Normal
0
21

false
false
false

MicrosoftInternetExplorer4

st1:*{behavior:url(#ieooui) }

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”;
mso-ansi-language:#0400;
mso-fareast-language:#0400;
mso-bidi-language:#0400;}

Gårdagen var en riktigt svart dag för Mora då man, efter att de i laget som fått störst förtroende och mest istid svikit och gjort en riktigt svag match, förlorade mot Troja/Ljungby. Marcus Eriksson (-3), Mario Kempe (-3), Niklas Fogström (-3), Colby Genoway (-2) och Ross Lupaschuk (-2) var de största syndarna men även Teemu Elomo, Daniel Viksten, Adam Andersson, Mattias Ekholm, Juha Alén och Markus Lilja, som alla gick -1, var klart under den nivå man kan förvänta sig av dem. För det var tyvärr verkligen så, att många av Moraspelarna spelade under sin förmåga. Och det som saknades mest av allt var ödmjukheten. Och det gjorde att man trots ledning 3-1 tappade – eller snarare gav bort – matchen helt och hållet och förlorade. De var de spelare som fick minst istid som borde ha haft mest men som så ofta tycks det vara svårt att bänka dem man som coach trott på innan match, de man vet har potential att göra bättre ifrån sig – trots att de spelar uselt och andra, mindre namnkunniga, spelar bra. Mikael Simons, Jens Jakobs och Lucas Sandström i fjärdeformationen var de enda som spelade bra, och plus, i matchen men inte fick de mer istid för det.

Det är egentligen rätt förvånande att det fortfarande är så det fungerar. Trots den positiva effekt man sett i Malmö efter det att underpresterande ”stjärnor” försvann och övriga i laget fått mer istid och förtroende så är det fortfarande så att man i de allra flesta lag som går dåligt har underpresterande ”stjärnor” som trots dåliga insatser i match efter match får nytt förtroende. I Södertälje har man Topi Jaakola och André Benoit som gör riktiga katastrofsäsonger men matchas hårdast av alla backar i laget ändå. Ge dem mindre istid och Södertälje skulle bli en klass bättre direkt. I Rögle är det Jakob Johansson och Andrée Persson som båda två ligger på smått fantastiskt dåliga -20 – sämst i Elitserien – men som ändå får massor med istid. Hade andra fått chansen hade Rögle kunnat klara sig kvar i Elitserien. Djurgården hade tidigare samma problem med Marcus Ragnarsson och Fredrik Bremberg som inte alls var bra i början av säsongen. Nu har de till sist spelat upp sig, och därmed har även Djurgården tagit sig uppåt i tabellen. Men det kastades bort många poäng på vägen innan det lossnade för dem och det kan vara ett bortkastat slutspel. Men ingen coach tycks lära sig, hur taktisk denne än må vara. Harald Lückner är klasser bättre än de flesta coacher i svensk hockey taktiskt, men i det här avseendet verkar han tyvärr vara som alla andra.

I Mora är det framförallt Niklas Fogström som tillåts underprestera utan att något händer. Han får chans efter chans att lyckas men gör det inte och totalt sett är hans säsong riktigt svag. Han matchas som om han vore Moras näst bäste center men sanningen är att han är nummer fyra i ordningen och inte i närheten av de andra tre i vad han presterat under säsongen. Självklart ska alla spelare få några matcher på sig att lyckas, Ross Lupaschuk och Martin Johansson har t.ex. inlett relativt svagt sedan de kom till klubben för sex respektive fyra matcher sedan, men de har fortfarande alla möjligheter till att bli bra värvningar. I Fogströms fall har det gått 31 matcher och han har ännu långt ifrån övertygat. Därför är det dags att låta någon annan lyckas nu.