Mora mäktade inte med att ta en elfte raka seger utan förlorade igår mot Örebro med 2-1. Avgörande 2-1 kom i ett Örebro-powerplay och det är inte så mycket att säga om. I numerärt underläge släpper man in mål ibland helt enkelt. Det andra Örebromålet kom när debuterande Modo-lånet Thomas Enström och junioren Alexander Holmberg var på isen tillsammans med Tony Lagerström, Viktor Amnér och Robin Gartner. Riktigt trist start för Enström med andra ord och tråkig fortsättning för Holmberg som in sin debut mot AIK senast ändå såg lite bättre ut än andra junioranfallare gjort före honom när de fått chansen.

Annars gjorde MIK som lag en helt ok insats, endast två insläppta mål ger i de flesta fall åtminstone en poäng – ofta fler än så. En orsak var att man på fem numerära överlägen inte lyckades få in pucken. En annan var att Mora decimerades en del på backsidan då först Greger Artursson fick kliva av och sedan även Tobias Dahlin. MIK avslutade därmed matchen på endast fyra backar. Både Artursson och Dahlin ska dock med stor sannolikhet kunna vara med mot Sundsvall på söndag.

Avslutningsvis lite extra plus i kanten till kedjan med Alexander Hilmersson, Niklas Fogström och Jensa Jakobs samt backparet med Markus Lilja och Patrik Eklund. Detsamma även till Lars Johansson i mål.

Ikväll är det match mot Örebro på bortaplan som står för programmet för MIK. Och med inlånade Thomas Enström i laget och Håkan Bogg troligen redo för en comeback så lutar det åt att MIK spelar med fyra hela kedjor. Precis som jag hoppades kommer Enströms debut därmed med största sannolikhet att ske i en fjärdeformation tillsammans med Bogg och Johan Persson. Trion tränade tillsammans senast och det är om Bogg inte skulle kunna spela som det kan bli förändring. Att Harald Lückner vill röra om så lite som möjligt i sitt vinnande lag är uppenbart och jag tycker att han är helt rätt ute. Hans kommentar om det hela tror jag också gynnar den goda stämningen i truppen: ”Klart är att han [Enström] får börja i en fjärdelina och jobba sig in i laget, som alla andra. Och det har han full förståelse för.”

Precis som inför förra mötet med Örebro är kvällens match en match där Mora bara måste ta tre poäng. MIK är det bättre laget och spelar man bra kommer man vinna. Tappar man en endaste poäng betraktas det som slarv. Därmed är det i praktiken inte så lätt att vinna en sådan här match som det verkar. Vinner man har man bara gjort vad som förväntats, tappar man poäng har man misslyckats. En ganska negativ press med andra ord. Nyckeln är att vända det till något positivt: Vi har pressen på oss för att vi är så bra att vi förtjänar det. Och går vi ut och spelar som vi ska blir det kul och vi får tre poäng.

Örebros stora problem är försvarsspelet medan man framåt håller samma klass som MIK. Moras väg till seger är därmed att se till att Örebro får slita för sina mål genom att bjuda på minimalt med bra chanser. Och det gör man om man är precis lika ödmjuka och kliver in med samma inställning mot Örebro som mot AIK. Framåt kommer man att få sina lägen för Örebro har helt enkelt inte samma skicklighet när det gäller att täta till och undvika egna misstag. 118 insläppta mål mot Moras 81 talar sitt tydliga språk. Till skillnad från övriga lag i botten av serien har dock Örebro en klar ekonomisk fördel och man har kunnat fylla på med namnkunniga nyförvärv som Rastislav Pavlikovsky och Marcus Kristoffersson. Pavlikovskyhar gjort en match och Kristoffersson två och de har börjat ganska bra så det är troligt att det är ett bättre Örebro man möter denna gång jämfört med senast. Förutom nyförvärven är det annars fortsatt trotjänaren Henrik Löwdahl som man bör se upp med. När han är på isen gör faktiskt Örebro långt fler mål än man släpper in vilket man kan säga om väldigt få andra i laget.

Mora har gjort klart med ett lån av anfallaren Thomas Enström från Modo. 20-årige Enström lånas i första hand in till de kommande fem matcherna. I Modo är han den här säsongen noterad för 26 matcher men har matchats ganska sparsamt i matcherna. Istiden ligger på strax under sju minuter per match. Ett mål och två assist har han ändå hunnit med och i plusminusstatistiken ligger han på +-0 vilket är helt ok med tanke på hur tungt Modo har haft det.

Den här säsongen är inte Enströms debutsäsong i Elitserien utan faktiskt hans tredje. Den första säsongen var han bara med i fem matcher och inte med i A-truppen, det var han däremot förra säsongen. Då blev det 53 matcher, fem mål och fyra assist. Med en istid på strax under tio minuter per match fick han chansen lite mer den säsongen än den här men då han spelade -7 sett över hela säsongen och tillhörde lagets sämre i den kategorin så kanske han inte riktigt var redo för elitseriespel då. Att han inte fått chansen mer i ett svagt presterande Modo den här säsongen är dock förvånande.

Enström beskrivs som en ”snabb, skridskostark och teknisk spelare med utmärkt inställning” och det för tankarna till Brynäslånet Anton Rödin. Och kanske var det med tanke på att fylla den luckan som Enströms namn dök upp hos Moraledningen. Victor Enmalms kanonmatch senast gör dock att det inte längre är självklart att kasta in en ny spelare – hur skicklig han än må vara – på Rödins ”gamla” plats. Snarare tvärtom. Att försöka ändra så lite som möjligt på det vinnande lag man har nu måste vara prioritet ett. Å andra sidan rullar Harald Lückner gärna på fyra kedjor om material finns för det, så kanske är det inte dumt att låta Enström inleda tillsammans med Johan Persson – och eventuellt en comebackande Håkan Bogg – i en ny fjärdekedja. Och är inte Bogg redo för spel så kan Enström och Persson utgöra ett extra ytterforwardspar.

Dagen efter Moras hemmaseger över AIK är känslan mycket bra. Inte bara för att det blev tre nya poäng och en tionde seger i rad. Inte heller bara för att MIK klättrade upp på tredjeplatsen i tabellen igen heller, trots att detta gjordes med en match mindre spelad än Malmö på fjärdeplatsen. Nej, det som gör allra mest för den positiva känslan är sättet man vann på och den bredd man tycks ha i truppen.

Moras förstaperiod var imponerande. Även om man tar i beaktande att AIK inte presterade sin allra bästa hockey. Och andra- och tredjeperioderna var, åtminstone delvis, bra även de – totalt sett tillräckligt bra för att hålla undan för ett jagande AIK vilket bara det är ett gott betyg.

Att Victor Enmalm kan kliva in och direkt fylla tomrummet bredvid Tony Lagerström och Daniel Viktsten visar på den bredd Moras trupp denna säsong har. Den hade det kanske inte från början men utvecklingen hos de unga spelarna har definitivt gett den det. Nu har MIK trots frånvaron av Håkan Bogg och Marcus Eriksson tre jämna och riktigt bra kedjor. För efter sin insats senast måste Enmalm vara självskriven tillsammans med Lagerström och Viksten. På backsidan ser det också bra ut. De fem ordinarie backarna som är kvar i truppen har hållit en mycket hög nivå en längre tid nu och nye Tobias Dahlin smälte in bra i sin debut. Två matcher till har han på sig att försöka spela till sig en fortsättning i Mora men en inte alltför vågad gissning är att han gör det om han kan göra två lika goda insatser till.

Mora tog sin 10:e raka seger efter 5-1 hemma mot AIK idag. Och det var inte ens något snack om saken. Efter en förstaperiod då Mora spelade ut AIK efter noter hade man välförtjänt 3-0 att gå på. Faktum är att 4-0 låg närmare till hands än 3-1. AIK skapade någonting först när man fick powerplay. Även om AIK som väntat kom ut som ett nytt lag i den andra perioden så räckte det försprång MIK skaffat sig. Men det var nervöst ett tag när Mora tvingades spela tre-mot-fem i över en minut efter två ganska tuffa hemmautvisningar. Men i det läget klev Lars Johansson fram som en räddare och MIK kunde hålla ut. Anstormningen fortsatte visserligen efter powerplay-spelet men då lyfte nye Tobias Dahlin klokt bara iväg pucken och lättade på trycket. Strax efteråt, när Mora kunde kliva upp i banan, visade Moras snabba och ettriga anfallare exakt hur jobbigt AIK hade haft det i den första perioden och varför man stundtals sett ut som statyer när Moraspelarna hela tiden trampade på och släppte pucken till en medspelare med fart. När man kom framrusande slängde bara AIK:s backar ifrån sig pucken, stressade av minnet av hur snabbt det hade gått i den första perioden. Victor Enmalm snappade upp den och serverade Daniel Viksten som satte 4-0.

Då var matchen avgjord. Eller åtminstone borde den varit det. Men Mora gjorde då det enda som kunde bjuda tillbaka AIK in i matchen: Man spelade som om det var klart. Hade man fortsatt spela som man börjat, noggrannt och helt utan att bjuda AIK på någonting så hade aldrig AIK mäktat med att göra fyra mål på den återstående tiden. Nu gjorde man det visserligen inte heller, men när man precis gjort 4-0 och är väldigt nära tre poäng mot ett annat av topplagen är det ganska onödigt att riskera att släppa in 4-1 direkt och därmed göra match av det hela igen. En vältajmad time-out av Harald Lückner räddade upp situationen, men först efter att AIK fått in 4-1 och därmed fått ett litet, litet halmstrå. Mer än så blev det lyckligtvis inte.

Den tredje perioden fortsatte som väntat med att AIK fortsatte att kliva upp högt och stressa Mora eftersom de i den andra perioden upptäckt att det fungerade. Nu försökte dock Mora sig inte på några svårigheter längre och tack vare det – och en del lägliga räddningar av Lars Johansson – så tickade klockan sakta iväg för AIK. Och kanske var det frustration över detta som var orsaken till att AIK valde att slå in den sista spiken i sin kista själva: Daniel Bång missade först att slå in pucken i den öppna lucka han för en sekund hade för att i momentet därefter dra på sig en onödig hakningsutvisning i anfallsszon. Och som om det inte var nog ordnade någon i AIK:s bås ett fem-mot-tre-läge för Mora genom att skrika några mindre väl valda ord till domaren – detta i ett läge då AIK kom i ett kontringsläge. MIK avgjorde då definitivt med ett klassiskt fem-mot-tre-mål: Passning från målvaktens högra sida, precis framför honom, till en fri spelare till vänster som rakade in pucken i öppet mål. I Moras fall var det Tony Lagerström som fick sätta dit pucken och Daniel Viksten som stod för passningen.

Resten av perioden präglades av att det var avgjort. MIK spelade inte helt disciplinerat alla gånger och slarvade lite emellanåt samtidigt som man andra byten snurrade friskt i AIK:s zon. Några fler mål blev det inte, däremot en eftersläng av en frustrerad David Engblom som följdes av ett matchstraff på assisterande tränaren tillika gamle storbacken i AIK, Richard Franzén. Kanske en ganska talande avslutning för AIK:s del. För Moras del var avslutningen desto trevligare: Välförtjänta stående ovationer ackopanjerade de sista minutrarna.

Som vanligt när det gäller Mora och segrar så var det laget Mora som vann. Alla gjorde sitt jobb på ett mycket bra sätt. Men några var till och med lite bättre än bra: Lars Johansson i målet hade inte mycket att göra långa stunder men när det väl hettade till var han med. Tony Lagerström, Daniel Viksten och Victor Enmalm var oerhört duktiga. De spelade med hög fart, precist passningsspel och tog hela tiden rätt beslut både offensivt och defensivt. Mycket imponerande insats. Lagerström gjorde ett mål och två assist och spelade +4, Viksten gjorde tre mål och en assist och spelade +4 och Enmalm gjorde ett mål – hans första i MIK – och två assist och spelade +3. Att Enmalm ligger minst sagt bra till för att få fortsätta tillsammans med Lagerström och Viksten är knappast någon överdrift. Även Greger Artursson och Viktor Amnér förtjänar extra plus i kanten. Tobias Dahlins debut var ungefär vad man rimligen kunde hoppas på. Dahlin spelade enkelt och jobbade hårt. Resultatet var att han gick 1-0 i matchen och det är helt klart godkänt.

Efter ett välförtjänt uppehåll över jul där Moraspelare och Moraledare säkerligen kände sig riktigt nöjda med insatsen hittills – i synnerhet den avslutande segersviten på nio matcher – så är det nu dags för allvar igen. Det är AIK som kommer på besök när serien drar igång igen imorgon och det är nog bra att det riktigt kvalificerat motstånd man möter direkt – någon större risk för underskattning bör det inte finnas. Men jag hoppas ändå att Harald Lückner påminner laget om att det är den 100%-iga inställningen där man ödmjukt och noggrannt följt uppdragna planer i match efter match som gett segrarna.

Precis som i den avslutande matchen innan uppehållet saknas fortsatt JVM-spelande Mattias Ekholm och skadade Markus Eriksson. Djurgårdslånen Alexander Deilert och Henrik Eriksson har dessutom återvänt till DIF så en del luckor finns att fylla. Håkan Bogg verkar kunna fylla en av dessa då han med stor sannolikhet är tillbaka igen. Det innebär att MIK endast saknar en ordinarie anfallare och det ska bli intressant att se hur Lückner formerar sina anfallare då det kedjor han spelat med på slutet alla fungerat riktigt bra. Det förefaller därför troligt att han försöker behålla kedjorna så intakta som möjligt vilket därmed skulle öppna för att Håkan Bogg placeras på Anton Rödins gamla plats tillsammans Daniel Viksten och Tony Lagerström. Kruxet är att både Lagerström och Bogg i första hand är centrar men kanske är det värt att prova Bogg på kanten bara för att ändra så lite som möjligt i formationerna men ändå få speltid på Bogg som när han är skadefri är en skicklig spelare. Ett alternativ annars är att placera honom som center i en fjärdekedja och istället flytta in Johan Persson eller Victor Enmalm med Viksten och Lagerström. Hur man än väljer att göra så ser jag gärna att man försöker röra om så lite som möjligt i kedjeformationerna.

Att MIK jagat en sjätte back till matchen mot AIK har inte varit någon hemlighet och efter att det ryktats ett tag om det är det nu också officiellt att man lånar in backen Tobias Dahlin från division 1 och Skåre. I första hand är det endast för matchen mot AIK men det är mycket möjligt att det blir en fortsättning. 23-åringen som har ett förflutet som Mora- och Leksandsjunior har tidigare aldrig spelat på högre nivå än division 1. Förutom Skåre har han också representerat Borlänge en säsong.

Dahlin har denna säsong endast gjort 13 matcher i Skåre, han har noterats för en assist och spelat +2, vilket innebär att han har spelat lite fler än hälften av Skåres matcher. Varför han inte spelat fler, om han har varit skadad eller vad det nu beror på är oklart. Förra säsongen var han ordinarie och gjorde på 24 grundseriematcher ett mål och fyra assist och spelade +8. I Allettan, fortsättningsserien för topplagen, gjorde han sedan tolv matcher som gav två assist och -1. Relativt sätt så gjorde han jämfört med övriga backar något bättre ifrån sig i den tuffare Allettan än i grundserien även om han inte var lagets främste back. Säsongen dessförinnan var han något poängstarkare med tre mål och fem assist i grundserien, men å andra sidan gick han endast +1 då i ett lag som kom trea i tabellen precis som förra säsongen. I Allettan fick ha sedan inte förtroendet den våren utan noterades bara för två matcher. Han blev poänglös och spelade +-0. Inte heller i Borlänge säsongen dessförinnan imponerade han särskilt mycket: 15 matcher, ett mål och sex assist samt -4 blev det där, siffror som gjorde honom till en av de sämre backarna.

Siffror är dock en sak. Och vad man presterat tidigare är en sak. Vad man kan prestera nu, i den klubb man är i för tillfället, är det viktiga. Passar man in i lagets spel och man får förtroende så växer man och gör bra ifrån sig.

Moras assisterande tränare Göran Tärnlund beskriver Dahlin som en ”storväxt och tuff back som aldrig ger sig” och det påminner en hel del om Mikael Owilli. Förhoppningsvis har även Dahlin det som gjorde att Owilli smälte in så bra i Moras annars så lätta och snabba lag: Osjälviskt, laglojalt och disciplinerat spel. Owilli drällde aldrig med pucken utan lät den snabbt gå till någon medspelare med fart helt utan krav på att själv slå långa öppnande passningar eller göra en dragning. Och blev det hett så stod han upp, men inte mer än så. Aldrig några onödiga efterslängar eller utvisningar på grund av hetsigt temperament. Förhoppningsvis är detta sidor även Dahlin har.

—

Precis som tidigare möten med AIK så lär morgondagens match bli tät och jämn med två lag som bjuder på väldigt lite. Och även om MIK lyckades vända ett underläge senast så är risken stor att det lag som gör det första stora misstaget kan förlora matchen på det. I synnerhet med tanke på att båda lagen har skickliga målvakter. I AIK är det kanske så att lagets enskilt viktigaste spelare är målvakten Christopher Heino-Lindberg, det trots att man har ett namn som Dick Tärnström i laguppställningen. Att AIK som lag påverkats särskilt mycket av konkurs- och KHL-skriverierna som varit den senaste tiden tror jag inte. AIK kommer att bjuda tuffast möjliga motstånd så MIK måste vara bra om det ska bli en ny seger.

Det går mycket rykten om eventuella nyförvärv till Mora just nu. Med en stor risk för att både Alexander Deilert och Henrik Eriksson är tillbaka i Djurgården och inte tillgängliga för spel i Moras match mot AIK på annandagen, Mattias Ekholm och Anton Rödin är på JVM samt Håkan Bogg och Marcus Eriksson är fortsatt skadade så är Moras trupp ganska tunn. Tre kedjor, fem backar och en extra anfallare är vad man få ihop om Johan Persson är tillgänglig för spel igen mot AIK.

Moraledningen gör helt riktigt bedömningen att det är på backsidan som det är mest akut att försöka finna en lösning. Det går att spela på tre kedjor, särskilt om man har en extra anfallare att avlasta med ibland. Att gå runt på fem backar är tuffare. Det går, men är tempot högt så är det risk att man kan få det jobbigt – i synnerhet i slutet på perioderna.

Många önskar sig ett namnkunnigt nyförvärv, gärna flera – både på back- och anfallssidan, och det kan jag visserligen förstå – men inte hålla med om. MIK har kommit dit de kommit nu tack vare att de byggt ett lag av unga, talangfulla spelare och trotjänare som brinner för klubben. De unga utvecklas hela tiden och de äldre har tagit på sig rollen som goda föredömen och pappor i laget. Ingen spelare är en så stor stjärna att de inte helhjärtat ställer upp på att fullständigt underkasta sig Harald Lückners taktik och jobba stenhårt för lagets bästa. De inlåningar av spelare man har gjort har varit spelare som smält in ypperligt – ung, hungriga och talangfulla men samtidigt laglojala.

Att som etablerat nyförvärv, kanske med – i ärlighetens namn – den mest framgångsrika delen av sin karriär bakom sig, komma till ett sådant lag som MIK och verkligen förstärka laget med sin närvaro är inte enkelt. Hur proffisionell man än må vara som spelare måste man ha ganska mycket överkapacitet jämfört med övriga i laget – och serien – om man överhuvudtaget ska ha en positiv effekt på ett vinnande lag som Mora just nu är. Risken är väldigt stor att ett namnkunnigt nyförvärv tvärtom kliver in och stör ordningen i laget, tar platsen och istid för någon som spelat bra innan och presterar sämre. Och att MIK skulle behöva förstärkning av laget för att kunna hävda sig i Kvalserien tror jag inte alls på. Den vägen till framgång är mycket krokigare än många tycks tro. Det är bara att titta på alla de namnkunniga lag som Malmö och Leksand värvat ihop de senaste säsongerna för att ta sig tillbaka till elitserien. Det har slutat med fiasko efter fiasko och stjärnspelare efter stjärnspelare har sågats, sparkats och ersatts med en ny som inte heller presterat på den nivå man hoppats på. Förra säsongens Mora är ett annat bra exempel. Den truppen som spelade då var långt mer namnkunnig än årets men redan halvvägs in i serien har de unga spelarna visat att de är bättre än förra årets lag. Och då har de ändå en halv säsong kvar att utvecklas på!

Och detta är vägen för Mora. Går man inte upp i den här säsongen men får behålla större delen av laget så kommer de ungas utveckling göra att de har ett riktigt kanonlag nästa säsong. Därför skulle jag helst se att de förstärkning som kommer gärna är av de slaget vi sett hittills – en ung lovande back på lån från ett elitserielag. Och finns inte någon sådan att få så är det näst bästa alternativet i mina ögon att man värvar en ung back som presterat bra i division 1. Ett klart sämre alternativ vore att värva någon äldre back utan hjärta för klubben, det absolut sämsta vore om man värvade flera sådana spelare. De som finns – och vill spela i Allsvenskan – håller inte tillräckligt hög klass för att frälsa MIK, risken för att de kommer in och försämrar Moras vinnande lag precis som Ross Lupaschuk gjorde i fjol är uppenbar.

Mora lyckades vinna på bortaplan mot Malmö med 4-1 efter en, precis som väntat, mycket jämn och spännande match. Den första perioden var exakt som den skulle från Moras sida, man var täta bakåt och bjöd inte Malmö på någonting alls. Visserligen fick man sällan tryck på Malmö själva heller men vid ett par tillfällen fick man till ganska bra spelvändningar och ibland lyckades man i något enstaka byte stressa Malmö till att tappa pucken i egen zon. Men oavgjort, 0-0, var rättvist efter en period. Inget lag hade egentligen skapat någon chans het nog för att förtjäna ett mål på.

I den andra perioden fick Mora en smakstart då Malmö gjorde matchens första större misstag och tappade Daniel Viksten som ren från ena kanten kunde ta några skär över blå och skjuta in 1-0. Matchbilden var till en början trots målet tämligen ofärändrad. Det var relativt chansfattigt och i princip helt jämnt. Sakta började matchen dock väga över i Moras favör. Man var fortsatt oerhört täta bakåt samtidigt som man lite oftare lyckades stressa Malmö till felpassningar och misstag. Innan periodslut kom också utdelningen då Jens Jakobs och Henrik Eriksson kom fria från mittplan. Jakobs gav sken av att söka pass men gjorde i sista stund en dragning och satte dit pucken själv.

Den tredje preioden inleddes med ett två-mot-en-läge för MIK men efter att det rann ut i sanden som tog Malmö över fullständigt. Det var inte på grund av Moramisstag eller att Mora klev in och var noncharlanta, utan det var helt Malmös förtjänst. Nu var det allt eller inget från deras sida. Nu satsade man. Det fick bära eller brista. Och anstormningen blev tung. Mora fick det jobbigt och hamnade två gånger om i utvisningsbåset. Men Malmös powerplay hade det svårt mot riktigt bra spelande boxplayenheter i MIK. Det blev få riktigt bra chanser och än mindre mål. Istället var det Mora som, efter en riktigt onödig utvisning i anfallszon som Thomas Larsson drog på sig, kunde sätta dit 3-0. Målet pricksköts in av Mikael Zettergren med ett dragskott efter att MIK stressat av en Malmöback pucken bakom mål precis när utvisningstiden gick ut. Orättvist med tanke på det tryck MIF hade haft dessförinnan, å andra sidan rättvist med tanke på att MIK hade haft ett riktigt bra powerplay innan målet kom.

Någon lugn match som Mora kunde spela av blev det däremot såklart inte. Det var Malmö alldeles för bra för. De fortsatte att satsa allt framåt och hade vid två tillfällen pucken inne i Moras mål utan att något av dem godkändes. Båda föranleddes av situtioner där det stökades, bökades och grävdes efter pucken kring Lars Johansson i Moramålet och huruvida Johansson hade pucken, om man jobbade fram pucken regelrätt och om avblåsningar hade kommit före målen eller ej är svårt att säga. Klart är i alla fall att domaren valde att underkända båda och MIK kunde därmed med en hel del tur – i synnerhet med tanke på att en efterföljande straff för Malmö gick ribba ut – behålla sin 3-0-ledning.

Lite mindre tur hade MIK när Malmö i jakten på reducering plockade ut målvakten och Daniel Viksten var snabbast ned vid Malmös kortsarg och blev helt bortinterferad när han skulle slå passen in framför mål till framstötande medspelare. Malmö tog istället hand om pucken och strax därefter kom istället för 4-0 till Mora 3-1 för Malmö. Närmare än så kom Malmö dock inte trots att Greger Artursson passade på att missa öppet mål från någonstans mellan röda och anfallsblå. Mora krigade föredömligt och när Tony Lagerström kallt tog ur pucken ur egen zon, klev förbi en Malmöspelare som täckte pass och sedan serverade Mikael Zettergren på kanten så kom avgörande 4-1.

Sammantaget så gjorde Mora åter en riktigt bra insats. Man är oerhört täta bakåt och bjuder motståndarna på väldigt lite. Och när man sedan utnyttjar sin fina fart framåt och dessutom lyckas stressa motståndarna till misstag så kommer förr eller senare målen framåt. Det känns väldigt, väldigt lovande. I synnerhet när man tänker på att MIK kom till spel utan sin kanske allra bästa back, Mattias Ekholm, och snabbe Anton Rödin som på ett mycket bra sätt kommit in i laget och börjat visa gryende form. Precis som vanligt när Mora vinner är det fråga om en imponerande laginsats. Alla underordnar sig taktiken och spelar för klubbmärket på framsidan av tröjan och inte för det som står på ryggen. Mora har därmed inga svaga formationer utan alla är jobbiga att möta. Otroligt kul att se! Trots det extra plus till kedjan med Alexander Hilmersson, Niklas Fogström och Jens Jakobs. De är i riktigt bra form för tillfället. Extra plus även till klippan Greger Artursson och Mikael Zettergren som gör två riktigt viktiga mål. Även Lars Johansson i målet var stabil.

Imorgon är det dags för Moras sista match innan ett kort juluppehåll. Det är Malmö på bortaplan som står på programmet och att det lär bli jämnt och tufft är ingen vågad gissning. Lagen är båda inblandade i den knallhårda kampen runt platserna tre till sju i tabellen, Mora är trea och Malmö femma – två poäng efter, och dessutom har de både gjort och släppt in lika många mål var. Mora har det något bättre anfallet med 94 gjorda mål mot Malmös 92. Däremot har Malmö varit något tätare med 76 insläppta mål jämfört med Mora 79. Jämför man med övriga lag i serien är de offensiva siffrorna riktigt goda, man tillhör allsvenskans vassaste i den kategorin. Defensivt är det precis tvärtom, något av en akilleshäl för lagen. På senare tid har MIK dock fått bättre och bättre ordning på detta. Man har varit noggranna, ödmjuka och disciplinerade oavsett motstånd och spelat precis så enkelt som man ska. Offensivt har man samtidigt inte tappat något – snarare har det varit tvärtom när man istället för att ha hamnat under tryck i egen zon kunnat vända på motståndarna med fart.

Mot Malmö gäller det att fortsätta på den inslagna vägen för MIF är ett riktigt bra lag. Man har egentligen inga svaga lagdelar och alla formationer är jobbiga att möta. I målet har Markus Svensson varit stabil hela säsongen. Ska man peka ut någon liten svaghet om man jämför laget med Mora så är det att både powerplay och boxplay varit svagare än Moras.

Backarna Fredrik Eriksson och Teemu Käse är tillsammans med anfallaren Nichlas Hardt de av utespelarna som haft de allra bästa säsongerna.

I och med att Mattias Ekholm och Anton Rödin försvunnit till JVM-förberedelser så kan tyvärr MIK inte fortsätta med sitt vinnande lag. Tidigare inlånade Alexander Deilert kommer därför att komma tillbaka till Mora åtminstone för matchen mot Malmö. Deilert har under tiden han var tillbaka i Djurgården noterats för sju matcher även om han bara fått spela i fem av dem. Han debuterade i hemmasegern mot Brynäs den 26 november då han matchades i tredjebackparet och poänglös spelade -1. Mot Frölunda, Färjestad och MoDo i omgångarna efter blev det samma sak, han matchades i tredjebackparet, var poänglös och gick -1. En blytung start alltså. Och trots att det såg lite bättre ut mot Luleå (han spelade +1) blev han bänkad i två matcher därefter. Han var sedan tillbaka i laguppställningen och avslutade då med att spela +1 på nytt. Med andra ord tycks hans form vara stigande.

Hur man gör på anfallssidan är i nuläget oklart. Lånas ingen ytterligare spelare in kan jag tänka mig att Johan Persson flyttas upp och tar Rödins plats. Eventuellt får sedan en junior chansen i fjärdekedjan.

Mora vann för andra matchen i rad mot Björklöven och för andra matchen i rad efter en inledning där man hamnade i underläge. Att kunna vända till seger, två matcher i rad, mot en motståndare som vet precis hur man spelar är riktigt starkt. Att man därmed är uppe i åtta raka segrar är än mer imponerande för hur man än vrider och vänder på det är det inte enkelt att vinna åtta matcher i rad i den här serien. Några matcher har varit av karaktären beställningsjobb och det är lätt att man får en plump i en sådan match ibland. Men det har inte MIK fått. Man har varit redo för varje match och gjort precis vad man skulle. Visst, det har inte varit övertygande jämt, och det har inte varit bländande spel jämt. Men det har varit trepoängare. Dessutom har man två segrar mot topplag som AIK och Malmö i sviten. Båda helt rättvisa. Med allt detta i åtanke känns det riktigt välförtjänt att MIK i och med kvällens seger får kliva upp ovanför kvalseriestrecket. Visserligen med en match mer spelad än AIK men ändå. Man är med där uppe. Och man har tagit sig dit upp genom eget hårt jobb.

Inför nästa match splittras dock det vinnande gänget då Mattias Ekholm och Anton Rödin båda två försvinner till JVM. I synnerhet Ekholm känns som ett riktigt tungt avbräck då han alltmer klivit fram och visat att han vill utmana Greger Artursson om titeln som lagets bäste back. Rödin har visat väldigt mycket potential och talang och hade han blivit kvar längre hade han säkerligen kunnat växa ut till en av lagets vassare anfallare. Nu kommer han tyvärr inte tillbaka efter JVM utan återvänder till Brynäs. Vad MIK hittar på för att ersätta dessa två ska bli mycket intressant att se. Dessvärre har klubbens juniorer inte riktigt hållit måttet när de fått chansen, i alla fall inte på anfallssidan. Bland backarna är det väl egentligen Simon Friberg som gjort en helt ok insats den gången han fick chansen men annars har ingen riktigt visat framfötterna.

Kvällens seger mot Björklöven var för övrigt en riktig Moraseger, en lagseger där alla gjorde sitt jobb och ingen föll ur ramen. Extra plus till Martin Johansson (ett mål och en assist samt +2) och Mikael Zettergren (en assist och +2) som tycks trivas riktigt bra tillsammans i kedjan med Mikael Simons. Överhuvudtaget tycks man ha hittat helt rätt med formationerna nu, både på anfalls- och backsidan. Surt att tvingas ändra på det nu på grund av att man har så duktiga unga spelare att de försvinner till JVM och serien fortsätter ändå.