Mikael Owilli akutopererades inatt efter sitt lårbensbrott som han drabbades av i samband med en tackling i gårdagens match mot Borås. Operationen, som bestod i att en titanspik opererades in i lårbenet, gick bra och Owilli rapporteras må efter omständigheterna bra. Mindre muntert är det förstås att han nu tvingas gå på kryckor i tio till tolv veckor. Därefter blir det rehabiliteringsträning och i bästa fall kan han vara med när försäsongsträningen drar igång inför nästa säsong för Mora.

Tungt för Owilli personligen givetvis. Och ett avbräck för MIK. För Owilli hade inlett lovande. Han var en av Moras få utpräglat fysiska backar vilket han kombinerade med ett klokt spel med puck. Enkla, snabba lösningar var hans val. På de tio matcher han spelade gick han totalt +1 och med det var han tredje bäste back i laget. Särskilt mycket utvisad var han heller inte, något annars fysiska spelare har en tendens att vara, utan han spelade disciplinerat och använde sin tyngd klokt och rätt. En poäng, en assist, gjorde han på sina tio matcher.

Så för Owilli personligen är trösten att han trots allt hann med att göra ett positivt intryck i klubben och kommer att saknas. Och med tanke på att han bara är 21 år gammal så har han alla förutsättningar att komma tillbaka till en lång och framgångsrik karriär.

Det är tveksamt om MIK kommer att ersätta Owilli med någon ny back utifrån. Istället kommer troligen Viktor Amnér, som har fått sitta några matcher på bänken, att få speltid igen samtidigt som Patrik Eklund, som ju är på väg tillbaka från sin långtidsskada, kommer in i truppen. Detta gör nog också att lånet av Alexander Deilert från Djurgården förlängs.

Det var en tung kväll för Mora igår då man inte bara förlorade två poäng mot Borås utan även Mikael Owilli för resten av säsongen. Owilli bröt lårbenet vid en tackling och blir borta minst ett år från ishockeyn. Ett riktigt tungt besked framförallt för honom själv som inlett bra i Moratröjan men även för MIK som tappar en stabil back.

Efter två riktigt bra perioder av Mora med den höga fart som krävs för att man ska lyckas såg det ut som att MIK skulle kunna ta en välbehövlig trepoängare och haka på i toppen av tabellen. Istället för underskattning som präglat några matcher mot på papperet lättare motstånd tidigare tog nu Moraspelarna Borås på fullaste allvar och spelade så med en sådan fart. ödmjukhet och disciplin som man annars mest gjort mot topplagen. Och det betalade sig. 2-0 efter första perioden och 3-1 efter två perioder kunde ha varit ännu mer.

Men i den tredje perioden rasade allt. Alla gamla synder var tillbaka. Om det berodde på Borås snabba reducering, den kom 43 sekunder in i slutperioden, eller om Moraspelarna gick ut med en outtalad känsla av att det var klart är svårt att säga. Tyvärr är jag rädd att det senare är närmare sanningen och att det också var orsaken till att reduceringen kom så snabbt. Att MIK sedan förlorade i förlängningen var extra salt i såren. Fast å andra sidan blev läxan desto tuffare för spelarna: Det räcker inte att spela bra i två perioder mot någon motståndare i serien. Matcherna är över 60 minuter och det är i 60 minuter man måste prestera.

Surast måste förlusten vara för Tony Lagerström, Alexander Hilmersson, Daniel Viksten och Mattias Ekholm som gjorde det bra.

För Boforsmatchens bästa backpar vände det snabbt nedåt och Greger Artursson och Alexander Deilert var knappast nöjda med sin insats igår. Detsamma gäller säkerligen Niklas Fogström, Martin Johansson, Mikael Zettergren och Jens Jakobs också. Jakobs gjorde visserligen mål och har poängmässigt kommit igång bra, men det är tyvärr bara i powerplay som Jakobs producerar. I spel med lika många spelare på isen är det dessvärre motståndarna som gör mål oftast, och inte Mora, när Jakobs är på isen. Så även igår.

Mora tar ikväll emot Borås hemma och det är en match där Mora är favoriter och har pressen på sig att vinna. Just sådana matcher har MIK haft förtvivlat svårt att vinna den här säsongen och man har faktiskt två förluster mot motstånd man borde besegrat: Örebro och Sundsvall på bortaplan. Mot bättre motstånd har däremot Mora visat upp riktigt bra spel och där har också lite överraskande poäng kommit. Klassen finns med andra ord, men inte jämnheten. Tyvärr är känslan att det är underskattning som är en stor del av förklaringen. Mot bra motstånd spelar man snabbt, rakt och enkelt, mot sämre motstånd krånglar man till det och överarbetar situationerna.

Borås har inlett helt ok med tanke på sina resurser och har egentligen bara varit helt borta i en match, den mot Leksand då det blev en 1-6-förlust. Senast besegrade man överraskande AIK och det visar att det finns potential att mäta sig med alla lag i serien när man spelar på topp. Två veteraner, anfallaren Per Fernhall och backen Daniel Wågström, är de två som börjat allra bäst men det finns fler som börjat bra. 29-årige Fernhall gör sin tredje säsong i Borås dit han kom från Almtuna. Den förre Frölundajunioren var dessförinnan i Halmstad. 31-årige Wågström kom fram som junior i MoDo men lyckades aldrig ta en ordinarie plats. Han hamnade istället – efter ett kort mellanspel i Husum – i Björklöven och representerade dem i Elitserien. Därefter hamnade han i Brynäs där han gjorde två säsonger innan han hamnade i Rögle och allsvenskan. Efter att ha testat spel i Norge, Finland och Italien gjorde han två säsonger i Örebro i division 1 innan han kom till Borås den här säsongen.

Förbundskapten Bengt-Åke Gustavssons son Anton är Borås senaste tillskott som kommer efter att ha misslyckats med att ta en plats i både Washington och deras farmarlag. Han är dock inte med ikväll.

Mora var tillbaka på banan igen igår efter den svaga insatsen mot Växjö och det gav tre poäng mot Bofors på bortaplan. MIK gjorde en riktigt bra första period men i den andra föll man in i gamla synder och släppte tillbaka Bofors in i matchen. Nu kvitterade Mora innan periodeslut och det var nog viktigt, annars hade man kanske inte klarat av att vända tillbaka matchen som man gjorde i den tredje perioden.

Harald Lückner har den senaste tiden varit kritisk till lagets äldre spelare men igår var det just de som visade vägen. Kedjan med Marcus Eriksson, Håkan Bogg och Mikael Zettergren var Moras bästa. Eriksson och Zettergren gjorde dessutom sina bästa matcher för säsongen. Det gjorde även Alexander Deilert som bildade backpar med Greger Artursson – som även han var bra som vanligt.

Tyngre hade formsvage Robin Gartner det trots en assist. Han gick minus för tredje raka matchen och har uppenbara problem med det defensiva spelet. Samma sak gäller också hyllade Mattias Ekholm. Framåt har han inlett bra med fem poäng på nio matcher, men defensivt har det sett sämre ut. Av de 27 mål Mora släppt in med lika många spelare på isen har Ekholm varit inne på hela elva stycken. Det är 41% av målen. Nyckeln för dessa båda är att istället för att försöka skapa mer och vara än mer konstruktiva – som man gärna gör när man vet att man inte spelat så bra som man kan – börja i den andra änden och vara extra noga i defensiven. Spela enklare, spela snabbare. Det kanske är tråkigare, men det kommer bli fler poäng för laget.

Mora aviserar att man kommer ställa upp med helt ordinarie lag mot Bofors ikväll och att det åter blir Viktor Amnér som börjar på bänken som sjundeback. Att Lückner åter väljer att ge Robin Gartner, Markus Lilja och Alexander Deilert chansen framför Amnér fövånar mig. Gartner har spelat svaga -5 så här långt, Lilja och Deilert -2. Amnér däremot, är tillsammans med Greger Artursson och Mikael Owilli de enda backarna i laget som gått plus och Amnérs +3 är faktiskt delat tredje bästa plusminus i hela laget.

Gartner, Lilja och Deilert har definitvit presterat under förväntan hittills och kanske är det så att Lückner anser att de har högre högstanivå än Amnér och därför vill ge dem ytterligare en chans att bevisa det. Frågan är om det är rätt?

Efter några dagars vila är det imorgon dags för Mora att ta sig an seriens överraskningslag Bofors på bortaplan. Bofors har efter fem segrar, en straffvinst, en förlust på straffar och en förlust under ordinarie tid en strålande andra plats i tabellen och även om de själva säkerligen trodde mer på sig själva än media så måste detta vara överraskande bra även för Bofors själva. Att Malmö besegrats, att Leksand slagits på straffar och att AIK kunde vinna först efter straffläggning gör det hela än mer imponerande.

På spelarsidan har många presterat riktigt bra men de två som imponerat allra mest är backen Peter Messa och anfallaren Johan Nilsson. 29-årige, elitseriemeriterade (AIK och Södertälje) Messa gör sin tredje säsong i Bofors och har börjat riktigt lovande. Fem poäng och starka +6 är facit på de åtta inledande matcherna. Även 22-årige Nilsson gör sin tredje säsong i Bofors dit han kom efter att inte riktigt lyckats ta en plats i MoDos elitserielag. Fyra poäng blev det Nilssons första säsong, ifjol nio. I år har han redan gjort fem poäng och spelat +4.

Mora kommer till matchen efter ett riktigt bottennapp mot Växjö senast. Akilleshälen för MIK den här säsongen tycks vara den riktigt låga lägstanivån och att man är så ojämna att man spelar på den låga nivån relativt ofta. Att kapaciteten är hög har man visat däremellan, men just de matcher där MIK blir omständliga och tappar fart så är man ett ganska lätt byte för många lag i serien. Förhoppningsvis har Mora lärt sig läxan tills imorgon och kliver in på isen och spelar enkelt, disciplinerat och med högt puck- och skridskotempo!

Allsvenskan är ännu ung så några större slutsatser av hur det gått hittills ska man nog inte dra. Särskilt inte om man tittar på enskilda spelares insatser. Men lite tendenser kan man se och det är det dagens blogginlägg handlar om.

Förra säsongen krävdes det 77 poäng för att vinna poängligan för Västerås Pär Arlbrandt och +44 för Oliver Ekman-Larsson att vinna plusminus-ligan. Poängbäste backen var Växjös Josh MacNevin som fick ihop 42 poäng. Christopher Heino-Lindberg var vassaste målvakten sett till räddningsprocent med 93,29%.

Tittar man på vilka spelare som utgör denna säsongs ”drömfemma” plus målvakt, som tendensen ser ut efter de första åtta omgångarna, så är det spelare från serieledande Leksand som inte helt oväntat dominerar. Men även överraskningslaget Bofors har med en spelare.

Anfallare:
Nichlas Hardt, Malmö
Unge, danske Nichlas Hardt var ett stort utropstecken i underpresterande Malmö redan förra säsongen och att inte något elitserielag knöt honom till sig redan till denna säsong var förvånande. Förra säsongen skrapade han ihop 27 poäng och spelade +13. Redan nu är han uppe i tio poäng och har spelat +9. Håller han stilen slutar han på 58 poäng och fantastiska +52 i plusminusstatistiken.

Eric Johansson, Leksand
Eric Johansson tycks trivas utmärkt tillsammans med Pelle Prestberg och Peter Nordström. Förra säsongens 52 poäng är på väg att upprepas och förra säsongens goda +25 är på väg mot ypperliga +46 om han fortsätter lika bra som han börjat.

Pelle Prestberg, Leksand
Pelle Prestberg håller stilen i Leksand och ser ut att få ihop lika många poäng den här säsongen som den förra. Och precis som Eric Johansson har han goda chanser att klart förbättra sin plusminusstatistik. +29 blev den förra säsongen, denna är han på väg mot +39.

Moras bäste
Moras bäste anfallare hittills är Daniel Viksten som visat att förra säsongens imponerade insats inte var någon tillfällighet eller engångsföreteelse. Redan nu har han visat att han kommer vara en av Moras viktigaste spelare. Förra säsongen blev det 38 poäng och +10 för Viksten. Fortsätter han som han börjat blir det 40 poäng och hela +26 den här säsongen.

Backar:
Oliver Ekman-Larsson, Leksand
Redan förra säsongen gjorde han det otroligt bra och frågan är hur länge Ekman-Larsson blir kvar i svensk hockey. Även om Leksand skulle ta klivet upp till Elitserien den här säsongen är nog sannolikheten stor att Ekman-Larsson inte spelar i Elitserien på mycket länge, utan istället är det NHL-publiken som får imponeras. Både poängmässigt och plusminusmässigt är han på väg mot samma höga nivå som förra säsongen, poängmässigt möjligen lite bättre till och med.

Peter Messa, Bofors
Peter Messa har varit en av överraskningslaget Bofors främsta så här långt och fortsätter han som han inlett blir den här säsongen 29-åringens bästa någonsin i Allsvenskan. 13 poäng fick han ihop förra säsongen, den här har han redan gjort fem och håller den tendensen i sig slutar han på över 30 poäng. Dessutom ser hans plusminusstatistik ännu mer lovande ut. +1 blev det förra säsongen, nu ligger han på +6 och ser ut att vara på väg mot superba +39.

Moras bäste
Precis som i fjol så tycks Greger Artursson bli oerhört viktig för MIK. Han har åter inlett pålitligt och att han blivit ett år äldre märks inte alls. Artursson är inte bara lagpappa och pådrivare utan han leder genom att vara ett föredöme på isen också. Och vem han än spelar med så är ofta Arturssons backpar Moras bästa. Poäng- och plusminusmässigt är han på väg att göra en lika god säsong som han gjorde förra säsongen.

Målvakt
Markus Svensson, Malmö
Att Malmö tappade en så god målvakt som Henrik Karlsson i fjol tycks hittills inte vara något problem för Malmö. Markus Svensson har inlett lovande och håller än så länge god klass. Han är allsvenskans tätaste målvakt sett till räddningsprocent och tvåa sett till insläppta mål i genomsnitt.

Moras bäste
Mora har hittills satsat hårt på Lars Johansson som stått varenda match. Men han har å andra sidan gjort det bra. Räddningsprocenten, 90,79% och antalet insläppta mål i genomsnitt, 2,78, är dock inte riktigt i samma klass som Markus Svenssons.

Mora har, som många säkert vet, en av allsvenskans lättaste trupper, men å andra sidan har de kanske en av seriens skridskoskickligaste trupper istället. Och precis som Harald Lückner gärna påminner om så är det farten som ska kompensera bristen på tyngd: Det är fart på skridskor, fart på passningar och fart på beslut han menar. Och har Mora det står man upp väl mot seriens allra bästa lag – vilket syntes tydligt mot Malmö, Västerås och i två perioder mot AIK. Men saknas det, precis som det gjorde igår, kan man få stryk av alla lag i serien. Så jämn är serien. Och så viktigt är det att Moraspelarna följer Haralds taktik.

För fart försvinner så lätt. Håller man pucken en sekund för länge måste medspelare stanna upp för att inte åka offside och motståndare hinner skära av passningsvägar. Levererar man däremot passningen direkt bibehåller man farten och passen behöver inte vara lika perfekt eftersom motståndarna ännu inte hunnit täcka upp. Ofta är de största syndarna de mest tekniska spelarna som vet att de klarar av att hålla pucken även om de blir pressade och som vet att de klarar av att slå en svår passning. De mindre tekniska spelarna slår passningen direkt, för dem är det inget alternativ att försöka sig på något svårare. Det de spelskickligare spelarna ofta inte inser är att de med sin teknik kan slå den snabba passen ännu mer precist och därmed kan ge sina medspelare mer tid och ännu mer bibehållen fart. Och jag tror det är här Moras problem ligger. Efter en så övertygande seger som den mot Västerås frestas många i laget att förklara segern med att de är så mycket skickligare än sina motståndare när sanningen är att det är kombinationen av spelarnas egna skicklighet och Moras till spelarmaterialet väl anpassade taktik som gör att man vinner. Och det leder till att man börjar försöka sig på att söka den där avgörande passen som ger assistpoäng och rubrik i tidningen istället för den där snabba och enkla som gynnar laget men gör spelaren poäng- och rubriklös.

Så fort spelarna börjar tro att de är så viktiga att de står över spelsystemet rasar allt. MIK har en bra spelartrupp. Men bara om spelarna spelar disciplinerat på ett sätt som passar laget.

—

Harald Lückner har hittills testat en del olika formationer både på anfalls- och försvarssidan och egentligen är det bara kedjan med Daniel Viksten, Tony Lagerström och Alexander Hilmersson samt backparet med Greger Artursson och Viktor Amnér som fungerat riktigt bra. Det sistnämnda tycks dock inte Lückner hålla med mig om eftersom Amnér nu vid ett par tillfällen hamnat på bänken istället för på isen.

Marcus Eriksson och Håkan Bogg har varit hyfsade, framförallt defensivt, men att hitta en passande tredjelänk har hittills inte varit lätt. Skulle gärna se att Mikael Simons fick en chans där eftersom jag tror att han går in bra både ur gemensamhetssynpunkt – de är ju av samma generation Moraspelare – och spelmässigt. Ingen av de tre är jättesnabba men de är disciplinerade och spelskickliga. Mikael Zettergren har det varit svårt att få igång riktigt men snabbheten har han. Det har också Martin Johansson och därför hade jag gärna sett de två tillsammans. Som tredje länk skulle Niklas Fogström passa bra.

På backsidan är det nyförvärvet Robin Gartner som haft störst problem – i synnerhet med det defensiva spelet. MIK spelar normalt med sex backar om det ser ut nu så är det Gartner som borde vara sjundeback.

Efter att det några omgångar sett bättre och bättre ut för varje match Mora spelat så vände det ikväll mot Växjö. Instatsen var på samma bottennivå som mot Örebro och hade inte MIK fått med sig några turliga utvisningar på slutet hade man antagligen inte ens kunnat putsa siffrorna och få till lite spänning som man nu trots allt gjorde. Växjös seger var helt rättvis, man var närmare en större seger än MIK var oavgjort.

Det som gav Mora segern mot Västerås senast – kvicka passningar, rapp skridskoåkning och enkla lösningar – var helt bortblåst. Man höll pucken för länge och drog därmed ned tempot. Man valde svåra lösningar framför de enkla. Kanske var det så att Moras 1-0 kom alldeles för snabbt och lätt. Kanske tappade man ödmjukheten efter det. Eller så steg Västeråssegern spelarna åt huvudet så att ödmjukheten aldrig fanns överhuvudtaget.

Att Harald Lückner ansåg att Viktor Amnér inte var värd en plats bland de sex startande backarna är också ett mysterium. Och att han inte fick kliva in och ersätta darrige Robin Gartner efter den time-out Harald Lückner tog när det såg som allra värst ut är lika märkligt.

Nämnde Gartner var tyvärr inte den ende som hade en tung kväll. Marcus Eriksson, Mikael Zettergren och Niklas Fogström var alla inne på två av Växjös tre mål. Och det slutar inte där, de flesta i Mora presterade under sin förmåga. Några förtjänar trots resultatet ett plus i kanten: Trion Daniel Viksten, Tony Lagerström och Alexander Hilmersson var bra tillsammans med Lars Johansson i målet. Även Mikael Owilli, Mikael Simons, Victor Enmalm och Alexander Deilert kom undan med hedern i behåll.

Imorgon är det dags för en ny tuff motståndare för MIK då Växjö kommer på besök. Växjö har som tidigare skrivits i bloggen inlett hyfsat och de två förluster man har åkt på har kommit mot bra motstånd i form av Leksand och Almtuna. Men insatsen har varit ojämn inom laget, vissa spelare har inlett bra, andra ganska dåligt. Bäst har den offensivt lagde kanadensiske backen Josh MacNevin börjat. Desto tuffare har lagets försteval i målet, Viktor Fasth, haft det och kanske är det Växjös största enskilda svaghet att han har inlett formsvagt.

Gårdagens Morainsats var ytterligare ett steg i rätt riktning och långa stunder såg det riktigt bra ut. Greger Artursson och Lars Johansson har varit lagets två största nyckelspelare i inledningen även om flera andra också visat mycket positivt. De som fortsatt har det svårt att få det att stämma riktigt är trion Robin Gartner, Mikael Zettergren och Jens Jakobs. Zettergren har sett lite piggare ut på slutet medan Gartner och Jakobs fortfarande ser ut att ha det lite tufft när det gäller det defensiva arbetet. Förhoppningsvis ser det lite bättre ut imorgon.