Tänkte utveckla det här med att vara sportjournalist – trots att vi på redaktionen just nu går in i de sista 24 timmarn före månadens deadline imorgon. Det är just nu det är som mest puls, inte minst hos killarna som redigerar (ritar sidorna).
Själv sitter jag med fötterna på bordet och ägnar mest tid åt att planera dagens lunch.
Och funderar på vilka vi är, vi sportjournalister.
Som jag ser det hjälper följande, om man vill arbeta som sportjournalist. Bocka av listan och testa om du är kvalificerad:

* Du är själv en misslyckad idrottsman.
* Du ser hellre på när andra idrottar, än gör det själv.
* Du är 22 år och hänsynslös mot de du skriver om, eller 55 år och lagom bitter (på grund av de hänsynslösa).
* Du drömmer om en fet byline i helfigur, gärna en som får Jan Guillou att se ut som lillebror.
* Du klagar på alla hemska resor till stora fotbollsländer, eller NHL eller stora mästerskap. Men ställer självklart upp för tidningen.
* Du har ett tiotal hämtpizzor i frysen. Det är bra att ha vid stora tv-evenemang som du själv av någon anledning inte skickades på (eftersom chefen är en idiot och inte förstod bättre).
* Du har minst två platt-tv i samma rum där hemma (helst på Söder i Stockholm). Ja, för samma evenemang som ovan, förstås. Och du har förstås ALLA sportkanaler som behövs för att ha koll på exempelvis bottenstriden i den bulgariska ligan.
* Du kan hoppa i sängar.
* Du har vit kostym för tv-framträdanden.
* Du är polare till Tomas Brolin eller/och Glenn Hysén.
* Du har skickat fylle-SMS till jobbet precis vid deadline.
* Du kan i sömnen rabbla både tjeckiska pilsnertillverkare och franska mittfältare.
* Du tycker att det var bättre förr, även om du tillhör de hänsynslösa 22-åringarna.
* Du gillar att maila Simon Bank och/eller Erik Niva, för att diskutera den där bulgariska bottenstriden.
* Du vet vilket lag som leder den egyptiska förstadivisionen.
* Du tycker att du faktiskt är ganska bra på engelska och det funkar ju i alla länder, eller hur?
* Du spelar gärna innebandy eller pingis på arbetstid.
* Du vill skriva en bok, om vad som helst bara det blir en bok.
* Du bloggar gärna.
* Du orkade läsa allt det här utan att tröttna, för du vill verkligen blir sportjournalist.

Det händer och fötter att man får frågan hur det är att vara sportjournalist. Jo, för 17, det gäller att ta en dag i taget. Det hjälper om man har bra flyt och är gjord av det rätta virket, vettu.
Gäller att visa var skåpet ska stå, även om det inte finns några lätta texter.
Alla kan slå alla i den här branschen, för tillfälligheter avgör i jakten på den perfekta texten. Drabbas man av ett bottennapp och blir sopad av banan av en motståndare är det bara att lyfta på hatten och förklara att man inte alltid kan vara på tå. Är chefen extra sur när man gjort en tavla kan han be dig lägga pennan på hyllan ett tag, men då får man gilla läget och ta nya tag.
Redan i juniorleden på journalisthögskolan lär man sig att inte hänga läpp, sportjournalistik är sportjournalistik och allt kan hända, det gäller att vara redo både för en rökare i krysset eller att få bita i gräset. Skriver man som en kratta en hel säsong blir det kanske bänken för det är ju många nya förmågor som fyller på underifrån, men käkar man bara taggtråd och kommer tillbaka in i matchen kan man bli grädden på moset.
Vi brukar ju säga på jobbet att bollen är rund och varje dag är en hatmatch, det är som i ett getingbo. Så när vi peppar varandra inför jobb gäller det att vi ställer in siktet och ger hundra procent. Har man otur och inte sätter en klockren vinkel kanske det är en tidigare kollega som är tongivande och ger järnet bäst hos en annan blaska, för släkten är alltid värst.
När jag vaknar på redaktionssoffan på morgnarna vet jag att det är omöjligt att inför en ny arbetsdag veta vem som ska dra det längsta strået och vem som ska stå med byxorna nere vid kvällens deadline. För varje dag på tidningen kan inte sluta med flaggan i topp, det är så enkelt som det är sagt.
Det gäller att suga på karamellen när man vänt på steken.
Köra så det ryker.
Men, just precis, ta en dag i taget.

Det kom ett mail med en het inbjudan:

Hej!
Nu är det bara fyra dagar kvar till Polarhunds-VM 2008 startar i Åsarna. Här får du information om var du hämtar media ackreditering och var du hittar tävlingsområdet.
Ackreditering fortfarande öppen.
Vi kommer att ha cirka 900 starter under dessa tre dagar vilket innebär att detta är världens största slädhundtävling någonsin. Med tävlande från 17 länder och över 2000 hundar på plats kommer vi att erbjuda er en upplevelse ni sent kommer att glömma.
 
Och videon är något extra, leta upp den på:

www.polarhundsvm2008.se/

Chefens order var:
– Blogga om ditt jobb på Sportmagasinet.
Fine.
I uppdraget räknar jag även in resor till och från jobbet och därför ska jag nu berätta hur jag på tåget in till redaktionen idag hotades med stryk.
Förutsättningarna var:
Jag kliver på och det första jag ser är en förtvivlad tågvärd som ber en biffig och välklädd kille kliva av tåget, eftersom han saknar ”färdbevis”. Han förolämpar henne grovt och vägrar. Hon hämtar lokföraren, som stannar det fullsatta tåget. Föraren ber killen gå av, men han är fortfarande ofattbart spydig och vägrar. Föraren berättar då att vakter kommer att vänta på honom på centralen.
När killen lämnas ensam i sitt hörn ser jag på honom och kan inte låta bli att säga att det vore enklast om han klev av, eftersom han håller uppe hela tåget.
Alla blänger på honom.
Det som händer då är:
Han får ett frispel.
– Vem ska plocka mig? Du? säger han och stirrar på mig.
Jag är inte din barnvakt, säger jag. Gå av själv, det klarar du väl?
– Du och jag grabben, här och nu! skriker han då. Nu, vi gör upp NU, hör du det! Eller vågar du inte?
Jag svarar att vi inte befinner oss på medeltiden och att dueller inte riktigt är min grej.
Men jag är som nämnts tidigare i bloggen två meter lång och blir väl nu en trofé i hans ögon. Så killen blir aggressivare och kallar mig könsord och menar att jag fegar ur ”fajten”.
Jag säger att han är sorglig och att vakter kommer att ta hand om honom om han inte går av.
Han fortsätter förstås att förolämpa mig som jag aldrig tidigare blivit förolämpad, dessutom inför en fullsatt tågvagn. Det finns inte en sittplats ledig. Alla stirrar och några tanter backar och tror verkligen att det ska bli slagsmål. Killen växer lite av att han tycker att han är hårdast av oss två.
Jag skakar på huvudet och vänder mig om för att läsa min Punkt.se.
Tåget rullar igång.
Killen stirrar på mig hela resan.
Det slår mig är att han är välklädd och ser ut att just ha tränat på gym (han är blöt i håret, och har träningsväskan på golvet). Jag hade aldrig gissat att han skulle kunna hota folk så öppet.
När tåget når Centralen väntar vakter och självklart tar de hand om honom.
Jag undrar om han är lika nöjd med sig själv fortfarande, så här efteråt?

Om ni undrar vem killen här uppe till höger är, han med getaskägg i profil, så är det bollsparkaren Henke Larsson. Bilden är tagen i samband med Mattias Larssons utmärkta intervju på La Manga, som finns i senaste Sportmagasinet.
Men, som en kollega sa om krigsrubriken; det var fan vilken stor byline Mattias fick över förstauppslaget!

I dag ska jag skriva ut en lång intervju med landslagsprofilen jag träffade under förra veckans resa. Den kändes bra, men brukar alltid bli ytterligare ett plus bättre när jag hör den i efterhand.
Landslagskillen har bett att få läsa texten när den är klar. Självklart får han det, det får alla som önskar. Men för några år sedan var det ganska ovanligt. Men så erkände han också att var det någon han ville ge en snyting så var det en och annan sportjournalist (men inte mig, poängterade han) så jag förstår misstänksamheten.

Ha en bra vecka, folk!

Temperaturerna stiger på golftourerna.
I Singapore krossade mexikanska Loren Ochoa allt motstånd, i helgen. I en ledarboll med Annika Sörenstam och Paula Creamer vann Ochoa med elva slag före en viss svensk storstjärna.
Jag har skrivit mycket golf genom åren och har träffat Lorena Ochoa vid flera tillfällen och det är svårt att inte imponeras av hennes privata lugn och ödmjukhet. Visst har hon haft genomklappningar i stora turneringar genom åren – men nu är barnsjukdomarna borta.
I en intervju med Sportmagsinet berättade hon för ett år sedan att en av hennes hobbies är bergsklättring. Och nu står hon på sitt eget Mount Everest, som ohotad världsetta.
Hon sa också att hon har enormt starka handleder (bra att ha i tjock ruff, om inte annat) eftersom hon som barn trillade ur ett träd och bröt båda armarna – och läkte sig starkare än normalt.
Men allra häftigast är att Ochoa plöjer ner stora pengar och intresse i latinamerikansk ungdomsgolf – en av de portar världstourerna måste välja om de ska hålla intresset vid liv.
Lorena Ochoa rockar, som barnen här hemma skulle ha sagt.

Annika Sörenstam vann nyligen och var alltså tvåa i helgen,.
Också häftigt, förstås!

Har just landat efter ännu en resa med flygbolaget vi kan kalla Rune Air. De var inte lika sena i starten som senast, så jag ska inte klaga. Under timmen i dag, faktiskt.
Det finns en detalj jag aldrig kan lära mig att förstå när jag flyger. Jag sitter ofta vid en nödutgång och brukar ta av mig skorna för att gå ner i varv. Före landing får jag ALLTID order att ta på mig skorna igen.
– Inga lösa föremål, säger flygvärdinnan som idag hette Carlos.
Jag brukar nicka men undrar alltid varför. Vill de inte ha flygande skor i luften – i fall det blir en skakig landning?
Tro mig, om det blir en så pass skakig landning att skorna träffar nån i ansiktet så är just skorna vårat minsta problem. Tänker jag. Men nickar bara och tar snällt på mig skorna. lydig som man är.

Kanske trodde den vänliga kassörskan att jag bett om en förklaring till hur man bygger en raket eller nåt. Men de gör inte raketer på Burger King i Spanien, så det hade jag inte. Jag hade bara bett henne förklara på en karta var vi befann oss.
– Kan du sätta en kryss på kartan, por favor, bad jag vänligt.
Hennes ögon såg ut som ett rådjurs på motorvägen. Hon hade inte en aning om var hon var.
– Burger King? försökte hon trevande.
Jo. Förvisso. Men var på kartan? upprepade jag och log.
– Eh…Burger King?
Ja, eller hur? Men VAR PÅ KARTAN? sa jag nu med större bokstäver men fortfarande vänligt.
Hon sökte efter sin chef med blicken, hittade henne inte och svarade sedan mumlande med blicken i golvet:
– You are…here…Burger King? Si?
I timmar hade jag varit ute på spanska vägar i en natt som var svartare än en sotarröv. Jag var inte riktigt säker på exakt på vilken av trafiklederna jag använt för att nå hotellet och ville vara säker, därav min fråga till kassörskan.
Hon hittade sin chef, men chefen tittade i två långa minuter på kartan och satte sedan ett kryss mitt i en park. Vilket knappast kan ha stämt, för utanför dånade det ur en rondell med fem körriktningar.
En vänlig kund i hamburgerkön intill tog över. Han sa att vi faktiskt befann oss utanför kartan jag hade med mig, men visade med ett finger mot fönstret vilken väg ur rondellen jag borde ta för att hitta rätt.
Senare visade sig att han inte heller hade en susning. Jag körde nämligen fel i en senare rondell men innan jag hann vända kände jag plötsligt igen mig och var nära hotellet.
Sådan var min fredagskväll.
Och så där kan det vara.
Det ordnar sig alltid, brukar jag tänka, bara man har tid på sig. Och normalt har man dessutom en fotograf med sig som kartläsare eller örare, så man är två.
Enda gången  jag varit på resa för Sportmagasinet och varit orolig för att plocka ut en hyrbil helt på egen hand var för två år sedan, vid en inlandning sent på kvällen i Mexico City. En av världens största städer låg som en glödande matta under planet och när vi landat och bagaget som vanligt saknades skulle jag hämta ut bilen men blev jag stoppad av en representant för LPGA, golforganisationen som arrangerade den turnering jag skulle bevaka.
Jag fick under inga omständigheter köra bil själv i 30-miljonersstaden, sa representanten. Så efter en stunds förvirrat diskuterande satt jag i en spelarbuss och förstod snabbt varför jag stoppats från en egen ratt. Det dröjde nästan två timmar av nattligt trafikkaos innan vi var framme vid hotellet. Jag hade inte haft en chans att hitta rätt själv, med eller utan förvirrad hjälp på spanska.

Många journalister som reser mycket älskar att slå ihjäl tid på flygpatser eller hotellrum genom att berätta anekdoter.
Den här resan ser ut att bli ganska normal, inget för kollegorna under exempelvis OS i augusti. Hyrbilen jag fick ut var inte tokliten, hotellet är bra och kartorna jag använder ser ut att faktiskt stämma. Dessutom inser jag att jag kan språket bättre än jag minns det från skolan.
Långintervju med landslagsstjärnan i fotboll gick bra, trots att det som vanligt såg ut att bli ont om tid. (Jag kan inte avslöja vem han är, ni får vänta till ett senare nummer av Sportmagasinet.)
Han kom ensam till intervjun.
Jag minns ett annat tillfälle då jag intervjuade en andslagsprofil, en av de större, och hur han hade med sig flickvännen till lunchen. En av frågorna jag ställde var vad han hade i plånboken, förutom pengar och kreditkort.
– Jag är ”unlimited”, sa han och tog upp plånboken ur bakfickan.
Då gav sig flickvännen in i samtalet och slog honom med handflatan på bröstet, för att sedan säga:
– Säg nu vad du har i plånboken!
Landslagskillen ryggade tillbaka och såg förskräckt på henne.
– Aldrig! sa han sedan chockat. Aldrig att jag berättar det, inte för en journalist!
– Skäms du? undrade hon och la armarna i kors, med trumpen min.
Han skakade på huvudet.
– Nej, fortsatte han sedan, det gör jag inte. Men fattar du vad som skulle hända?
Jag var tvungen att bryta in och fråga vad det gällde, som uppenbarligen var hemligt men som fanns där i landslagsspelarens plånbok, som nu låg på bordet.
– Han har en dikt som jag har skrivit, förklarade flickvännen. Den är skriven till honom och han har den inplastad i plånboken.
– Ja, fortsatte han själv och vände sig återigen mot sin stora kärlek och sa till henne:
– Fattar du vad som skulle hända i omklädningsrummet vid nästa samling om grabbarna visste att jag har en dikt i plånboken? De skulle aldrig ge sig! Fan, skärp dig!
Hon blev arg, men de försonades snabbt och visade mig sedan dikten. Och jag fick order av landslagskillen att inte skriva om den i min intervju, vilket jag förstås respekterade.
Men det blev en bra anekdot när jag senare satt med kollegor på nån flygplats eller i en hotellfoajé.

Jag är med all säkerhet Sveriges största sportjournalist.
För jag är mer än två meter lång och tung som en mindre lastbil. Jag skriver det direkt, så ni vet, för det är  just det som är mest slående hos  nya bekantskaper jag gör. Och du kanske är ny bekantskap.

Annars tycker jag det fysiska är en helt ointressant detalj. Om det inte finns en rent praktiskt koppling, som när jag exempelvis nu sitter i en flygplansstol som tycks vara konstruerad för resenärer av storleken ”normalstor spädgris”.
Jag ska på jobb och eftersom den här bloggen ska handla om just spåren av mitt arbete som reporter på Sportmagasinet vill jag att ni nu tänker er in den smärta jag just nu upplever, instängd högt uppe i luften hos ett lågprisbolag vi kan kalla Rune Air.
Elden i min rygg skulle kunna värme en mindre småstad och träsmaken gör den värdigt sällskap i nedre delen av den obekväma flygplansstolen.
Har suttit här i snart fem timmar, när detta skrivs.
Nej, jag ska inte till Indien eller Kuba, jag tänkte bara skutta ner till mellaneuropa för en intervju – men resegudarna är på sitt värsta humör så ”tekniska problem” gjorde att vårat fullastade plan stod still på marken i några minuter extra. Först tio minuter, som blev tjugo, som blev trettio, som blev 45 som bleb en timme, som blev en timme och en kvart, som blev…
Ja, ni förstår.
Teknikern som kunde lagaproblemet hittade på en helt annan flygplats, så han satte sig i en taxi medan vi väntade. Det dröjde två och en halv timme innan vi kunde lyfta.
Och nu balanserar jag en bärbar dator i knäet – samtidigt som kaptenen beordrar bälte på eftersom det är turbulent här på 11.000 meters höjd.
Klockan är snart halv två.
På natten.
Hyrbilsfirman där jag bokat min bil stängde vid midnatt och jag har inte en susning om var hotellet jag bokat rum på finns.
Sova?
Kan inte. Den sydeuropeiske killen med hockeyfrilla intill mig har tagit av sig skorna och strumporna är fuktiga och luktar ostbågar. Dessutom är jag, trots svidande ögon av trötthet, fortfarande så förbannan på flygbolaget att jag inte får ro i kroppen.
Men va fasen, snart tar vi mark. Då kan jag sträcka på ryggen, hockeyfrillan kan dra på sig sina gympaskor och finns det bara taxi ska jag nog få ro att sova inför den stora intervju som är målet för resan.

Någonstans ska en blogg födas och få liv. Varför inte här, så där lagom mellan vad som faktiskt är lite av faktiskt himmel och verkligt helvete. (Men jag får väl publicera när jag når internet nästa gång, vilket jag vet kan dröja…)

Jag lär återkomma.