Det går mycket rykten om eventuella nyförvärv till Mora just nu. Med en stor risk för att både Alexander Deilert och Henrik Eriksson är tillbaka i Djurgården och inte tillgängliga för spel i Moras match mot AIK på annandagen, Mattias Ekholm och Anton Rödin är på JVM samt Håkan Bogg och Marcus Eriksson är fortsatt skadade så är Moras trupp ganska tunn. Tre kedjor, fem backar och en extra anfallare är vad man få ihop om Johan Persson är tillgänglig för spel igen mot AIK.

Moraledningen gör helt riktigt bedömningen att det är på backsidan som det är mest akut att försöka finna en lösning. Det går att spela på tre kedjor, särskilt om man har en extra anfallare att avlasta med ibland. Att gå runt på fem backar är tuffare. Det går, men är tempot högt så är det risk att man kan få det jobbigt – i synnerhet i slutet på perioderna.

Många önskar sig ett namnkunnigt nyförvärv, gärna flera – både på back- och anfallssidan, och det kan jag visserligen förstå – men inte hålla med om. MIK har kommit dit de kommit nu tack vare att de byggt ett lag av unga, talangfulla spelare och trotjänare som brinner för klubben. De unga utvecklas hela tiden och de äldre har tagit på sig rollen som goda föredömen och pappor i laget. Ingen spelare är en så stor stjärna att de inte helhjärtat ställer upp på att fullständigt underkasta sig Harald Lückners taktik och jobba stenhårt för lagets bästa. De inlåningar av spelare man har gjort har varit spelare som smält in ypperligt – ung, hungriga och talangfulla men samtidigt laglojala.

Att som etablerat nyförvärv, kanske med – i ärlighetens namn – den mest framgångsrika delen av sin karriär bakom sig, komma till ett sådant lag som MIK och verkligen förstärka laget med sin närvaro är inte enkelt. Hur proffisionell man än må vara som spelare måste man ha ganska mycket överkapacitet jämfört med övriga i laget – och serien – om man överhuvudtaget ska ha en positiv effekt på ett vinnande lag som Mora just nu är. Risken är väldigt stor att ett namnkunnigt nyförvärv tvärtom kliver in och stör ordningen i laget, tar platsen och istid för någon som spelat bra innan och presterar sämre. Och att MIK skulle behöva förstärkning av laget för att kunna hävda sig i Kvalserien tror jag inte alls på. Den vägen till framgång är mycket krokigare än många tycks tro. Det är bara att titta på alla de namnkunniga lag som Malmö och Leksand värvat ihop de senaste säsongerna för att ta sig tillbaka till elitserien. Det har slutat med fiasko efter fiasko och stjärnspelare efter stjärnspelare har sågats, sparkats och ersatts med en ny som inte heller presterat på den nivå man hoppats på. Förra säsongens Mora är ett annat bra exempel. Den truppen som spelade då var långt mer namnkunnig än årets men redan halvvägs in i serien har de unga spelarna visat att de är bättre än förra årets lag. Och då har de ändå en halv säsong kvar att utvecklas på!

Och detta är vägen för Mora. Går man inte upp i den här säsongen men får behålla större delen av laget så kommer de ungas utveckling göra att de har ett riktigt kanonlag nästa säsong. Därför skulle jag helst se att de förstärkning som kommer gärna är av de slaget vi sett hittills – en ung lovande back på lån från ett elitserielag. Och finns inte någon sådan att få så är det näst bästa alternativet i mina ögon att man värvar en ung back som presterat bra i division 1. Ett klart sämre alternativ vore att värva någon äldre back utan hjärta för klubben, det absolut sämsta vore om man värvade flera sådana spelare. De som finns – och vill spela i Allsvenskan – håller inte tillräckligt hög klass för att frälsa MIK, risken för att de kommer in och försämrar Moras vinnande lag precis som Ross Lupaschuk gjorde i fjol är uppenbar.