Äntligen gjorde MIK en match som gav förhoppningar om att säsongen fortfarande kan bli något. Äntligen besegrade man ett förväntat topplag. Och äntligen fick man fart på målskyttet.

7-2 hemma mot Almtuna igår gav verkligen mersmak och det är en sådan insats man hoppats på. En insats där man verkligen känner att MIK är på väg åt rätt håll, där segern inte kommer för att motståndet är svagt. För även om Almtuna naturligtvis pratar om att man gjorde en av säsongens sämsta matcher så hade det inte blivit så stora siffror som det blev om inte Mora varit bra. Och nu ser läget inte så himla mörkt ut längre, Mora har häng på lagen ovan och kan man vinna några matcher i rad nu så är den svaga starten reparerad.

—

Två ytterligare tillskott förstärker nu Mora och med tanke på ekonomin är det inte förvånande att det handlar om två lånespelare. Att det är en back och en forward känns också logiskt. Backsidan har uppenbarligen tränarduon inte varit nöjda med och på anfallssidan är det nog den plats som Alexander Holmberg och Henrik Olsén delat på som de nu tappar. Det är en Brynäsduo som kommer, Simon Löf och Joachim Rhodin, båda två födda 1991 och båda två med elitserierutin. I synnerhet när det gäller Löf som noterats för 65 matcher.

Den här säsongen har Löf varit med nio matcher, visserligen med en ganska blygsam istid – ca 6½ minut per match, gjort en assist och spelat 1-2. Rhodin har noterats för tre matcher, dock har han inte fått någon speltid under dem.

Sammataget känns det dock som bra lån. Det är två spelare som Brynäs tror på för framtiden och i synnerhet Löf är ganska nära en plats i Brynäs redan den här säsongen.

—

Samtidigt som dessa två lån blivit klara så lämnar inte helt oväntat Mikael Owilli Mora. Han har fått väldigt begränsad speltid under hela säsongen och har inte varit med alls på slutet. Det mest intressanta är att han lämnar klubben i delad ledning när det gäller plusminus med +2 efter att ha spelat 2-0. Frågan är dock hur den statistiken sett ut om han fått spela mer, känslan är att den då nog varit betydligt sämre. Sex matcher noterades Owilli för innan han nu lämnar klubben poänglös.

Mora har nu spelat åtta matcher, fyra mot lag som tippats i toppen av tabellen och fyra mot lag som tippats hamna i botten av tabellen. Facit: Tre segrar och fem förluster, 15-29 i målskillnad och ingen av de ordinarie spelarna med plus i plusminusstatistiken.

Innan serien började pratade man inom Mora om att man siktade på en kvalserieplats och att man var ett lag för den övre halvan men inledningsvis har man haft mycket svårt att leva upp till den målsättningen. Fyra segrar och fyra förluster och en hyggligt jämn målskillnad hade varit ett helt ok facit om man ser det krasst resultatmässigt. Då hade man varit med hyfsat och även om man förvisso inte övertygat och lyckats sno åt sig poäng av något topplag så hade man åtminstone slagit de förväntade bottenlagen. Nu har man tyvärr inte klarat ens det samtidigt som det spelmässigt sett allt annat än lovande ut. Det känns därför tyvärr som att Mora snarare är på väg mot en säsong som liknar Västerås förra säsong – med en dålig start som man aldrig hämtade sig från – än en plats i Kvalserien.

Det som är mest oroande är det som jag tog upp i mitt inlägg senast – de många spelmässiga bristerna. För även om MIK redan nu underkänt det värvingsarbete de gjorde under sommaren genom att plocka in två nya backar så kan inte säsongen räddas genom nytillskott på spelarsidan. Mora har framförallt inte resurser nog för att värva spelarmaterial som är bättre än det man har nu. Alltså måste man få spelarna man har nu att prestera bättre. Och då är det i mina ögon lite oroande när man hör uttalanden från Göran Tärnlund som går ut på att skillnaden är att  vi måste ta kampen. Det låter som en väl enkel lösning. Jag tror att spelarna nog försöker så gått de kan i kampsituationer men när bristen på fart i Moras spel är så stor så är man chanslös även i kampsituationerna. Kommer motståndaren med fart och du är stillastående är det oerhört svårt att stå emot. Anfaller du utan fart i spelet kommer motståndarna dels hinna ställa om och täcka upp och dels orkar de lätt stå emot.

För Moras del handlar det nu om att göra det bästa av det manskap man har. Och det betyder att rätta till de brister man har i sitt egna spel. Och – med risk att låta tjatig – så tror jag att man skulle behöva lite förstärkning i båset av en sådan som Greger Artursson för att klara av att göra det. Det enda han behöver göra är att berätta hur han själv gjorde och resonerade, både defensivt och offensivt. För det är så modernt backspel ska spelas. Börjar man i den änden och ser till att backspelet blir tryggt defensivt och uppspelen snabba så är mycket vunnet. Då kommer man hamna under tryck mer sällan och man kommer få fler spelvändningar där ytor finns att utnyttja. Sedan blir nästa steg att jobba med att hålla farten uppe i spelet även i anfallszon.

Det var inte något glänsande spel och det var inte frågan om någon utspelning men det blev en tredje raka seger hemma mot Tingsryd ikväll. Och oavsett om poäng trillar in på grund av att motståndet är sämre nu eller om det är för att MIK höjt sig en aning eller om det är en kombination av de båda så är poängen lika mycket värda och lika viktiga. Inte minst för självförtroendet.

Kvällens match var ingen spelmässig höjdare men man klarade av att hålla ihop laget bättre än man gjorde i de inledande matcherna. Tingsryd skapade väldigt lite matchen igenom och det var det som fällde avgörandet i det långa loppet. Framåt hade visserligen inte heller Mora särskilt mycket men man gör mål i powerplay, låt vara att det andra målet är lite turligt då Håkan Boggs pass styrs fram av Tingsrydsförsvararna och ger Martin Johansson ett friläge. Men både Johanssons avslut till 2-1 och Aki Heinos skott som gav 1-1 var riktigt bra. Och i matcher av den här karaktären, då båda lagen framförallt försöker att låta bli att bjuda på någonting, så kan sådana detaljer vara avgörande.

Alexander Hilmerssons 3-1 är sedan ganska billigt och något av en målvaktstavla men det var inte oförtjänt med tanke på att MIK helt hindrade Tingsryd från att skapa något trots att tiden gick och man fortsatt låg under. Med cirka en och en halv minut kvar tog Tingsryd ut målvakten men även om man kom upp i Moras zon och hade pucken under kontroll så skapade man inga riktiga farligheter. Detta bekräftades inte minst av förre Moraspelaren Teemu Elomo, nu en av Tingsryds mer namnkunniga spelare, som med halvminuten kvar tog en helt onödig utvisning då han viftade med hansken i Dan Iliakis ansikte. Matchen var därmed över och MIK hade sina tre poäng.

Efter de fyra inledande förlusterna har Mora därmed nu tre raka segrar och även om det förvisso är en mycket trevlig scenförändring så ska man nog inte bli alltför högfärdig och självgod. Man räckte definitivt inte till mot de bästa lagen i serien och de sämre har man slagit med nöd och näppe. Visserligen är segrar alltid segrar och nio poäng alltid nio poäng men spelmässigt finns det fortfarande mycket kvar att jobba med. Defensivt bjuder man inte längre på lika mycket frilägen, två-mot-en-lägen och liknande spelvändningar. Det är bra men man får inte gå i fällan och tro att bara för man eliminerar Tingsryd i det här avseendet så eliminerar man inte per automatik Almtuna, Malmö eller andra bättre lag som står på programmet framöver.

Något som man hade problem med redan mot Tingsryd var när man hamnade under tryck i egen zon. Man tenderade då att bli väldigt stillastående och pucktittande och det leder ofelbart till att en rörlig motståndare hittar ytor at utnyttja även om man är samlade i förvaret. Offensiv skapar inte Mora mycket och det finns det en riktigt stor orsak till: Det går för långsamt.

Det är lätt att tro att man får fart i spelet genom att åka mycket skridskor men det är inte mer en del av sanningen. Pucken rör sig mycket fortare än en spelare och därför är det pucktempot som avgör om man presterar en fartfylld hockey eller ej. Som Mora spelar nu så går det långsamt redan i uppspelen. Ofta hålls pucken i extra medan man letar efter ett bra passningsläge men nästan alltid leder detta bara till att motståndarna hinner täcka upp passningsalternativen och i värsta fall även sätta press. Och även om pucken når rätt adress blir det ofta så att den man passar till redan tvingats bromsa in eller vända tillbaka och det gör naturligtvis att MIK sällan kan vända spelet och komma med hög fart. Många spelare har också en förkärlek till att åka upp med pucken själva och sedan dumpa in den i anfallszon. Detta är i stort sett helt meningslöst då alla medspelare då tvingas stanna upp på anfallsblå och inte har en chans att hinna först på pucken. Väl i anfallszon är tyvärr tendensen likartad. Många spelare åker runt med pucken själv, gärna i en båge från hörnet, längs sargen upp mot blå linjen. Detta ger sällan ett bättre läge utan snarare är det så att man riskerar att ställa sina medspelare om man tappar pucken uppe vid blå.

Den sista stora delen i spelet som Mora har att jobba med är forecheckingen. De som sett spelare som Anders Nilsson och Martin Jansson forechecka på den tiden då det begav sig inser direkt att forecheckingen i dagens MIK är i jämförelse obefintlig. Och eftersom Moras egna offensiva spel, på grund av långsamheten i uppspel och passningsspel, är relativt svagt skulle en stark forechecking kunna väga upp detta och ge en del mål tack vare hårt jobb. Nu blir man ofta avvaktande eller så forecheckas det lite sporadiskt av en ensam spelare.

Allt detta kan kanske låta väl pessimistiskt direkt efter lagets tredje raka seger men andemeningen är bara att man bör undvika att låta sig vaggas in i en falsk föreställning om att allt har vänt och att Mora kommer att rulla på som tåget hädanefter. Det kan mycket väl bli en fjärde, femte och sjätte seger på raken. Men bara om man fortsätter att bli bättre. Inbillar man sig att allt ser jättebra ut nu så¨kan det bli ett obehagligt uppvaknande redan på fredag mot Oskarshamn.

Idag blev det klart att Brede Csiszar lämnar MIK och återvänder till Norge och Vålerengen. Den 23-årige backen blev därmed det första ”offret” för Moras uppkomna backöverskott.

Särskilt oväntat var det heller inte att Csiszar fick lämna. Att han spelade med juniorlaget senast var en tung faktor som pekade åt det hållet. Han hade heller inte tränarnas förtroende innan detta. Hans istid var tämligen begränsad i de fem matcher han noterades för. Men när det finns en konkurrenssituation så är det så det fungerar. Det fanns åtta backar från början och bara sex platser. Så någon skulle hamna utanför laget. Man kan tycka att Csiszar inte riktigt fick chansen att visa vad han kunde och det är sant på ett sätt. Men man kan också resonera så att hans blygsamma istid var resultatet av att de andra backarna helt enkelt var bättre än honom totalt sett – på träningar och på matcher. Ytterligare en faktor som antagligen talade emot Csiszar är att han var den näst äldste av backarna som var med från början och därmed kanske inte skulle kunnat växa så mycket under säsongen som exempelvis en sådan som Mikael Wikstrand har potential att göra.

Situationen är inte särskilt ovanlig i lagsporter. En del får chansen och tar den, andra tar den inte. Men av dem som inte tar den brukar rätt många kunna ta en chans som kommer senare. När tiden är den rätta. När förtroendet från tränaren kommer samtidigt som man är i bra slag.

Hursomhelst så lämnar Csiszar klubben poänglös och med 0-3 i plusminusstatistiken.

Nio backar återstår i truppen och med Patrik Andersson fortsatt borta lär övriga åtta vara med åtminstone på bänken imorgon. Nyförvärven Aki Heino och Dan Iliakis lär få fortsatt mycket förtroende och det ska bli intressant att se om de kan fortsätta att prestera.

Imorgon är det som bekant Tingsryd som står på programmet (matchen sänds för övrigt på S24) och det är den tredje i raden av ”måste-vinna”-matcher för MIK. Två segrar i rad är inkasserade men för att ta sig uppåt i tabellen måste ytterligare trepoängare komma.

Mora tog i går en andra raka seger då Borås besegrades hemma med 3-2. Man hade 3-0 redan tidigt i den andra perioden men någon lugn kväll för Mora blev det ändå inte.

MIK fick en drömstart på matchen med 1-0 efter dryga fyra minuter och sedan 2-0 innan halva första perioden var spelad. Detta var inte helt välförtjänt men desto mer stärkande för laget. Att få mål tidigt betyder så mycket hur mycket man än pratar om att ”det viktiga är att vi skapar chanser framåt”. Det är målen som räknas och de är de som gör att man kan spela mer avslappnat.

När MIK sedan gjorde 3-0 direkt i den andra perioden var lyckoinledningen ett faktum. Borås gav givetvis inte upp i det läget men man hade hamnat i en tuff uppförsbacke. Så även om båda lagen hade sina chanser så tickade klockan för MIK och när de gick till periodvila med en intakt 3-0-ledning kändes det lovande. Två snabba bortamål i den tredje perioden gjorde avslutningen av matchen otrevligt spännande. Men trots lägen åt båda håll blev det inga fler mål utan MIK kunde vinna med 3-2.

Totalt sett kan man säga att det viktigaste Mora kan ta med sig från matchen är de tre poängen. Man har nu två segrar i rad och samtidigt som man börjat klättra i tabellen stärks nu också självförtroendet. De båda nyförvärven har inlett lovande men i ärlighetens namn har de fått debutera mot svagt motstånd. Hur de ser ut mot bättre lag blir intressantare att se. Hur man löser den uppkomna situationen med tio backar i truppen blir också intressant att se. Mikael Owilli och Brede Czisar fick spela med J20-laget mot Skellefteå och det är ju ett tydligt tecken på att de två ligger dåligt till i kampen om en backplats.

Mora har på kort tid knutit till sig två nya backar, finländaren Aki Heino och kanadensisk/finske Dan Iliakis. Den ene, Heino, framförallt offensivt lagd och den andre, Iliakis, defensivt lagd. Och även om båda två inleder med en månads try-out-kontrakt talar det mesta för att åtminstone en av dem men troligast båda blir kvar längre än så. Dessutom kommer de säkerligen få mycket istid och förtroende från start.

På kort sikt är detta en bra lösning för laget och klubben. Man har fått en sämre start än man någonsin kunde frukta. Det är inte de ynka tre inspelade poängen i sig som är det värsta utan just hur det sett ut på isen. Att Heino och Iliakis dyker upp i ett sådant läge är bra. De två har inte gått på de minor som övriga spelare har och kan komma in med gott självförtroende och spela ut. Det kan dra med sig övriga. I synnerhet nu när man har ett par på papperet lättare matcher att beta av.

Men frågan är vad detta betyder för klubben på lång sikt? För bara några veckor sedan var tongångarna att man skulle ge det här unga laget och de här unga backarna chansen att visa att de nu växt så mycket att de var redo att stå på egna ben. De nyförvärv man gjort sågs som precis rätt. Det man kan fråga sig är om detta var en stor missbedömning eftersom man redan plockat in två nya spelare?

Jag tror faktiskt inte det. Tittar man på anfallssidan så finns de flesta av de viktigaste namnen kvar sedan förra säsongen och de nyförvärv som kommit till borde kunna täcka upp för de som lämnat. På backsidan så finns spelare som Viktor Amnér, Robin Gartner och Patrik Eklund kvar sedan förra säsongen. De tre spelade inte varje byte eller ens varje match med Greger Artursson eller Mattias Ekholm. Ganska ofta spelade de istället med varandra. Precis som de gör den här säsongen. Skillnaden är att det hittills den här säsongen inte sett alls lika bra som förra säsongen. Och den avgörande frågan är såklart varför?

Jag har inte sett eller hört den frågan ställas men jag tror den är viktig att både ställa och försöka få ett svar på. För jag tror att värvningarna av Erik Lindberg, Patrik Andersson, Brede Czisar och upplyftandet av Mikael Wikstrand i A-truppen berodde på att man betraktade dessa som i det närmaste jämnbra med Amnér, Gartner och Eklund. Därmed trodde man sig ha en ganska bra backbesättning även utan Greger Artursson och Mattias Ekholm i laget.

Det har sagt flera gånger av Harald Lückner att man hela tiden sökt efter en ny ”pappa på isen” åt den unga backbesättningen och att det är den rollen man hoppas att Heino och Iliakis nu kan ta. Det tror jag förvisso är ett bra steg men jag tror dessutom att detta är ett tecken på hur blint man stirrat sig på Greger Arturssons insatser på isen. Visserligen var han fantastisk som spelare men han var även oerhört nyttig vid sidan om isen. Och det är här jag tror den stora skillnaden mot förra säsongen låg. Arturssons insats i båset där unga spelare hela tiden fick tips om hur de skulle bete sig på isen i olika situationer, mot olika motståndare och i olika lägen av matchen tror jag gjorde de unga spelarna klasser bättre. De försökte spela rätt och blev hela tiden guidade i rätt riktning ifall de kom fel in i en match. Artursson var som en extra assisterande tränare och nu när han försvunnit har ingen fyllt den luckan.

MIK står nu vid ett vägskäl. Endera så väljer man att tro på sina unga spelare. Att de har talangen och att de kan bli goda spelare. Eller så ger man upp dem och säger ”de var inte så talangfulla som vi trodde, de kunde aldrig ta det sista steget” och satsar istället på att ha en större stomme med ”färdiga”, äldre spelare. Jag hoppas att man väljer det första alternativet och satsar vidare på unga, egna spelare. Det är bara en sån satsning som kan leda till ett starkare lag på sikt. Men jag tror inte att satsningen räcker som den ser ut nu. Jag tror att ”pappan i båset” är viktigare än ”pappan på isen”. I synnerhet om ”pappan i båset” skulle kunna vara Greger Artursson. Min önskan och förhoppning är därför att man i Moras ledning ringer upp Artursson och bönar och ber honom att komma tillbaka. Inte som spelare i första hand. Utan som assisterande tränare. Eller åtminstone som assisterande matchcoach för backarna. Det tror jag skulle vara Moras bästa värvning för säsongen.