Ägnade en heldag i Värmland åt ett av de häftigate bildjobb jag upplevt, tillsammans med fotografen Jimmy W.
Men mer kan jag inte brätta just nu. Återkommer senare i den här bloggen med detaljer som säkert överraskar.

Sitter just nu och ser femte kvartsfinalen mellan Färejstad och Frölunda – på plats. Hörde via en tv att en av experterna i Kanal 9-studion tyckte att Färjestad var piggast efter en period.
What?
Jag håller inte med.
Det där med att tycka är ju kul att tycka om, om man tycker om det. Vi kvällstidningshundar tycker ju ofta och gärna. Det finns ju lika många krönikörer på redaktionen som det finns tomma pizzakartonger i pappersåtervinningen. För att inte tala om bloggarna.
Det kan slå åt andra hållet också. Jag noterar med stor förvåning att de två morgontidningsdrakar som följer den här matchserien, Nya Wermlands-Tidningen och Göteborgs-Posten, inte har sina sportkrönikörer på plats i arenan. Precis som de inte hade i går kväll. NWT’s sportchef har inte sett en enda slutspelsmatch på plats i hemmaarenan, sägs det.
Att inte ha en sportkrönikör på plats under brinnande slutspel är tjänstefel, om det inte finns privata skäl – och då ska någon annan ha uppdraget.
En stor tidning som stadens tidningsläsare får i brevlådan skall ha en röst som förmedlar den känsla som finns kring det lag som närbevakas. Och därmed engagera sina läsare. Hur ser Färjestad ut, enligt NWT? Det ska vi inte behöva leta efter i vanliga (och ofta utmärkta) nyhetstexter.

Strålande sol i går, och resa från Göteborg till sola i Karlstad i dag.
I snöstorm.
Plockade ut en hyrbil eftersom jag inte litar på SJ (de ville skicka mig via Katrineholm…).
Räknade övergivna bilar i dikena. När jag nått 13 bortsladdade, och två långtradare, fastnade jag. I en kö. I Brålanda, som ligger strax söder om Mellerud. Många mil söder om Karlstad.
Blev kvar där i en timme och 25 minuter, med motorn avstängd.
När det sedan släppte gjorde den enorma kön av långtradare och bussar långsamt sällskap och jag la nog inte i fyrans växel förrän i höjd med Säffle, då solen bröt igenom snötäcket och jag av någon anledning kom att tänka på Sven-Göran Eriksson som upplevde sina bästa år som fotbollsspelare i lokala bollklubben Sifhälla. Tänk så en tanke kan vandra, tänkte jag också.
När jag senare körde in i ett vintrigt Karlstad gjorde de reklam på radion för nya sommardäck.
Vid Löfbergs Lila Arena tog jag en promenad längs Klarälven, himlen var rosa som Sportbladet och närmaste sällskap var en vacker och mycket stark halvmåne.
Det var så vackert att  kön och lätt stress i Brålanda snabbt var glömd.
Och jag hann till nedslöpp i mötet Färjestad-Frölunda.

Här ska jag göra research för ett mycket speciellt hockeyknäck i nästa Sportmagasinet.

Den här veckan är det allsvensk upptaktsträff för media, i ett Norrköping där förväntningarna är stora.
Jag gjorde nyligen ett stort magasinsknäck om just IFK och skrev bland annat om den stora flygplansolyckan i Frankrike och varför staden Norrköping märkligt nog kallas ”Peking”.

Inför varje allsvensk premiär – känns konstigt att skriva om den eftersom jag har två decimeter snö utanför fönstret – har vi ett tips på redaktionen i Göteborg. Vi är ett drygt tiotal som lägger varsin hundring och tippar den allsvenska sluttabellen. Fotografen Deros är tipsgeneral och har inte oväntat arbetat fram ett finurligt poängsystem.
Jag har förtvivlat svårt att minnas hur det gick i fjol, men vet ganska säkert att jag tidigare säsonger vann två eller om det är tre år i rad. Lite skoj med tanke på att jag är en av få som inte ser mig som fotbollstokig. Vet att även fixaren Arne, killen med fyra armar, har lyckats bra. Extra intessant är det att köra över kollegan Wagner, som ägnar hela sitt yrkesliv åt att följa spelare som sparkar boll.

Så här ser mitt allsvenska tips ut i går:

1. IFK Göteborg
2. AIK
3. Kalmar
4. Helsingborg
5. Elfsborg
6. Djurgården
7. Hammarby
8. Halmstad
9. Malmö
10. Gefle
11. Norrköping
12. Trelleborg
13. Gais

14. Sundsvall

15. Örebro
16. Ljungskile

Kommentar: Blåvitt nu har lärt sig det spelsystem som redan i fjol snubblade hem guldet. Bottenstriden blir hetare än någonsin, känns ju som man skulle kunna ha fem lag på de två sista platserna (ni vet vad jag menar).

Jag inser också att jag någonstans  faktiskt önskar att Kalmar FF går hela vägen. Inte för att de spelar skön smekfotboll, men för att det vore uppkäftigt.

Upplevde stämningen i Frölundaborg, lördag kväll. Den var kittlande och omsvepande, i ett.
Efter matchen var det snack om ”paraply-attacken”. Publiken skämde ut sig i första perioden och kastade in prylar, bland annat….ja, ett svart paraply.
Skandal, förstås.
Jo, jo. Men klubbarna i Hockeyligan får skylla sig själva. Om de jagar pengar och tror sig veta att sena lördagskvällar ger mest intäkter får man räkna med att en promille idioter går över gränsen och beter sig illa – fulltankade av den öl de kan ha köpt i samband med matchen.
Jag tycker matcher på helgdagar skall spelas på eftermiddagarna.

Det jag lyckats snappa upp om årets sltspel visar att domarna klarat sig bra.
Visst hade Patrik Sjöberg en eländig match i den första omgången, och Modo rånades på  vettigt försvarsarbete vid Timrås kvittering i slutskedet, men domare är mänskliga och att som Harald Lückner klaga om att laget ”rånats” är inget annat än skitdåligt. Att domare begår misstag ingår, den risken tar alla lag. Gilla läget.
Lördagens omgång bjöd på bra domarinsatser.

Mina tre favoritdomare, senaste tio åren:
Ulf Rönnmark.
Thomas Andersson.
Ulf Rådbjer.
Sören Persson.

De jag aldrig mer vill se nämner jag inte. Och de flesta har lämnat elitserien i förtid, av naturliga skäl.

Djurgården är en sorglig slutspelssaga på senare år. Skapligt spel i grundserien – men när killarna nu borde ha rustat till tänder för kollisioner – så viker de ner sig.
Jag är inte djurgårdare, och bor inte ens i Stockholm, men kan tycka det är synd att landets största stad inte har ett lag som kan skaka om de riktigt stora guldkandidaterna. (Över huvud taget har det på 2000-talet varit få lag som överraskat som uppstickare när det blir spel om guldet.)
Efter SM-guldet 2001 har Djurgården följande slutspelsfacit:
01/02: Ut i kvarten, mot Frölunda.
02/03: Ut i semi mot Färjestad.
03/04: Ut i kvarten mot Frölunda.
04/05: Ut i semi mot Frölunda.
05/06: Inget slutspel.
06/07: Inget slutspel.
07/08: Troligen ut i kvarten mot Linköping.

Och inte lär det blir bättre nästa säsong. Klubbens få stjärnor, för de är inte många, lär förloras till fetare lönekuvert.

Jag spådde skador i går. Inget märkvärdigt, det är ju slutspel. Vi fick se en hel del men den skada som påverkar slutspelet mest lär bli den trasiga ryggen på guldmålvakten Karol Krizan.
Jyri Marttinen såg groggy ut i Skellefteås match, även det en skada (hjärnskakning) som inte syns men som kan sätta sina spår.

Jag är uppvuxen i Värmland men bor i Göteborg sedan många år.
Jag har skaplig koll på både Färjestad och Frölunda.
Nu får jag mail av polare i båda läger. Göteborgare skriver att ”sola släcks i fyra matcher”.
Knappast.
Jag tror att tre av fyra kvartsfinaler ikväll har 1–1 i matcher, när tystnaden lagt sig över arenorna. Enda laget som åker på stryk igen är Djurgården.

Jag har också en otäck känsla av att vi på någon av isarna får se en mycket svår skada. Kan inte förklara varför jag tror det, är inget mer än bara just en känsla – efter många år vid sarger i slutspel.

Såg precis Sebastian Larsson vrida in en skruvad frispark mot Portsmouth.
Ett drömmål.

Jag såg Larsson i en match mot Bolton, hemma på St Andrews, sent i höstas. Vi var där för Sportmagasinet och jag både skrev och sa då att han är nästa stora högerfot i landslaget. I den matchen hade han fem avslut på mål, varav en boll gick i ribban och en annan i nät.
Larsson var fantastisk. Helt sagolik.
Och han fortsätter imponera.
Nu gäller det för Lars Lagerbäck att hitta en plats för Sebastian Larsson i EM-elvan. Han spelar ofta på kanten, men där är konkurrensen i landslaget kanske för stor, så i mina ögon är Larsson nu en seriös utmanare mot Anders Svensson och Kim Källström på det offensiva innermittfältet – inte minst tack vare just en bra bollträff.

Dessutom har Larsson en helt formidabel inställning, där han driver på sina lagkamreter i alla lägen.
Om tio år är Sebastian Larsson lagkapten i landslaget.
Den rollen har han haft i många lag, under sin uppväxt.

Har haft migrän i dag och en av cheferna, en av de jag gillar bäst, föreslog en whisky.
– Brukar funka, sa han.
– Men jag kan ju inte lukta sprit på jobbet, svarade jag.
Det gjorde många sportjournalister förr, konstaterade vi samtidigt.
– Och både du och jag hann med en liten fläkt av den eran, sa chefen som även han är 40 unga.

Så är det verkligen – den nya tidens sportjournalister är av ett helt annat märke än ”den gamla stammen”.

Då jag allra först lärde mig jobbet på en sportredaktion, som ung och fjunig tonåring, kunde man räkna med att det låg en flaska whisky och porrtidningar i vissa  skrivbordslådor. Enda variationen mellan arbetspassen om det var Mr Walker eller Mr Daniels som låg och suktade sin ägare. (Nej, vi rörde inget i lådorna.)

Sportjournalister som var födda fram till slutet av 50-talet var, och är, i många fall svårt sargade av spriten, det är ingen hemlighet. Det finns legendariska berättelser om gamla hockey-VM i Sovjetunionen, pingis-VM i Asien eller nån brottarkonferens i Turkiet. För att inte tala om hockeyresor i Nordamerika.

En klassisker som berättas är när en kollega på resa lånt bort kliver in bakfull i en hiss och träffar på konkurrenten med en dam, och konstaterar på svenska:
– Fan, det där är nog det fulaste ludret du hittat den här veckan….
– Hej. Möt min fru som är på besök, blev det mycket allvarliga svaret.

Jag började resa på utlandsjobb sista sucken av 1980-talet och krogar och danspalats var viktigare än lämningar, på många håll.
I dag är det faktiskt inte så.
Vi reportrar som är födda på 1960-talet och senare (lååångt senare, i vissa fall) festar sällan på resorna. Visst finns stora undantag, men jag har aldrig själv upplevt stora skandaler på nära håll och en förklaring till att dagens unga sportjournalister inte super så hårt är de ökade kraven. Förr ringdes en kort text in till nästa dags tidning, sen var reportrarna lediga. I dag ska det lämnas till web, jagas nya vinklar som ingen annan har, det ska bloggas, det ska kanske lämnas radio och när allt är gjort går tåget igen, då ska det göras uppföljningar kanske redan nästa morgon.
Dessutom är kanske egen träning och yrkesmässiga ambitioner bättre prioriterade i dag.

Jag har knäckt en mini-bar. Efter Helingsborgs bragd mot Inter på San Siro i Champions League var jag ensam reporter för Aftonbladet, eftersom vi inte trodde HIF skulle gå vidre, och jag lämnade sju texter på en timme och en kvart. Men jag kunde inte börja skriva förrän efter ett på natten, eftersom bilnycklarna var inlåsta på San Siro och det tog tid att forcera den dörr jag och fotografen faktiskt hade sönder.
Väl på hotellet efter sista lämning krävde en äldre kollega att vi tömde mini-baren i mitt rum. Han sa det samtidigt som han i sin ena hand höll en platskasse med innehållet från sin egen mini-bar, som han sedan hällde ut på min säng. Då hade även jag sällskap av både Mr Walker och Mr Daniels och alla deras närmaste vänner. Trots att jag inte ens behövde det av medicinska skäl.

Som tidigare golfreporter på stor tidning får man en del märkliga tips.
Följande heta besked trillade nyss in:

”Celebrity Baby Blog recently reviewed the Baby Sherpa Diaper Backpack and Shorthaul Backpack — and their celebrity owners — Tiger Woods and his wife, Elin. Baby Sherpa scores a hole in one for quality, durability and great design.”

Företaget vill alltså att jag ska veta vilka blöjor miljardären Tiger valt till sin dotter.
För 17. Nog för att jag skrivit en del texter om Tiger och Elin som jag själv upplevt som lite väl privata – gjorde ju bland annat en grej om deras vardagsliv då jag för magasinet besökte deras lyxiga hemort i Florida – men bara för att jag är anställd på en kvällstidning ska jag behöva ta emot sån här blöjskit?

Och recensionen de nämner i utskicket finns alltså i nån slags ”babyblogg om kändisbarn”?

Naturligtvis strulade min tv-box, så nån slutspelshockey från tv-soffan blev det inte.
Nöjde mig med Radiosportens websändningar – som håller mycket ojämn kvalité.

Men nu är det igång. Slutspelet.
Som vanligt ser allt ut att avgöras i power play och på målvaktssidan.

Grymt imponerande av Timrå att vända.
Grymt fult av Frölundas Michael Holmqvist att sträcka ut en näve och träffa Rickard Wallin i Färjestad. Slaget var inte hårt och Wallin faller enkelt – men det är värt en avstängning.

Noterar också att Edsbyn röjer ganska bra i historiebäckerna. Vände sista kvarten mot Edsbyn i semi, med fyra mål, och det är väl lika bra att de ställer om posten till Studenternas. De är ju där varje år i mitten av mars.
Jag hoppas Edsbyn vinner även finalen – bara för att kvällens vändning inför en eldig publik var så oerhört mäktig.

Själv petar jag ikväll i reseräkningar jag släpat efter mig sedan….ja, oktober till och med. Fasen att sånt alltid ska bli orört. Ligger som vanligt ute med tusentals kronor helt i onödan.

Och snart ska jag ut igen. Har bokat tre olika hotell (i tre olika länder) för nästa turné, som börjar på skärtorsdagen.
Bara det inte blir som sist, då jag var nere på kontinenten. Paret i rummet intill hade sex från klockan två på natten till halv tio på förmiddagen. Sista gången jag hörde tjejen skrika hade jag ätit frukost och stod i dörren på väg ut, med väskan och jackan i handen.

Först på listan imorrn; FIXA BOXEN!!