingen av de spelarna hade i dag tillåtits uppträda i elitserien. De hade blivit avstängda och dragit skam över föreningar som vill visa upp en smart fasad både när det gäller hockey våld och dumdristiga pucktransporter. I dag vågar inte ens tränarna ta ut svängarna med risk för personliga böter. Så i Sportbladet skriver vi helsidor om Per Ledin, den elaka retstickan. Wow. Men var finns hårdingarna och artisterna?

Svensk klubbhockey har förvandlats från blodig biff till medioker blodpudding, serverad vid kandelabrar direkt på läktaren. Men hockey ska vara en fysisk sport där adrenalinet smittar av sig upp till läktarna. Det upplever vi sällan, annat än i slutspel, och allra helst i Frölundaborg – eftersom det är en gammal och sliten arena med drag, där till och med spelarna älskar hockeyn – som den upplevdes förr.

Samma problematik finns i det nya NHL, där all nerv från gamla årtionden i dag ersatts av superarenor, Big Business och det som alltså mest liknar blodpudding the Northamerican style. Det kvittar om spelarna i dagens hockey är starkare och snabbare än förr, så länge vi inte får se det oväntade, så länge killarna som levererar oss adrenalin inte får komma nära. Det kvittar om klubbarna mår bättre ekonomiskt, så länge produkten blir tråkigare. Om man tillåter sig att titta in i framtiden kommer det här att straffa sig, om inte produkten blir bättre. Då kommer man att stå där med halvtomma hallar när nyhetens behag lägger sig. Det är fest och kalas nu när nya arenor invigs, men det kommer en dagen efter. Snart är det måndag i Hockeysverige. Fotbollen har däremot kvar en del av sin charm. Där finns fortfarande ett visst mått av artisteri och närhet – även om jag vet att allsvenskan inte håller i en internationell jämförelse. Men det händer ändå att exempelvis matcher på Söderstadion och tidigare Gamla Ullevi bjudit på bra mycket mer tryck än elitseriematcher i hockey. Och då ska ni veta att jag alltid hävdat att jag i nio fall av tio allra helst skulle välja en hockeymatch – inte bara för att det finns en undangömd soffa jag kan låna när jag besöker Scandinavium. Jag antar att jag saknar hockeymatcherna där man stod axel mot axel på läktaren och kunde höra spelarna från isen.

Jag har förresten slutat använda soffan, om någon undrar. Sist var jag nära att somna under en match. Fotbollen har en charm som hockeyn har förlorat
 

Det gäller att ha framförhållning när man gör magasin.
Vi har redan lämnat hockeyslutspelet bakom oss och är mitt uppe i våra EM-satsningar, och planerar dessutom för OS i Peking.

Jag bor halvvägs till Alingsås och där, vid Nääs fabriker, har Amanda Elmander och en väninna satsat på en lyxig skönhetssalong (inte spa, som det påståtts i en del media).
Jag gjorde ett kollsamtal till Johan Elmander om det där och passade på att fråga hur han har det med ömmande ljumskar och måltorkan, i Toulouse.
Han svarade:
– Det är okej. Man har ju alltid ont överallt och är alltid lite stel, det har ju varit en lång säsong med många matcher. Det sliter mycket på oss att spela i Uefa-cupen och kval till Champions League, vi har ju egentligen inte en trupp för att klara det. Det märks nu när det börjar dra uihop sig, vi är ju inte fullt tränade.
– Jag har kört mycket egen fys senaste veckorna, för att vara redo för EM i sommar.
– Det enda som saknas nu är att det ska släppa på planen, och göra fler mål. Jag spelar ju som före jul och gör samma löpningar, men bollarna kommer inte och då är det svårt. Men man vet ju att det kommer formsvackor och plötsligt står man där vi bortre stolpen och får in den och sen kanske man gör fyra, fem mål i rad.
 
Näss fabriker var det tegelkomplex där gamla Magnus Härenstam-rullen ”Tuppen” spelades in, om ni som är äldre minns den. Den lokala pizzerian har döpts efter filmen.

Zlatan och hans Helena har blivit föräldrar igen.
I morse föddes Vincent i Lund.
Lite skoj att vår stora anfallsstjärna tillsammans med Helena valt ett namn med betydelsen ”den segrande”. Precis som valet till storebror Maximilian, vars namn betyder ”den störste”.
Mitt förnamn betyder tvilling, hur fasen man nu ska analysera det…

70 procent av de röstande på sportbladet.se vill se Leif Boork som Brynäs tränare under kvalserien i hockey.
Jag är en av dem.
Jag har alltid uppskattat Boorken och gillar hans stil, inte bara för att han samlar på vykort och har en skön syn på livet i stort.
Boork var en plåga för äldre coacher när han var ny, idag är han en plåga för yngre coacher när han är veteran; ständigt närvarande, ständigt utmanande.
Om Boorken nu gör sin sista match med Almtuna och har lön från Brynäs april ut så…han har ju suktat efter jobb som sportchef tidigare och nu är Micke Sundlöf sjukskriven i Gävle…där ser man. Vilken tanke. Vilken comeback!
Jag tror Leif Boork är Brynäs räddningsplanka.

…och de vanligaste fraserna på en modern sportredaktion år 2008 är:

* ”Han kanske har fått sparken?”
* ”Helvete, kolla. Jag måste börja träna.”
* ”Donken? Det var länge sen vi åt pizza.”
* ”Det här är en bra grej…tror jag.”
* ”Vem ringer vi om det? Rydström, eller?”
* ”Det tar ju en timme att läsa alla bloggar, varje dag.”
* ”Fan.”
* ”Fan, hon/han har bytt mobilnummer.”
* ”För lång text av honom igen” (redigeraren).
* ”Fan, man får ju inte in någonting i tidningen längre” (reportern).
* ”Jag får fan alltid åka till Mora, men de har bra presskäk där. Bättre än korv.”
* ”Jävla göteborgare”.
* ”Jävla stockholmare”.
* ”Hämta du en kaffe åt mig, snälla…Tack Simon. Eh…ja, tack…en hallongrotta låter gott.”
* ”Har du nåt bra tips på lången?”