På onsdag börjar playoff-spelet med hemmamatch för Mora mot Almtuna och känslan inför det – förutom att spänningen naturligtvis är på topp – är att MIK kommer att få det tufft.

Den tolfte januari besegrade Mora Växjö hemma med 5-2 och man hade då en svit på 13 segrar på 15 matcher. Allt såg oerhört bra ut. Laget var igång igen med tre raka segrar efter två oväntade – och antagligen underskattningsframkallade – förluster och tycktes ha hittat vinnarspåret efter att den tio matcher långa segersviten tagit slut strax innan. MIK såg definitivt ut att vara på väg mot en direktplats till Kvalserien och i klubbledningens uttalanden kunde man höra antydningar om att man vetat hela tiden att laget var så bra som tabellen visade. Och jag höll med. Med det spel man presterade och med det lag man hade – i synnerhet med tanke på att man hade nästan 20 omgångar på sig att finslipa detaljer på – så kändes en direktplats till Kvalserien som en realistiskt målsättning.

I den vevan bestämde sig MIK för att ”spetsa” truppen med ytterligare par namn, både i förhoppningen att stärka laget och att säkra upp med tanke på eventuella skador. Magnus Nygren, Alexander Deilert, Henrik Eriksson och Mark Owuoya kom till laget och i Morabloggen kunde bland annat detta läsas:

”Kommer Harald Lückner fortsätta att gå på tre backpar så känns åtta backar lite för mycket samtidigt som det är tveksamt om det verkligen är vettigt att spela på fyra hela femmor. Jag är, med tanke på lagsammanhållningen och risken för att man förstör den litegrann när det nu blir fråga om mer bänkningar, lite osäker på om detta verkligen är det bästa.” (29 jan)

”Tanken lagledningen har är förstås att försöka spela igång spelare som annars har mindre istid men frågan man måste ställa sig är om MIK har råd att betala priset för detta i jakten på en plats i Kvalserien. Risken är att man missar tredjeplatsen på grund av detta och istället hamnar i ett ovisst playoff. Läget var liknande förra säsongen […]. Det gick inte alls och slutade med att MIK åkte ut direkt mot Almtuna. Jag tycker man bör akta sig nog så man inte trillar in på samma väg igen och fundera på om det inte istället är dags att matcha de som presterat bäst hittills hårdast resten av serien för att skrapa ihop så mycket poäng som möjligt.” (28 jan)

Hur det gick sedan är ju känt. Moras formkurva pekade obönhörligt nedåt och MIK hamnade till sist i playoff. Som sista lag. Och mot just Almtuna. Från klubbledningens sida är det numera uttalanden med andemeningen att man gjort en sådan säsong som kunde förväntas av det unga laget. Och det håller säkert en del med om. För min del så känner jag att det är för tidigt att summera säsongen redan nu. Med tanke på hur upplägget av serien är så handlar allt om Kvalserien (alternativt playoff beroende på vilka ambitioner man har) och hur man presterar där. Presterar man bra nu är allt gammalt glömt. Och naturligtvis tvärtom. För Mora är det därmed ett jobbigt läge. Många såg ett lag på väg mot Kvalserien och nu ser många ett lag som kommer få det oerhört tufft redan i playoff 1. För så är det. MIK kommer att behöva att prestera sin allra bästa hockey och dessutom ha en del tur för att ta sig vidare.

Lagets största akilleshäl är som det blivit backspelet. Man förfogar över tre riktigt vassa backar, ett osäkert kort och tre svagare backar. De tre stabila är Greger Artursson, Mattias Ekholm och Viktor Amnér. De presterar på hög nivå i match efter match oavsett motstånd och oavsett vem de paras ihop med. Markus Lilja är det osäkra kortet. Han har totalt sett gjort det bra men i de riktigt tuffa matcherna, mot de lag som kom före MIK i tabellen, har han haft det svårare. Intressanta siffror som verkligen åskådliggör detta är att han har spelat +13 mot lagen på den nedre halvan jämfört med -6 mot lagen på den övre halvan (kan exempelvis jämföras med Ekholms +8 mot sämre motstånd och +2 mot bättre). De tre svagaste korten i Moras backuppställning är Patrik Eklund, Robin Gartner och Magnus Nygren. De tre är de enda backarna i laget som spelat minus sett över hela säsongen. Eklund har -1, Gartner -3 och Nygren hela -7.

Frågan är hur MIK ska formera sina backar för att backuppställningen ska bli så solid som möjligt? Min bild är i alla fall klar: Greger Artursson kan ge trygghet åt Patrik Eklund, Mattias Ekholm kan ge detsamma åt Robin Gartner och Viktor Amnér skulle bli ett bra komplement till Markus Lilja. Nu tror jag dock inte att det blir så utan det troliga är att Eklund hamnar på bänken till fördel för Magnus Nygren.

Lagets andra akilleshäl är att MIK haft en tendens till att få svårt med målfabrikationen mot bättre lag – vilket givetvis är helt naturligt. Tittar man åter på plusminusstatistiken (bara för att titta på några siffror) så är det slående att endast tre anfallare spelat plus mot lagen framför i tabellen jämfört med att tio gjort det mot de sämre lagen. De tre är Alexander Hilmersson (+10 mot de bättre lagen, +3 mot de sämre!!!), Tony Lagerström (+5 mot de bättre lagen, -2 mot de sämre!!!) och Daniel Viksten (+3 mot de bättre lagen, +2 mot de sämre). Att kedjan Hilmersson-Lagerström-Viksten är den man kan ställa störst förhoppningar till i playoff-spelet är tveklöst.

Segerreceptet för Mora är därmed ganska enkelt. Åtminstone på papperet. Man måste vara täta bakåt. För framåt kommer man inte få mycket gratis. Nyckeln till att vara täta bakåt är att spela enkelt – till och med ”tråkigt”. Nyckeln till att lyckas framåt är farten. Och den startar redan vid uppspelet. Passningarna ska hellre vara snabba än öppnande och ingen får någonsin bli stillastående. I synnerhet inte med puck. Och när motståndarna har pucken är det också fart som gäller. Ingen motståndare ska få göra ett enkelt, ostört uppspel. Men MIK ska samtidigt akta sig för att kliva på så hårt att man hamnar på fel sida och tappar spelare bakom ryggen. Då kommer den öppnande passningen och kontringen att komma som ett brev på posten.