MIK hankar sig med. Efter en seger mot Oskarshamn senast, där man för ovanlighetens skull besegrade motståndarna i spel fem mot fem, så lever ändå visst hopp om att MIK ska kunna nå upp till en playoffplats och göra den här säsongen lång och rolig.

Efter att Mora mött alla lag en gång skrev jag att Mora när 26 matcher var spelade, alltså hade mött alla lag två gånger, borde ha 42 poäng för att det skulle vara godkänt. Nu står man på 31 poäng med fem matcher kvar till 26 spelade och det står fortfarande och väger. Det är möjligt men tufft. För om segern senast mot Oskarshamn hjälpte till så var de fyra tappade poängen mot Borås och Tingsryd till stor skada.

Att ta elva poäng på den fem kommande matcherna då Malmö, Almtuna, Bofors, Västerås och Sundsvall står på programmet betyder max en förlust och minst tre segrar under ordinarie tid. Tre segrar under ordinarie tid kan jag se mot Almtuna, Bofors och Sundsvall även om det givetvis inte är enkelt. Men det är inte helt orimligt heller. Och endera minst en poäng vardera mot Västerås och Malmö eller seger mot de ena och förlust mot de andra är heller inte helt ogörligt. Men det är så pass tufft att jag tror att kvällens match mot Malmö är avgörande. Förlorar man mot Malmö under ordinarie tid tar man inte de andra poängen heller. Men slår man Malmö har man två raka segrar och då kan man med hjälp av lite sjävförtroende höja sig lite till.

Kvällens match är med andra ord viktig och den sänds också på S24.

Det blev fem poäng på de matcher som alla runt Mora var helt överrens om att det skulle bli nio poäng på. Först en turlig trepoängare efter dåligt spel mot Troja tack vare starkt powerplay, därefter en tvåpoängare mot Borås efter en match som kanske Borås skulle vunnit om det funnits någon rättvisa och avslutningsvis en utklassningsförlust både spel- och resultatmässigt mot Tingsryd. Kort sagt nattsvart.

Hade det varit fråga om möten med Växjö, Örebro och Leksand hade detta inte varit så mycket att säga om även om en sådan utklassning som igår aldrig känns riktigt bra om man ska kunna tro på att det ska kunna bli en lång och rolig säsong. Men att ta så här få poäng och framförallt på sättet man gör det mot seriens sämre lag är katastrof. Än värre känns det när man åter hör ledningens förklaring: Man tog inte kampen och man stod inte upp. Vem är det som styr över laget undrar man då. Det är väl tränarna som är de enda som har möjligheten att bänka de spelare som inte tar kampen, matcha övriga hårdare och kanske till och med plocka in hungriga juniorer om problemet är så enkelt som att man inte vill gå in i närkamper och stå upp? Nu har man dessutom i två omgångar fått sätta sin prägel på hur spelartruppen ska se ut. Först under sommaren och försäsongen då man fick in fem nya spelare och sedan nu under säsongen då fem nya tillkommit. Och av dessa har redan tre lämnat. Så att fortfarande skylla på att spelarna inte tar kampen i match efter match känns oroväckande. Ska man byta ut fler spelare? Tror man att det är lösningen?

Jag tror att det är dags för lite självkritik och självrannsakan från tränarnas håll. Håller vår spelidé? Förnyar vi oss, hänger vi med i ishockeyns utveckling? Har vi lärt oss något av att bli utslagna av Jonas Rönnqvists Almtuna i playoff? Tar vi in något av vad den typen av hockey kan göra för ett lågbudgetlag? Succé för i Almtuna och sedan i Luleå borde ju betyda att varenda hockeytränare i Sverige sitter bänkade när Rönnqvists lag spelar. Vad gör han som inte vi gör? Det är en av de största fördelarna man har när någon annan än en själv överträffar alla förväntningar och når lysande resultat – man kan studera dem och lära sig av dem!

Nu är MIK i ett läge där det handlar om att göra om och göra rätt. Den hockey som tränarna i MIK försöker få spelarna att spela fungerar inte. Åtminstone inte för de spelare som finns i laget. Men eftersom så många spelare redan kommit och gått skulle jag säga att det är tveksamt om typen av hockey passar några spelare. Känslan är snarare av MIK gjort det som många lag brukar göra när det går överranskande dåligt – man har satsat på att bli mer defensiva, hålla ihop laget, vara på rätt sida och hoppas på att motståndarna bjuder på något framåt. Det brukar fungera hyfsat för ett lag som bara strävar efter att hålla sig kvar i en serie. Man kommer spela hyfsat jämnt mot de flesta lag men sällan slå någon stort och sällan bli utklassade. Och det är precis vad som gäller för MIK efter de fyra inledande matcherna. Så värst mycket mål framåt blir det inte men det blir ofta lite ströpoäng även mot bättre lag. Däremot blir det oftast inte mer än ströpoäng mot de sämre lagen heller eftersom man aldrig sätter någon press på dem.

En annan sak man kan ifrågasätta är fingertoppskänslan. Daniel Hansen har varit en räddare för MIK en längre tid men ändå fick Lasse Johansson chansen i mål igår. Mitt intryck är att Lasse är en oerhört schysst kille och ur den synvinkeln är det trist för honom ur ett rent mänskligt perspektiv att han blivit av med förstamålvaktspositionen. Men Hansen är den hetare nu och det är trots allt elitidrott det är frågan om och ur den synvinkeln så kändes det märkligt att han fick stå vid sidan om. Likaså är det märkligt att trion Daniel Viksten, Tony Lagerström och Mattias Beck fick fortsätta spela tillsammans. Jag vet att många, baserat på att Beck gjorde sitt första mål när de tre sattes ihop, tycker att det var ett genidrag att placera dem tillsammans men faktum är att de tre är Moras i särklass svagaste formation i nuläget. Kanske den svagaste sett över hela säsongen. Tre matcher har de nu spelat ihop. Alla tre mot bottenlag. Facit: Viksten, en assist (i powerplay) och -7, Lagerström två assist (en i powerplay och en till mål i tom kasse då Beck och Viksten inte var på isen) och -5 samt Beck ett mål och en assist (båda i powerplay) och -6. Ingen annan i laget är i närheten av den svaga statistiken. Fungerar de ihop? I powerplay – ja, kanske. Som ordinarie kedja? Verkar inte riktigt så…

Mora vann till sist på bortaplan mot Borås. Men segermålet kom först i förlängningen och efter an match som MIK allt annat än imponerade i.

Om det dåliga spelet mot Troja senast kunde skyllas på ringrostighet och underskattning så fanns det färre ursäkter igår. Att det är tufft även mot bottenlagen om man inte är ödmjuk nog borde man lärt sig och nu hade man en match i benen. Ändå var det Borås som höll i taktpinnen inledningsvis och hade trycket och skapade chanserna. Daniel Hansen räddade då MIK och därför blev Moras första mål ett ledningsmål. Ett ganska orättvist sådant. Men som bekant betyder ett mål ganska mycket och MIK höjde sig därefter och jämnade ut spelet.

I den andra perioden var det dock åter Borås som tog över och kvitteringen kom också. Resten av matchen var tyvärr närmare ett försvarande av den poäng man hade än en jakt efter ett segermål. Mora har förtvivlat svårt att skapa både riktigt heta chanser och riktigt många chanser i spel fem mot fem och det är kanske det som är den enskilt största svagheten i Moras spel just nu och därmed det man bör jobba mest med. Sedan de fyra inledande förlustmatcherna känns det nämligen som fokus legat på att laget skulle blir mer försiktigt och hålla sig mer på rätt sida, kort sagt få ordning på defensiven. Och det har man gjort, åtminstone hyggligt. Men för att bli ett lag som tar sig till playoff (eller bättre) och dessutom har något där att göra så krävs det förbättring av det egna anfallsspelet i spel fem mot fem. Och nyckeln där är farten. Snabba spelvändningar startar med en snabb passning till en spelare i rörelse. Ju snabbare passen levereras, desto sämre kan den vara för den som tar emot passen kommer ha mer tid på sig. För att behålla farten gäller det att sedan fortsätta släppa pucken även i mitt- och anfallszon samtidigt som man hela tiden rör sig, oavsett om man har puck eller inte.

Igår vann MIK till sist. I förlängningen kom segermålet men knappast som resultatet av en längre period av bra spel utan snarare utnyttjande av ett enstaka läge. Och det är därför Mora får två poäng istället för tre. Man skapar totalt sett alldeles för lite för att vinna matchen under ordinarie tid.

Frånsett de spelmässiga detaljerna kan man fundera lite över hur MIK matchar sitt lag. På backsidan har det på slutet utkristalliserat sig fyra backar som håller ganska bra: Robin Gartner, Viktor Amnér, Dan Iliakis och Patrik Eklund. Till det så har man Simon Löf, som gått hyggligt, samt Patrik Andersson och Aki Heino som båda gått väldigt svagt i spel fem mot fem. Heino har däremot varit en tillgång i powerplay. Ändå var det Amnér som matchades som sjundeback igår. Med tanke på de problem Mora haft i inledningen med backspelet så borde kvartetten Gartner, Amnér, Iliakis och Eklund matchas stenhårt i spel fem mot fem medan Löf och antingen Andersson eller Heino skulle matchas som tredjebackpar med mindre istid. Med den ekonomiska situation MIK har kan man inte kräva att laget ska kunna ha sex backar av hög klass och då handlar det om att utnyttja sina resurser maximalt. Och då ska vissa spelare ha mer istid i spel fem mot fem precis som vissa spelare ska ha mer istid i powerplay och boxplay.

Mora besegrade Troja/Ljungby med 5-3 hemma i lördags och ska man kort sammanfatta Moras instats så kan man säga att det blev tre poäng i alla fall. Men segern var långt ifrån övertygande.

Kanske var det Moras långa uppehåll som gjorde det eller kanske var det att 1-0 kom så snabbt, efter en bra brytning av Håkan Bogg och en snabbt levererad pass till Mikael Zettergren som gled igenom och sköt in pucken, hursomhelst så verkade ödmjukheten inte riktigt finnas hos MIK. Och när man sedan fick 2-0 i powerplay, Robin Gartner slog en snabb passning vid anfallsblå tillbaka till Niklas Fogström som han fått pucken av och Fogström sköt direkt, kanske man inom laget började tro att det skulle gå ganska lätt att ta tre pinnar.

Så lätt blev det inte. För så mycket bättre än Troja är inte Mora. Reduceringen till 2-1 kom innan första periodens slut. Viktor Amnér var först lite överoptimistisk då han jagade först hem men sedan försökte spela vidare pucken. Det gjorde att Mora blev av med pucken och hamnade under tryck. Simon Löf släppte sedan sin markering på Trojas Adam Miller och han fortsatte åka och kunde lite turligt göra mål. Direkt i andra kom sedan 2-2 efter en svag rensning av Aki Heino, rakt få framrusande Trojaanfallare. I det läget kunde matchen absolut vänt men med ett dragskott från blå i powerplay fick MIK det där billiga målet som det bättre laget ofta får. Ledningen var därmed återställd. 3-3 dröjde dock inte särskilt länge. Simon Löf missade en passning i högerbacksläge vid offensiva blå och oödmjukt, helt stillastående utan kroppen bakom pucken, fumlar han ut den och hinner inte alls med när spelet vänder.

Men Moras powerplay kliver än en gång in i handlingen och det är tack vare det, och en del tur, som Mora till sist vinner. Mattias Beck tar vara på en retur och gör 4-3 innan den andra perioden är slut och i den tredje perioden blir det mållöst fram till dess att MIK kan göra 5-3 i öppen kasse.

Totalt sett gör Mora ingen bra match och man får vara glada för att man får tre poäng ändå. Kanske ska man till och med vara dubbelt glada. För nu när man underskattat Troja så gör man förhoppningsvis inte det med Borås ikväll eller Tingsryd imorgon.

Brynäslånet Joachim Rohdin lämnar MIK efter bara sex matcher och han gör det på egen begäran då han tycker att han fått för lite istid.

Ganska förvånande är det att Rohdin vill lämna MIK. Tycker att han fått chansen att visa vad han går för. Han har inte placerats i någon förstafemma och matchats stenhårt i powerplay men han har heller inte harvat i någon fjärdeformation med minimal istid. Och powerplay har han fått spela. Med tanke på vad han presterat har han absolut inte förtjänat mer utan snarare är det så att han har fått möjligheten att lyckas på ett rimligt vis men inte klarat av att göra det. Ur Moras synvinkel hade det därmed, om Rohdin blivit kvar, varit en frågan om hur lång tid Rohdin skulle få på sig att komma igång. Nu ville han inte vänta på att det skulle hända och då är det bra för båda parter att han vänder tillbaka till Brynäs juniorer.

För Moras del känns detta inte som någon märkbar försvagning, även beaktat att Alexander Hilmersson fortsatt är borta på grund av skada, utan det ger istället bara en spelare som Henrik Olsén chansen att få lite mer A-lagsspel och möjligheten att utvecklas. Och framförallt är det så att det är MIK som lag som måste fortsätta höja sig. Kapacitet och kunnande finns. Det gäller bara att få ut lite till.

Efter matchen mot Växjö senast, där MIK visserligen höll ihop det hyggligt, så är det nu uppehåll. Ett uppehåll som för Mora helt bör handla om att fokusera på de tre kommande matcherna, Troja/Ljungby, Borås och Tingsryd, som bara ska innebära nio poäng.

För känslan för var MIK kommer hamna i tabellen och hur det kommer gå framöver är kluven. Man inledde katastrofalt, reagerade på det med att göra stora förändringar i truppen och nu presterar man bättre. Det är det positiva. Å andra sidan finns det mer att få ut av laget. Det är jag övertygad om. Spelmässigt kan det i en eller till och med två perioder se bra ut men väldigt sällan ser det bra ut en hel match. Börjar man bra får man ofta en svacka i den andra perioden. Inleder man dåligt ser det ibland bättre ut senare i matchen. Framförallt är det farten som saknas och att det finns kunnande att spela ishockey med kvicka passningar och fin skridskoåkning visade många av spelarna förra säsongen. Dessvärre har många alls inte kommit upp i den standard de höll i fjol. Alexander Hilmersson, Niklas Fogström och Daniel Viksten är några exempel på det.

Det som oroar mest är kanske det faktum att även om man räknar bort de fyra första förlustmatcherna så är det ganska många som haft svårt att prestera riktigt bra. Generellt så kan man säga att om ett lag ska ta sig till playoff eller till och med kvalserien så bör de flesta ordinarie i laget ligga på plus i plusminusstatistiken. Eller så ska man ha ett par kedjor och backpar som ligger rejält på plus. MIK har varken eller. Och med inledningen man gjorde är det inte särskilt konstigt. Tar man bort inledningsmatcherna och tittar på hur det ser ut då så ser det bättre ut. Tendensen pekar åt rätt håll men man har inte nått hela vägen fram. Det stämmer med andra ord ganska väl med vad man sett spelmässigt. Moras starkaste kort under den perioden har varit Robin Gartner (+5), Viktor Amnér (+5), Tony Lagerström (+3), Henrik Eriksson (+2), Patrik Eklund (+1), Jens Jakobs (+1) och Mikael Zettergren (+1). Men dessa är de enda laget som spelat plus sedan det första mötet med Växjö. Tre backar och fyra anfallare. Notabelt är att det inte är ett enda av nyförvärven som gått plus, det är alltså de spelare som redan fanns i truppen som höjt sig snarare än att nyförvärven kommit in och fått ordning på laget.

Detta bekräftas än mer när man ser vilka spelare som gått mest minus om man bortser från de fyra inledningsmatcherna: Aki Heino (-6), Patrik Andersson (-5), Niklas Bröms (-3), Joachim Rohdin (-3), Mikael Vikstrand (-2), Henrik Olsén (-2) och Simon Löf (-2). Det är alltså spelare som uteslutande inte fanns med förra säsongen och det är framförallt spelare som kommit till under denna säsong. Minst sagt intressant. Med detta inte sagt att tillskotten inte varit nyttiga i vissa avseenden. Heino har till exempel varit bra i powerplay. Men det finns knappast fog för att säga att nyförvärven lyft Mora.

Detta innebär om man vänder på det att för att MIK ska höja sig än mer, så mycket att man kan bli ett topplag den här säsongen, så handlar det om att man spelmässigt måste bli bättre generellt. Det är inte en massa nyförvärv som gör det utan de är de spelare som finns i laget nu som måste fortsätta ta steg i rätt riktning. Och det är därför som de kommande tre matcherna är så viktiga. Med rätt inställning och fart i spelet ska MIK vinna dessa tre matcher. Och gör man det får självförtroendet en kick i rätt riktning. Och på så vis stärker man den positiva trend Mora trots allt haft och kommer att vara ett starkare lag inför matcherna därefter. Skulle man däremot slarva bort poäng så kommer tvivlet komma smygande hos Moraspelarna igen och då blir det jobbigt.

Efter en förlängningsseger mot Örebro så är det imorgon dags för nästa topplag: Växjö. Senast lagen möttes var det Växjö som gav MIK den där fjärde raka inledningsförlusten som föranledde de omfattande truppförändringarna som Mora sedan gjorde. Nu möts man i ett annat läge där MIK i tur och ordning tagit poäng av Leksand, Rögle och Örebro. Visserligen har det bara blivit fyra poäng totalt men man har varit med på ett helt annat sätt. Förhoppningsvis gäller det även imorgon.

Det blev som bekant seger mot Örebro senast och därmed har man raden 2-3 (efter straffar), 4-5 (efter straffar) och 3-2 (efter förlängning) i ryggen. Detta kan jämföras med inledningsraden 1-7, 0-2 och 1-6 som sedan fylldes på med 2-5  i det mötet med Växjö. Att MIK har höjt sig är det ingen tvekan om även om känslan är att där finns mer att hämta. Det känns dessutom som att MIK både tabellmässigt och formmässigt står och väger lite. Endera tippar det över på den positiva sidan och så samlar man ihop lite trepoängare och hoppar upp över kvalstrecket eller så får man en reaktion efter de tre tuffa matcherna man har bakom sig och glider tillbaka ned på en sämre nivå. Att ett topplag står på programmet känns ur den synvinkeln inte så dumt – motivationen och respekten för motståndet lär finnas som den ska.

Jämför man lagens totala insatser så här långt ska dock Mora inte ha en chans. Växjö har varit bättre i allt. Till och med i powerplay, där MIK annars tillhör seriens vassare lag, är Växjö snäppet bättre. Växjö har gjort fler mål, släppt in färre, har bättre boxplay, har haft bättre målvaktsspel och har haft både anfallare och backar som presterat bättre. I synnerhet spelare som anfallarna Steve Saviano och Dustin Johner har imponerat. Saviano är nia i Allsvenskans poängliga, trea i målligan och tvåa i plusminusligan med tio mål, tio assist och +13. Johner är något sämre men ändå bra med sex mål, elva assist och +11. På backsidan måste Södertäljelånet Tim Heed hyllas. Två mål, tretton assist och +6 på bara åtta matcher är starkt.

I Mora saknas fortsatt Alexander Hilmersson och dessutom är inte heller Mikael Wikstrand med då han spelar J18-landslagshockey. Å andra sidan är Håkan Bogg, Joakim Rohdin och Simon Löf tillbaka.

Notabelt i övrigt är att Mora lånar ut Alexander Holmberg till division 1-laget Olofström och det är inte oväntat. Med både Bogg och Rohdin tillbaka och en Henrik Olsén som kanske varit bättre än Holmberg så är risken stor att Holmbergs istid hade varit minimal i MIK.

Trots ledning med hela 4-0 efter den första perioden så blev det till sist inte mer än en poäng borta mot Rögle igår. Så även om man inför match sett en poäng som en framgång så blev känslan att MIK inte vann en poäng utan kastade bort två.

Moras inledningsperiod verkar, om man bara tittar på siffrorna, smått fantastisk men riktigt så var inte verkligheten. Man var visserligen bättre än Rögle men överlägsenheten var långtifrån så stor som siffrorna verkar. Det var snarare så att MIK var väldigt effektiva och samtidigt hade marginalerna med sig vilket gjorde att man utnyttjade sina chanser. De där skotten som oftast räddas smet nu in och om Rögle hade bytt målvakt hade det inte förvånat.

I pausen mellan den första och andra perioden lär hemmaspelarna fått hört en hel del och att de skulle komma ut som ett helt nytt lag kändes helt uppenbart. Ändå verkade det nästan komma som en överraskning för Mora och man undrar nästan om man kanske slog sig lite väl mycket för bröstet i omklädningsrummet och trodde allt var klart. Och när Martin Johansson fick ett friläge tidigt i den andra perioden så tänkte man nog inom laget att nu så har Rögle klivit upp, nu kontrar vi bort dem. Men Johansson missade sitt läge och med tanke på vad som hände därefter så var det en av de saker som gjorde att MIK tappade matchen. Hade 5-0 kommit där hade det varit avgjort för då hade Rögle vikit ned sig. Nu gjorde man inte det utan tryckte istället fast Mora i egen zon och snurrade friskt utan att släppa till några fler vassare Moralägen. Att få fast motståndaren i egen zon och hålla sig själv i rörelse är oerhört lönsamt i dagens ishockey. Moraspelarna hängde inte med och resultatet blev utvisning efter utvisning. Det var givetvis bara en tidsfråga innan reduceringsmål skulle börja komma. Och det gjorde de. 4-1 efter dryga fem minuter, 4-2 efter lite mer än elva minuter. I det läget kanske MIK hade behövt en timeout för två måls ledning hade fortfarande varit något att gå på om man fått ihop försvarsarbetet och kunnat få igång lite eget spel. Nu kom ingen timeout i det läget och matchbilden fortsatte att se ut som innan. 4-3 kom också strax innan periodpaus och Rögle hade därmed ordentligt häng inför slutperioden. Noterbart är att Mora vann skotten med 10-6 i den första perioden då man gjorde fyra mål. Rögle vann skotten med 18-6 i den andra men gjorde ”bara” tre mål. Det säger en del om vilken utdelning MIK hade i den första perioden.

Till slutperioden hade MIK fått lite bättre ordning på defensiven men det var fortfarande så att det var Rögle som höll i taktpinnen. Det förbättrade Moraförsvaret gjorde dock att kvitteringen lät vänta på sig och hade det inte varit för att Rögle fick läge att spela fem mot tre i över en minut så hade kanske MIK kunnat hålla emot. Men då kom kvitteringsmålet och resten av perioden handlade om att försvara en poäng istället för tre för MIK. Det klarade man och även i förlängningen blev det mållöst. Däremed väntade straffläggning och precis som senast fick MIK dessvärre se sig besegrade och bara behålla en enda poäng.

Totalt sett så är en poäng borta mot Rögle naturligtvis inte illa men när man hade 4-0 efter en period så känns det ändå som en besvikelse. Spelmässigt är MIK dessutom fortfarande ganska långt ifrån den nivå man hoppas på. Farten i passningsspelet och spelvändningarna saknas relativt ofta även om den finns där i perioder av matcherna. Med forecheckingen är det samma sak. Samtidigt är det uppenbart så att Mora höjt sig sedan inledningen av serien man förlorade fyra raka matcher. Nu har man två förluster på straffar på de två första matcherna sedan serien vänt. Så givetvis finns det positiva tendenser.

Notabelt i övrigt: Med Joachim Rohdin på juniorlandslaguppdrag och Håkan Bogg avstängd så fick Henrik Olsén och Alexander Holmberg båda chansen och de svarade med att göra varsitt mål och spela +1 båda två.