Det roliga tog slut när det knapp hade börjat den här säsongen och frågan är hur man ser till att nästa säsong blir bättre?

En första grund är faktiskt redan lagd. Det finns många unga spelare som redan den här säsongen växte ut till stöttepelare i laget och det finns till det ytterligare ett antal som har fått nyttig erfarenhet under säsongen. Prioritet ett för Mora blir givetvis att se till att behålla dessa spelare. MIK kommer fortsätta att ha heltidsanställda spelare och det är en mycket bra start. Det signalerar både att klubben är proffisionell och att man satsar uppåt. Detta lär locka många av de unga kvar i laget och betonar man dessutom för dem att satsningen på dem fortsätter, att de kommer få mer istid, mer förtroende och större roller i laget så tror jag de allra flesta i Moras unga gäng kommer att bli kvar.

Man kan dela upp Moras unga spelare i två kategorier. Dels de som redan etablerat sig i och med den gångna säsongen och dels de som man fortfarande tror har talang nog för att bli etablerade spelare framöver. Tony Lagerström, Alexander Hilmersson, Daniel Viksten, Mattias Ekholm, Viktor Amnér och Lars Johansson tillhör den första kategorin. Spelare som MIK måste försöka behålla till varje pris. Av dessa saknar Lagerström kontrakt. Martin Johansson, Patrik Eklund, Johan Persson, Robin Gartner och Victor Enmalm tillhör den andra kategorin. De har visat lovande tendenser men behöver ytterligare lite tid på sig för att slå igenom helt. Dessa har fått så mycket nyttig erfarenhet den här säsongen att de också är viktiga att behålla. Johansson och Enmalm är de två som står utan kontrakt.

Bland de äldre spelarna finns det en del som höll en bra nivå den här säsongen och dessa vill man naturligtvis också behålla. Mikael Zettergren, Niklas Fogström och Markus Lilja är det som hamnar i den här kategorin och ingen av dem har kontrakt för nästa säsong.

Återstår gör de äldre spelare som inte riktigt var så bra som man hoppades totalt sett. Marcus Eriksson visade stundtals fina tendenser men efter sin skada kom han tyvärr inte riktigt tillbaka. Det han visade dessförinnan tillsammans med hans klubbhjärta gör att jag ändå gärna ser honom kvar nästa säsong. Klubben bör dock göra klart för honom att om han inte höjer nivån så är risken stor att istiden blir mindre och hans roll i laget mindre framträdande. Samma sak gäller Mikael Simons, som i princip redan börjat få den rollen. Han spelar sällan powerplay och håller mest till i tredje- eller fjärdekedjan. Kan han tänka sig att fortsätta med det så får han gärna bli kvar. Jens Jakobs är näste spelare i den här kategorin och det kan eventuellt förvåna en del då Jakobs gjort en del poäng under säsongen. Tyvärr matchar hans poängskörd framåt – som erhållits tack vare mycket spel i powerplay och i förstakedjan med den goda omgivning han har haft där – inte hans svaga defensiva spel. Mot sämre motstånd märks det inte lika mycket, och det är också mot sämre motstånd han gör sina bästa matcher, men när MIK mötte topplagen hade Jakobs tyvärr det tufft. Endast tre mål, tolv poäng och -7 mot topplagen jämfört med tolv mål, 22 poäng och +7 mot bottenlagen säger en hel del. Jag tycker därför samma sak gäller för Jakobs. Han får vara kvar men höjer han inte nivån bör han riskera minskad istid och en mindre framträdande roll. Siste man i denna kategori är Håkan Bogg. Bogg hade en skadefylld säsong som inte var särskilt lyckad. Men just för att det är Bogg det är frågan om och just med tanke på hur ofta han var skadad så är jag beredd att ge honom chansen en säsong till under samma premisser som övriga – blir det inte bättre blir istiden också därefter. Av dessa är det endast Bogg som har kontrakt för nästa säsong.

Vad gäller lånespelarna tycker jag att det bara var Henrik Eriksson som visade något som gjorde att han vore intressant att ha kvar. Just därför kommer säkerligen Eriksson att tillhöra Djurgårdens A-trupp nästa säsong och därmed inte vara aktuell för MIK.

Säsongen som gick var för Moras del en uppvisning i ojämn nivå. Perioder av svagt spel följdes av sviter av matcher med kanoninsatser. Någon slutsats av varför det gick bra när det gick bra och varför det gick dåligt när det gick dåligt har jag inte läst eller hört att Moraledningen dragit. När det hände var det mycket prat om orutinerat lag och otur med marginalerna. Nu i efterhand pratas det lite och att de rutinerade spelarna var skadade och inte klev fram och att backarna var för småväxta. Haltande förklaringar allihopa. Laget var lika orutinerat och backarna var lika små när MIK vann match efter match och ledde Allsvenskan som när man förlorade match efter match senare. Och att anse att tur eller otur påverkar så kraftigt är inte trovärdigt. Det är mer än oturliga sargstudsar som avgör.

Min förklaring är ganska enkel, vilket är tilltalande om man tror på Occams razor: Förtroende och trygghet. Räknar man ihop resultatet Mora presterat när truppen varit minimal, dvs maximalt sex backar och tolv anfallare, så är det den imponerande raden 16 segrar, en tvåpoängare, en enpoängare och endast sex förluster som man får ihop. Jämför man det med resultatet MIK har haft med större trupp, då spelare petats och bänkats, så är raden nio segrar, två tvåpoängare, fyra enpoängare och 13 förluster. 51 poäng (och +34 i målskillnad) ordnade ett tryggt MIK där ingen var petad och ingen var bänkad. Där alla i matchtruppen kände förtroende. 35 poäng (och -13 i målskillnad) presterade ett ”tillspetsat” MIK där man kunde välja de för dagen bästa till varje match och klara sig ifall man fick skador. Siffrorna är otroligt talande. Effekten av en breddad trupp blev precis rakt det motsatta mot vad man tänkt. MIK presterade sin allra bästa hockey när man var en liten sammansvetsad grupp. Sin allra sämsta när man hade en bred trupp. Och då ska man dessutom ta i beaktande att man bland annat fick skicka ned Mikael Simons på backen och spela med juniorer som inte riktigt höll vid flera av de förluster man fick när man hade den minimala truppen.

Detta är otroligt tänkvärt. Lagsammanhållning, trygghet och förtroende är ingredienser som är mycket viktigare än man kan tro i en lagidrott som ishockey. I synnerhet om laget är ungt. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att detta var den största faktorn bakom Moras framgångar under säsongen. Och omvänt att avsaknanden av detta i slutet på serien var helt avgörande för den tidiga sortin.

Jag hoppas därför att man lär sig av detta till nästa säsong och tidigt gör klart med en liten men fast trupp som man sedan satsar på. Skulle någon i truppen uppenbarligen inte hålla måttet är det bättre att man i samband med att man tar in en ny spelare – värvad, inlånad eller upplockad från juniorlaget – lånar ut eller – om det rör sig om en äldre spelare – säljer spelaren som inte håller. Skador kan med fördel täckas upp med att spelare plockas upp från juniorlaget, vilket det därmed är väldigt viktigt att fortsätta satsa på. Att göra en satsning på det här sättet skulle dessutom vara ekonomiskt gynnsamt. En mindre trupp kostar mindre. Och blir det pengar över i lönebudgeten betyder det bara att värvningar som gör kan ha än mer prägeln av spetsvärvning snarare än breddvärvning.

Tyvärr pekar som sagt inte de inledande analyserna jag hört på att det är så här Mora kommer att satsa. Intrycket är istället att MIK kommer att göra sig av med några spelare, plocka in några nya och hoppas att man har bättre lycka nästa säsong.