Mora har, som många säkert vet, en av allsvenskans lättaste trupper, men å andra sidan har de kanske en av seriens skridskoskickligaste trupper istället. Och precis som Harald Lückner gärna påminner om så är det farten som ska kompensera bristen på tyngd: Det är fart på skridskor, fart på passningar och fart på beslut han menar. Och har Mora det står man upp väl mot seriens allra bästa lag – vilket syntes tydligt mot Malmö, Västerås och i två perioder mot AIK. Men saknas det, precis som det gjorde igår, kan man få stryk av alla lag i serien. Så jämn är serien. Och så viktigt är det att Moraspelarna följer Haralds taktik.

För fart försvinner så lätt. Håller man pucken en sekund för länge måste medspelare stanna upp för att inte åka offside och motståndare hinner skära av passningsvägar. Levererar man däremot passningen direkt bibehåller man farten och passen behöver inte vara lika perfekt eftersom motståndarna ännu inte hunnit täcka upp. Ofta är de största syndarna de mest tekniska spelarna som vet att de klarar av att hålla pucken även om de blir pressade och som vet att de klarar av att slå en svår passning. De mindre tekniska spelarna slår passningen direkt, för dem är det inget alternativ att försöka sig på något svårare. Det de spelskickligare spelarna ofta inte inser är att de med sin teknik kan slå den snabba passen ännu mer precist och därmed kan ge sina medspelare mer tid och ännu mer bibehållen fart. Och jag tror det är här Moras problem ligger. Efter en så övertygande seger som den mot Västerås frestas många i laget att förklara segern med att de är så mycket skickligare än sina motståndare när sanningen är att det är kombinationen av spelarnas egna skicklighet och Moras till spelarmaterialet väl anpassade taktik som gör att man vinner. Och det leder till att man börjar försöka sig på att söka den där avgörande passen som ger assistpoäng och rubrik i tidningen istället för den där snabba och enkla som gynnar laget men gör spelaren poäng- och rubriklös.

Så fort spelarna börjar tro att de är så viktiga att de står över spelsystemet rasar allt. MIK har en bra spelartrupp. Men bara om spelarna spelar disciplinerat på ett sätt som passar laget.

—

Harald Lückner har hittills testat en del olika formationer både på anfalls- och försvarssidan och egentligen är det bara kedjan med Daniel Viksten, Tony Lagerström och Alexander Hilmersson samt backparet med Greger Artursson och Viktor Amnér som fungerat riktigt bra. Det sistnämnda tycks dock inte Lückner hålla med mig om eftersom Amnér nu vid ett par tillfällen hamnat på bänken istället för på isen.

Marcus Eriksson och Håkan Bogg har varit hyfsade, framförallt defensivt, men att hitta en passande tredjelänk har hittills inte varit lätt. Skulle gärna se att Mikael Simons fick en chans där eftersom jag tror att han går in bra både ur gemensamhetssynpunkt – de är ju av samma generation Moraspelare – och spelmässigt. Ingen av de tre är jättesnabba men de är disciplinerade och spelskickliga. Mikael Zettergren har det varit svårt att få igång riktigt men snabbheten har han. Det har också Martin Johansson och därför hade jag gärna sett de två tillsammans. Som tredje länk skulle Niklas Fogström passa bra.

På backsidan är det nyförvärvet Robin Gartner som haft störst problem – i synnerhet med det defensiva spelet. MIK spelar normalt med sex backar om det ser ut nu så är det Gartner som borde vara sjundeback.