En uddamålsseger hade räckt för att glädja vilken Morasupporter som helst. Nu blev det istället en övertygande storseger mot Leksand igår kväll.

Inför match så kändes det som säsongens bästa värdemätare hittills om var Mora stod. Man skulle möta ett av seriens allra bästa lag som dessutom kom med en rad övertygande matcher i ryggen. Och med tanke på hur det gick så är det uppenbarligen så att MIK har alla de kvalitéer som krävs för att ta sig till Kvalserien. Problemet är att det finna andra lag som också har det och som dessutom fortfarande är före Mora i tabellen. Således måste MIK snabbt ladda om och fortsätta vinna. Tre, lite oväntade poäng, är bärgade men fler behövs.

Spelmässigt imponerade Mora framförallt på tre vis. För det första så var man väldigt täta, bortsett från andra halvan av period ett så stressades man aldrig så mycket att man gav bort bra lägen utan man spelade enkelt (i betydelsen att man valde en säker lösning framför en svår) och snabbt pucken ur egen zon. Det gjorde att man sällan hamnade under tryck och att Leksand fick slita hårt för att skapa någonting. Och den här kvällen så mäktade de inte med att göra det särskilt många gånger. För det andra så fick man stundtals igång en bra forechecking och det är fortfarande lite ovanligt när det gäller MIK. Men när man lyckas ger det ytterligare en dimension åt lagets offensiv och man kan göra en del mål på motståndarmisstag som stressats fram. Igår var det i synnerhet nykomponerade kedjan med Marco Tuokko, Niklas Bröms och Henrik Eriksson som stod för denna dimesion av spelet. Det blir inga sköna tekniska nummer men det är energifyllt och mycket stressande för motståndarna. Det mål som Henrik Eriksson krediterades för, viktiga 1-0, tillkom efter ett byte med lyckad forechecking.

Den tredje detaljen i spelet som Mora gjorde bra var pucktempot. Pucken släpptes snabbt över hela banan och när spelare i fart kan få pucken innan de måste stanna upp så behåller man farten och rörelsen i spelet. Den som vanligt mycket pålitliga kedjan med Mikael Zettergren, Martin Johansson och Mattias Beck exemplifierar detta absolut bäst och de snurrade friskt flertalet gånger igår. Med lite tur hade trion gjort fler mål än det enda de fick till framåt.

Positivt är också att powerplayspelet fortsätter att vara bra. I synnerhet powerplayet som avslutades med Tony Lagerströms 2-0 höll hög klass med oerhört snabbt pucktempo och bra rörelse. Mycket mer välförtjänt mål i numerärt överläge ser man sällan. Dessutom går Lars Johansson från klarhet till klarhet i mål. Det känns som att han spelar sin bästa ishockey då han är ohotad etta och får stå match efter match.

Daniel Viksten gjorde mål med lika många spelare på isen och det var kul. Nu har han och Lagerström, som båda haft en lång tung period, spelat +3 båda två och bara gått minus en match sett till de senaste fem matcherna. Gårdagens svagaste kedja var den med Jens Jakobs, Niklas Fogström och Emil Sandin. Fogström själv var nyttig både i boxplay och powerplay, där han också gjorde sina mål, men med sina två kedjekamrater blev det bara ett baklängesmål. Notalbelt är att Jakobs bara gått plus tre gånger de senaste 28 matcherna och att Fogström ofta får sina plus i boxplay. Jakobs har å andra sidan sällan spelat minus heller men nu har han haft en vikande trend med minus i tre av de fem senaste matcherna.

På backsidan förvånades jag över att man vare sig behöll den ”vinnande uppställningen” eller bytte ut Aki Heino mot Patrik Eklund. Nu kom Eklund in ändå, men på relativt forstarka Viktor Amnérs bekostnad.

Imorgon är det Rögle borta som står på programmet och den matchen är även den en riktig försmak av playoff och Kvalserien. Mycket står på spel och motståndet är oerhört tufft. Men lyckas MIK ta tre poäng så är man förbi Rögle i tabellen och direkt under strecket till direktplatserna – visserligen med en match mer spelad än Rögle men ändå.