Efter tre poäng mot Borås såg det riktigt lovande ut för MIK, en femteplats i tabellen var inte bara inom räckhåll utan till och med rimlig att våga hoppas på. Därefter började motorn hacka och efter 0-5 mot Tingsryd och två sudden-förluster i rad mot Bofors och Almtuna så spelar Mora plötsligt med kniven mot strupen i de avslutande matcherna.

Eftersom playoffspelet numera avgörs som en serie där de högre placerade lagen inleder med ett poängmässigt försprång gentemot de sämre betyder det att tabellplaceringen betyder mycket för chanserna i playoff. Slutar MIK femma så har man en hygglig chans att utmana om den sista kvalserieplatsen. Tar man sig till playoff som sista lag ska det mycket till för att man ska kunna förlänga säsongen ytterligare. Som det nu blivit är det dessutom inte ens givet att MIK tar sig till playoff alls.

Nu har Mora haft en tuff säsong där man kom helt snett i början och sedan jobbade sig tillbaka. Ur den synvinkeln känns det både synd och onödigt att MIK nu har problem med att knyta igen säcken och få sluta i dur.

Imorgon är det dags för match på uterink mot ett Leksand som precis, i praktiken, nog spelat bort sig från direktplatserna till Kvalserien. Frågan är hur spelarna reagerar på det, kommer de spela mer avslappnat när pressen är borta eller kan de vara lite besvikna och ofokuserade? MIK får hoppas på det senare. För Moras del räcker det tyvärr nog inte med ytterligare en hyfsad insats som slutar med en poäng. Nu behövs nog en tre poäng.

Två saker oroar i nuläget: Dels att Mora spelmässigt fallit tillbaka till en sämre nivå igen och dels att spelare som Daniel Viksten, Tony Lagerström, Aki Heino och Patrik Andersson fortfarande har svårt att prestera på en jämn hög nivå. När Mora spelade som bäst, då man bland annat inkasserade en storseger mot Leksand, så hade man förutom en stabil defensiv där man höll sina positioner och jobbade hårt även högt pucktempo vilket gav snabba spelvändningar och ytor i anfallszon. I de allra bästa stunderna hade man dessutom en vass forechecking. Senast, mot Almtuna, var bara den stabila defensiven kvar. Farten under skridskorna fanns visserligen, men det hjälper inte särskilt mycket när passningarna kommer sent eller, än värre, inte alls. Uppåkningar hela vägen som slutar med en indumpning i zon när medspelarna tvingats stanna upp och blivit stillastående är som att ge bort pucken. Att MIK inte fick in mer än ett mål framåt var inte förvånande. Ändå var man när att få tre poäng. Almtuna skapade nämligen inte heller mycket men Tony Lagerströms bjudning räckte till Almtunaledning och tvingade MIK till ett jobbigt jagande.

Det andra bekymret för Mora är att Daniel Viksten, Tony Lagerström, Aki Heino och Patrik Andersson inte riktigt har nått upp på den nivån man hoppas på. Tittar man på hur laget presterat efter jul så har de flesta i laget höjt sig märkbart med Martin Johansson, +7 efter jul +-0 innan, Robin Gartner, +6 efter +-0 innan och Patrik Eklund, +5 efter och +-0 innan, som de främsta exemplen. Detta kan jämföras med Vikstens -6 efter jul, Lagerströms -5, Heinos -4 och Anderssons -3. På backsidan känns det därför givet att Viktor Amnér borde få kliva in på Heinos plats så fort han är spelklar. På anfallssidan är det värre. Där finns inga riktiga alternativ och dessutom hoppas man fortfarande att Lagerström och Viksten ska kunna komma igång. Att man skakade om i formationerna inför Almtunamatchen var ur den synvinkeln logiskt även om det inte gav något omedelbart resultat. Tills de båda kommer igång tror jag det viktigaste är att trycka på att de inte behöver ösa in mål framåt för att insatsen ska vara godkänd, det räcker med att börja bli tätare bakåt och så får målen för de två komma när de kommer. I synnerhet med tanke på att de är skickliga i powerplay och kan avgöra matcher där ifall de varit täta bakåt dessförinnan.