Dagen efter Moras seger kan det konstateras att tabellen i och med Moras seger tätades till och Växjö drogs in i det getingbo av lag som krigar runt kvalseriestrecket. Samtidigt befäste MIK sin egen plats ovanför strecket även om det är så jämnt att man kan vara under detsamma direkt ifall man skulle förlora en match. En positiv tendens som funnit länge hos MIK, egentligen ända sedan 0-8 mot Växjö i förra mötet lagen emellan, är att man har blivit allt tätare. Man bjuder motståndarna på ganska få klara lägen varje match och tvingar därmed dem att slita hårt för sina mål. Gårdagens match var inget undantag. Förutom Växjös första mål är de enda riktigt klara målchanserna som Växjö har två frilägen och ett direktskott efter en sidledsförflyttning. Vid alla andra avslut fanns minst en Moraspelare på plats och störde, irriterade eller täckte. Symptomatiskt för hur det sett ut större delen av den här tiden kom också majoriteten av de vassa chanserna för Växjö efter att MIK fått en tvåmålsledning, det vill säga efter 3-1 och 4-2. Känslan är att det unga MIK i de lägena fortfarande kan tappa ödmjukheten lite väl lätt.

Att Mora ändå fått rätt bra ordning på försvarsspelet syns i även i statistiken. MIK var inte för alltför länge sedan ganska långt ned på listan när det gällde att hålla tätt. Efter gårdagens match har bara fyra lag släppt in färre mål än Mora. Och då ska man komma ihåg att Mora är näst vassast framåt, med bara två mål färre gjorda än Leksand.

Notabelt annars från igår är att Håkan Bogg gjorde comeback – igen får man väl säga – och att han möjligen är helt spelklar igen kan vara en förklaring till att Thomas Enström fick lämna MIK. På backsidan var det Robin Gartner som fick det tråkiga uppdraget att vara sjundeback. Min känsla är dock att han inte är fast där utan att Harald Lückner mycket väl kan vara flexibel och gå på dagsform i framöver. Fortsatt tror jag att det i huvudsak är Patrik Eklund och Robin Gartner som kampen om den sista backplatsen står mellan.