Det blev en fjärde förlust på raken när MIK ikväll mötte Rögle på bortaplan. Därmed är Moras chanser till en elitserieplats nu bara en teoretisk dröm.

Känslan efter den första perioden var att ett visst mått av nervositet påverkade båda lagen. Det var chansfattigt och spelmässigt var det inget av lagen som lyckades få till särskilt mycket. För Moras del saknades både snabbheten i spelvändningarna, framförallt kom passningarna sent och utan rätt adress, och riktig intensitet i forecheckingen. Kvar av Moras spel från när det ser som bäst ut var egentligen bara noggrannheten i defensiven där man försökte vara mellan puck och mål och hela tiden hålla sin markering. Oavgjort, 1-1, hade varit det mest rättvisa resultatet efter en period men den chans Rögle skapade i powerplay som gav 1-0 var både riktigt vass, och därmed svår att missa, samt skickligt utförd. MIK hade ett stolpskott från unge Tom Nilsson och ett missat friläge av Daniel Viksten som sina bästa chanser.

Den andra perioden påminde inledningsvis om den första men ganska snart kunde man skönja tendenser till lite snabbare spel och lite mer bestämd forechecking hos Mora. Det ledde till att matchbilden tippade över i Moras favör och 1-1 som kom var inte orättvist. Efter målet såg det länge fortsatt lovande ut för MIK även om man aldrig såg helt stabila ut bakåt. Sista sex eller sju minuterna av perioden så svängde det dessvärre tillbaka. Några misstag gav bra chanser för Rögle och när de gjorde 2-1 var det inte alls orättvist. Lite oorganiserade efter att Rögle haft både puck och chanser så tittade Mora för mycket puck och både Patrik Eklund och Daniel Viksten missade sin markering på de Röglespelare som smög bakom ryggen på dem. Efter målet stärktes Rögle ytterligare och resterande del av perioden var det Rögle för hela slanten. Ett Röglemål till i det läget hade inte varit ologiskt med för Moras del kom det lyckligtvis inget tredje mål, vilket antagligen hade varit i det närmaste avgörande för matchens utgång.

Den tredje perioden var Rögles från början till slut. Man inledde med spel i numerärt överläge och strax efter att utvisningstiden var slut så var ledningen utökad till 3-1. Målet var ganska symptomatiskt för MIK i Kvalserien. En av Moras tänkta ledarfigurer, lagkaptenen Niklas Fogström, tog för god tid på sig att ta tag i en puck på väg in i egen zon och blev då istället av med den. Rögle gjorde inget misstag utan utnyttjade den öppna ytan man fick exemplariskt. Och just detta, att de spelare i Mora som har rollen att leda laget även de har de riktigt tufft mot motståndet i Kvalserien är en tungt bidragande faktor till att man inte räcker till. Efter 3-1 kom MIK egentligen aldrig tillbaka. Det var Rögle som förde matchen och skapade chanserna. Detta trots att Mora hade två raka powerplay. Dessa var dock helt misslyckade – man skapade ingenting. Istället var det Rögle som gjorde mål när de väl fick powerplay en stund senare. Och med bara dryga fem minuter kvar av matchen så var det hela givetvis avgjort. Det var först då Mora kom upp i banan och kunde skapa lite chanser, till stor del hjälpta av att Rögle hade börjat betrakta allt som klart. Mora fick in en tröstpuck efter att Tony Lagerström hittat ut till Viktor Amnér som klev in från sin högerkant och sköt in 4-2. Kul för Amnér som sedan han fått chansen gått från klarhet till klarhet och ikväll var Moras främste spelare. Framförallt är det passningsskickligheten, snabba passningar till rätt adress, snabbheten på skridskorna och spelsinnet som är styrkorna. Med förtroende från tränarna har han absolut potential för över 20 assist och närmare 30 poäng samtidigt som han går klart plus i plusminusstatistiken.

Tyvärr var det inte MIK som fick det sista ordet utan Viktor Lindgren fick avsluta med att lura bort Aki Heino, Patrik Andersson och Daniel Hansen i nämnd ordning. Och även om matcher redan var över så svider det alltid att åka på ett extra baklängesmål på det sättet.

Därmed talar det mesta för att Moras vidare spel i Kvalserien handlar mer om att skaffa sig nyttig erfarenhet mot bra motstånd än om en spännande kamp om elitserieplatser.

I praktiken var det ett måste-vinna-läge för Mora hemma mot Modo i lördags och när det blev förlust där så blev läget otroligt svårt. Givetvis finns den teoretiska chansen fortfarande kvar men realistiskt sett så står kampen om elitserieplatserna nu mellan Södertälje, Växjö och Modo.

Att det blev noll poäng för tredje matchen i rad för MIK var tråkigt, i synnerhet som man mot Modo med lite tur absolut kunde han vunnit matchen istället för att förlora den. man gjorde sin hittills bästa insats i Kvalserien och hade man bara haft lite tur med sig hade man fått in ledningspucken istället för Modo. För i alla tre perioderna var det Mora som var det lag som skapade flest och bäst chanser. Spelmässigt förde man matchen och Modo skapade egentligen inte särskilt mycket. Därför kom deras ledningsmål, i powerplay i inledningen av den andra perioden, väldigt olyckligt för MIK och var knappast välförtjänt. 2-0, som nog avgjorde tillställningen, var ganska turligt: Modo slängde bara in pucken framför mål och där lyckades man vara först på pucken och styra in den. Ett visst mått skicklighet, absolut, men än mer tur. På fem försök blir det max ett mål på en sådan chans. Mora fortsatte dock jobba och försöka matchen ut men ett defensivt, och överraskande fantasilöst och okreativt, Modo höll ihop laget bra och hade framförallt en suverän målvakt i Tuomas Tarkki som var lagets klart främste spelare.

När 3-0 kom i powerplay när bara sex och en halv minut återstod av matchen var känslan redan innan att det här inte skulle bli Moras kväll. Pucken ville inte in samtidigt som de riktigt vassa chanserna blev en aning färre. Någon spännande avslutning blev det heller aldrig utan Modo kunde bevaka av matchen och ta de viktiga tre poängen.

Eftersom både Växjö och Södertälje inkasserade segrar även de så har tabellen redan efter tre omgångar blivit uppdelad i två delar där Växjö, Södertälje och Modo realistiskt sett kommer att göra upp och elitserieplatserna. Av de lag Mora mött hittills är det definitivt Södertälje som imponerat mest och de känns som favorit till att ta hem serien. Inget av de tre lagen Mora mött, alla tre topplag, har förvånande nog fört matcherna utan framförallt satsat på att vara täta bakåt. Södertälje kändes dock klart vassast i spelvändningarna och hade en imponerande effektivitet. Även Växjö uppvisade samma styrkor men i den matchen bjöd MIK också på fler misstag. Modo däremot kändes visserligen solida defensiv men framåt var man förvånansvärt bleka. Håller det i sig kan de får de tufft att hänga kvar i elitserien.

För Moras del är det nu dubbelmöten med bottenlagen Rögle och Örebro som står på programmet och för att den teoretiska drömmen om en elitserieplats ska hållas vid liv så gäller det att ta fyra raka segrar. Normalt har man i Kvalserien råd med absolut max fyra förluster, även om undantag finns, således måste MIK hålla den där fjärde förlusten borta så länge som möjligt. Självklart är det oerhört svårt att klara av men nu möter MIK i alla fall de två lag som man har sällskap av i botten av tabellen och därmed bör de vara lite sämre än de lag man mött hittills.

Mora räckte tyvärr inte till mot SSK heller. Det blev förlust med hela 6-1 ikväll och även om siffrorna rann iväg en aning på slutet så kanske motståndet blivit så tufft att det inte räcker att spela bra utan man behöver ha lite tur också.

Mora inledde en aning svajigt och släppte till ett par chanser men sedan fick man själva ett par, minst lika goda chanser framåt. Avsluten var dock alldeles för tama. Tony Lagerström sköt rakt i Pontus Sjögrens plockhandske på sitt friläge och när Martin Johansson fint hittade Mattias Beck i ett två-mot-en-läge så tog Beck emot pucken istället för att skjuta direkt och det räckte för att Sjögren skulle hinna över och stänga till. Nästa chans blev Södertäljes. Och åter syntes det var lite man kan bjuda bra lag på. Patrik Eklund fick inte riktigt ut pucken ur egen zon utan Södertälje kunde bryta. En något ställd Simon Löf med fart åt fel håll hann inte reagera och vända lika snabbt som sin motståndare som kunde kliva förbi och ta ett skott. Lars Johansson försökte täcka av men pucken letade sig förbi, fram till Mathias Månsson som Eklund inte riktigt markerade och underläget var ett faktum. Efter målet fortsatte MIK att ha svårt att få ordning på spelet och Harald Lückner gjorde det enda rätta och tog timeout. Och efter någon minut till under press i egen zon så lyfte sig Mora och fick ordning på både det egna försvarsspelet, spelvändningarna och forecheckingen. Det såg naturligtvis inte lika bra ut som i förkvalet, motståndet var trots allt klart sämre där, men man såg att MIK försökte och det räckte för att jämna ut matchen. Dessvärre straffades MIK ännu en gång hårt för ett enda misstag. Niklas Fogström satsade som siste man på att bryta en passning framför Södertäljes Jonas Almtorp men missade och Almtorp blev fri. Hur säkert som helst satte han 2-0. Efter det var det befogat att frukta att Mora skulle tappa spelet helt men det gjorde man inte. Tvärtom så förstärktes tendensen att Mora var på väg in i matchen och perioden ut var det MIK som höll i taktpinnen och skapade flest chanser. Något mål fick man dock inte in utan tvingades, något oförtjänt, gå till pausvila i två måls underläge. Känslan var ändå den att om Mora kunde fortsätta resten av matchen som man avslutat så hade man alla möjligheter att vända på tillställningen.

Mora inledde den andra perioden precis som man hoppats och de första fem minuterna var det bara MIK som skapade. Ett reduceringsmål kom också i powerplay genom Daniel Viksten och det var välförtjänt. Matchbilden höll i sig även efter målet. Det var Mora som förde matchen och Södertälje fick spendera mycket tid i egen zon. Några kontringar släppte MIK inte till och det såg på det hela taget mycket lovande ut. Strax före mitten av perioden vände man spelet och Aki Heino hade pucken i mittzon i ett två-mot-en-läge. Han tog dock för god tid på sig, något han även gjort tidigare vid ett par tillfällen, och det räckte för att han skulle bli av med pucken och ställa de medspelare som följt med. Södertälje vände och skapade sin första farliga chans för perioden. Därefter tappade också MIK sitt spel. Man blev lite tveksammare och drogs in i Södertäljes lägre tempo vilket ledde till mer närkampshockey. Något som givetvis inte gynnade MIK. Aki Heino fick kliva av efter misstaget och in kom istället Mikael Wikstrand och det kändes rimligt. Ett mål till föll i perioden och dessvärre var det Södertälje som gjorde det. Och tyvärr på ett Moramisstag. Mora anföll och Viktor Amnér avslutade men efter att hans skott hade räddats så vände spelet och då hade Mora passat på att byta. En ensam Patrik Andersson var kvar och åter var Södertälje smärtsamt effektiva och satte dit 3-1.

I den tredje perioden inledde MIK helt ok. De få chanser som skapades stod Mora för. Men något mål gjorde man inte. Istället avgjorde Södertälje på sin första riktiga chans i perioden då drygt åtta minuter gått. På nytt var det ett dåligt byte där MIK trodde man fått iväg pucken och kontroll på läget men istället Södertälje snabbt kunde vända på en spelare utan markering. Efter 4-1 var matchen i praktiken körd och MIK skapade heller inte särskilt mycket de sista tio minuterna. Södertälje hade förvisso inte särskilt många chanser de heller men effektiviteten var imponerande. 5-1 kom efter att Mikael Wikstrand spelat en puck i blindo bakom eget mål rakt till en Södertäljespelare. Slutresultatet 6-1 spikades sedan då Tony Lagerström slog en passning parallellt med anfallsblå som Yanick Lehoux bröt och skapade sig ett friläge på.

Sammantaget gjorde MIK en ok insats, problemet är att det börjar märkas att motståndet är bra nu. Framförallt är den effektivitet som motståndarna uppvisar imponerande och det är det som gör att siffrorna rinner iväg. De bästa spelarna hos motståndarna håller en lite högre nivå än alla Moras spelare. Många i MIK håller tillräckligt bra nivå för att hålla matchen jämn men det är tyvärr MIK som har de svagaste länkarna och till sist är det någon av dem som gör det misstag som motståndarna väntat på och utnyttjar. Sanningen är nog dessvärre att det skiljer lite för mycket mellan MIK och de två lag man mött hittills. Med det inte sagt att Mora ska lägga sig ned och dö nu. Andemeningen är att MIK behöver både göra en riktigt bra match och ha lite tur för att det ska bli trepoängare mot topplagen i den här serien.

Mora fick allt annat än den inledning man önskade sig i Kvalserien då man ikväll förlorade med 5-1 på bortplan mot Växjö. En del nervositet och en del mental och fysik slutkördhet såg ut att vara de största orsakerna.

Även om Mora inte riktigt hade den fart och långtifrån den forechecking man hade i förkvalet så var det ändå MIK som inledde bäst. Man fick också ganska snabbt utdelning efter att Mattias Beck slagit en fin passning som gav Martin Johansson både tid och yta nog att kunna skjuta in 1-0 via ena stolpen. Spelmässigt betydde målet dock inte att Mora höjde sig utan det såg fortsatt ungefär likadant ut. Det var som att man endera var tagna av stundens allvar samtidigt som man hade lite väl mycket respekt för motståndet eller att det låga tempot från den avslutande betydelselösa matchen mot Leksand satt kvar. Man var ändå rätt bra med i försvaret och det var därför ändå lite irriterande att kvitteringen inte kom för att Växjö gjorde något riktigt bra utan för att Mora själva slarvade en aning. Daniel Viksten ville byta och skulle bara dumpa in pucken i Växjös zon men slog den istället på Växjös Erik Josefsson. Han hittade en ren Daniel Åhsberg tvärsöver banan då Mora var mitt inne i ett byte och 1-1 var ett faktum. Tyvärr stannade det inte där. Mora, och Daniel Viksten, stod för ytterligare ett ödesdigert misstag. I powerplay jagade Viksten för att hindra pucken från att rinna ut över anfallsblå men det ville sig inte bättre än att den studsade så illa att Steve Saviano hann sno åt sig den innan Viksten fick någon kontroll på den. Saviano skrinnade ifrån och satte dit 2-1 bakom Lars Johansson. Hastigt, med definitivt mindre lustigt, var Växjö i ledningen. Så långt var det ett riktigt effektivt Växjö man fått se.

Tyvärr kom det mer av den varan i period två. Efter en svag förstaperiod är det vanligt att Mora lyfter sig till den andra perioden och visar upp en helt annan sida. Det hände inte ikväll. Man såg precis lika osäkra, nervösa och tempofattiga ut som innan. Det var nästan som att vissa spelare ville av isen så fort som möjligt när de kommit in på den. 3-1 kom också logiskt, fast åter efter att Mora gjort ett misstag och inte för att Växjö spelade bra. MIK gjorde ett huvudlöst byte och det var helt tomt på folk bakåt när de Moraspelare som gick till anfall tappade pucken. Mora fortsatte på den inslagna vägen. Det låga tempot i passningarna, och den dåliga riktningen på dem, gjorde att man hela tiden mötte ett samlat Växjö och hamnade ute på kanterna. Och därifrån hade man svårt att komma in på mål. Ofta slängde man bara i pucken mot Växjös mål, som om man var nöjda med att bara ha tagit sig in i Växjös zon. I försvaret blev det dessvärre samtidigt lite sämre. Man började titta puck och då föll man offer för Växjöspelare som smög bakom ryggen. 4-1 var ett typexempel då både Simon Löf och Patrik Eklund tittade puck och Växjös Erik Josefsson blev ren bakom dem. Efter det målet kändes det ganska hopplöst. Mora drogs in i ett böljande spel där man själva inte riktigt kom till utan Växjö hela tiden var dem som skapade de farligare chanserna.

Tredjeperioden blev en upprepning av de tidigare två och det var tidigt tydligt att MIK knappast skulle kunna få någon poäng med sig hem. I och med att Växjö mest slog vakt om sin ledning så höll Mora länge tätt men till sist kom även 5-1. Åter var det ett mål där Mora tittade för mycket på spelaren med puck och glömde sin markering som rörde sig bakom. Niklas Bröms var syndaren denna gång.

Totalt sett gjorde MIK sin sämsta match på mycket länge. Man såg inledningsvis mest nervösa ut men ju längre matchen led även ganska tröttkörda. Någon anledning till förändringar i laget ser jag därför inte utan kanske är det bästa nu istället att ge spelarna lite ledigt från ishockeyn. Låt dem få någon dag med familjer och kompisar så de får rensa skallarna och tänka på något annat ett slag. Därefter, när de fått vila både fysiskt och psykiskt, är de redo på att börja fundera på nästa match. Och fokus där bör ligga på glädje. Det finns ingen press, Kvalserien är för MIK bara en bonus. En bonus där man får vara ett av endast fyra allsvenska lag som den här säsongen får möta elitserielag i tävlingsmatcher.

Imorgon börjar säsongens höjdpunkt för Hockeyallsvenskans lag – Kvalserien. Och äntligen är Mora med om det roliga igen.

Igår avslutades förkvalet till Kvalserien med en match mot Leksand för Mora. Och man hade inte särskilt mycket att spela för. Sett ur Leksands synvinkel handlade det om att spela för sina fans och visa dem att det fanns lite hjärta och lite kunnande hos spelare och tränare. För MIK handlade det egentligen bara om att hindra Leksand från att göra det. Det syntes också från start att Mora, som dessutom vilade en hel del spelare och hade fyllt på med juniorer, spelade på sin höjd på trekvartsfart. Ändå var matchen hyfsat jämn, frågan var om det var dålig inställning eller brist på kunnande som gjorde att Leksand inte utnyttjade tillfället. LIF fick förvisso ledning med både 1-0 och 2-1 men efter att de tagit ledningen med 2-1 var det som att Mora skärpte sig en aning och snabbt vände på steken till 3-2. När sedan 4-2 kom kändes matchen i princip avgjord. Leksand höjde sig inte i slutperioden heller och MIK kunde därmed bevaka av matchen helt utan att förta sig. Att det var två dalalag med formkurvor på väg åt helt olika håll som mötts under förkvalet är det ingen tvekan om. Leksand var som bäst i början av säsongen men har efter sedvanligt dribblande med trupp och annat åter sett till att bli sämre ju längre säsongen gått. MIK har gjort precis tvärtom. Efter en tung start, med det ändrande i truppen och på ledarsidan som det innebar, har man – i synnerhet efter jul – växt till ett riktigt starkt lag.

Totalt sett var det Mora i särsklass sämsta match under hela playoff-serien vilket förstås inte var konstigt med tanke på att det fanns så lite att spela för. De juniorer som kom in istället för en del ordinarie spelare gjorde det helt ok men ingen glänste direkt – och det ska man heller inte kräva.

Imorgon är det dags för Kvalserien och Växjö borta. Den matchen har alla förutsättningar att bli en nyckelmatch. För tittar man på de sex lagen som gör upp om två elitserieplatser hur formen är, vilka trupper de har och hur deras säsonger sett ut så tror jag på en ganska jämn serie. Elitserielagen håller båda viss klass men är naturligtvis i Kvalserien av en anledning: De var elitseriens två sämsta lag. Och med tanke på att nykomlingen AIK, som i fjol i Allsvenskan inte var mycket starkare än de andra topplagen nu – utan alltför stora förstärkningar, inte bara kom före dessa två lag utan till och med sätter stora avtryck i slutspelet så tror jag inte elitserielagen ska tro att de är så överlägsna de Allsvenska lagen som många gärna vill påstå. Formstarkast av lagen underifrån är utan tvivel Rögle och Mora som båda spurtat sig till sina platser i Kvalserien. Växjö höll också relativt bra säsongen igenom. Örebro såg däremot lite tveksammare ut den sista delen och därför är min gissning att de slutar sist. Mellan övriga fem tippar jag att det blir jämnt. Så jämnt att en bra start kan bli avgörande. Och därför menar jag att morgondagens match mot Växjö är så viktig. Vinner MIK den så kan man vara med och kriga, förlorar man blir det nog värre.

Det som talar för en Moraseger är framförallt formen. Spelmässigt har man presterat sin bästa ishockey för säsongen de senaste matcherna – i alla fall om man bortser från avslutningsmatchen mot Leksand – och man har gjort det som ett lag. I princip ingen har fallit ur ramen. Det som gäller nu är att fortsätta vara noggranna och ödjmjuka. Segrarna har kommit för att man varit diciplinerade och gjort rätt i byte efter byte. Släpper man på det kommer det att bli mycket kostsammare nu när motståndet är ännu lite bättre.

Efter 1-0 hemma mot Västerås är Mora klara för Kvalserien. Och efter fem raka, rättvisa, segrar kan det inte sägas annat än att det är mycket välförtjänt.

MIK började också med bra fart och det spel som gett framgångar tidigare i playoff-serien. Denna gång var det Marco Tuokko som inledde med en tackling som satte press på Västerås och slog an tonen. Att Mora mötte helt annat motstånd än senast var dock uppenbart. Västerås är det näst bästa laget i playoff och de spelade taktiskt rätt och försökte med snabba spelvändningar och ville till varje pris undvika att checkas fast i egen zon. Knappt fem minuter in i matchen tog en kanske något övertänd Henrik Olsén matchens första utvisning och även om MIK höll tätt så förycktes matchen en aning av utvisningen och de utvisningar som följde. Matchen blev aningen jämnare även om antalet chanser som skapades fortfarande var relativt få. Efter lite mer än halva första perioden åkte Marco Tuokko på en riktigt tuff utvisning men MIK redde ut även det boxplayspelet. Därefter kom MIK igång igen och det såg bättre ut även om känslan var att Mora såg aningen nervöst ut. Något mål blev det dock inte.

I andra perioden var det ett riktigt vasst Mora som kom ut. Man hade högt tempo, forecheckade oerhört bra och var riktigt stabila och noggranna bakåt. Chanserna radades upp och även om få var hyperfarliga som var det ändå tillräckligt många och bra för att en Moraledning med ett eller två mål skulle vara rättvis. Men pucken ville aldrig in. Så trots att Västerås skapade sin första chans i perioden med bara några minuter kvar så kunde den gett dem ledningen. Lyckligtvis var Lars Johansson med på noterna och Mora klarade sig från baklängesmål.

Peride tre började ungefär som period ett. Västerås kändes lite tätare igen men kom samtidigt inte till särskilt mycket – eller ens alls  – framåt. Först efter lite mer än halva perioden började man, piskade att ta tre poäng, gå framåt riktigt ordentligt och när det resulterade i tryck direkt valde Harald Lückner klokt nog att ta timeout. Det gav resultat även om VIK givetvis fortsatte att trycka på. Men det var lite bättre ordning i Moraförsvaret och klockan tickade därmed lite snabbare. Samtidigt kom MIK upp i en del kontringar. Med 40 sekunder kvar hade Västerås inte mycket att välja på. De plockade ut målvakten och satsade allt på ett kort. Men så mycket hann man inte få uträttat, MIK vann pucken och en kylig Tony Lagerström kunde hitta en ren Mattias Beck som kunde kliva ifrån den jagande Västeråsare som precis kommit in som sjätte utespelare. 1-0 var ett faktum och med 39 sekunder kvar handlade allt om att se till att inte släppa in något mål. Det klarade MIK även om de inte kunde låta bli att tvinga supportrarna att sitta med hjärtat i halsgropen tiden ut.

Därmed är MIK alltså klara för Kvalserien och med tanke på hur säsongen började är det oerhört starkt gjort. Man har växt och blivit bättre under säsongen och det är nyckeln om man vill att avslutningen på säsongen ska bli rolig. Nu blir morgondagens möte med Leksand betydelselöst ur tävlingsmässig synvinkel men eftersom det är frågan om ett derby så står ändå viss prestige på spel. Leksand kommer att spela för att få vinna något – att matchens resultat inte har någon praktisk betydelse spelar ingen roll. Moraspelarnas morot är därmed given: Det handlar om att hindra dem från det och istället avsluta med att besegra ett redan slaget Leksand inför sin hemmapublik.

Almtuna spelade för fortsatt kvalliv, MIK för att behålla serieledningen. Dessutom har MIK haft svårt för Almtuna tidigare. Förutsättningarna för att det skulle bli en riktig nagelbitare fanns verkligen. Men Mora avgjorde redan tidigt i den tredje perioden och lät sedan aldrig Almtuna göra det spännande.

MIK började också bra – Henrik Eriksson klev upp och satte in en tackling det första han gjorde, precis som jag önskat, och det slog an tonen för Almtuna som fann sig under press direkt. Någon underskattningen eller mättnad fanns det inte ett spår av. Dessutom hade man högre fart i det man gjorde än på bortaplan senast. Passningarna kom snabbt och gärna på yta och när Mora spelar så är man bra. Även om man inte vågade tänka tanken så var känslan att MIK denna gång visade att man är ett bättre lag än Almtuna. Något mål fick man dock inte in trots ett klart övertag i chanser och när Almtuna fick in en turlig ledningspuck på ett backskott, där Lars Johansson var skymd och annars skulle räddat, blev man orolig över att MIK skulle bli oroliga och tappa spelet. Till viss del hände detta också men i slutet av perioden repade man sig lite och var åter det lag som skapade mest.

När lagen kom in för period två hoppades man att Mora skulle våga fortsätta som innan. Man hade spelat bra och logiskt sett borde man kunna vända på matchen. Samtidigt fanns den där gnagande oron för att Almtuna skulle kunna få ner farten på MIK, göra det trångt och spela på kontring resten av matchen och till sist vinna med ett eller två noll. Därför var Henrik Olséns kvittering efter dryag fyra minuter förlösande. Inte bara för alla Moras supportrar utan även för spelarna på isen. För därefter såg MIK bra ut igen. Man fick med sig en utvisning och tog sedan ledningen genom hete Jens Jakobs som, även om han inte fick ut lika mycket igår som tidigare matcher, antagligen aldrig varit bättre än han är nu. Ledningen stärkte givetvis Mora ytterligare och även om man, något oroväckande, släppte till lite fler chanser bakåt då spelet böljade lite väl mycket så skapade man fortfarande flest och bäst chanser framåt. 3-1 var därför inte oförtjänt när det kom strax efter halva mittperioden. 3-2, som Almtuna dessvärre gjorde bara ett par minuter senare, var inte heller ologiskt sett till matchbilden. Men det slumpmässiga sättet vilket målet gjordes på gav känslan av att det var lite oturligt ändå. MIK kunde lyckligtvis svara direkt, och det var nog viktigt – för att inte säga avgörande. Daniel Viksten fick en fin passning av en väldigt kylig Mattias Beck som höll i precis lagom länge och sedan spelade i en minimal lucka. Avslutet av Viksten var sedan klockrent.

Period tre hade alla förutsättningar att bli något man skulle få se med hjärtat i halsgropen och pulsen i 120. Almtuna var tvugna att vinna och skulle antagligen komma ut och jaga och pressa allt var de orkade och MIK skulle få slita för att stå emot för att tills sist förhoppningsvis kunna kontra in ett avgörande 5-2. Nu kom inte Almtuna alls ut så heta eller så var helt enkelt Mora för bra för att Almtuna skulle kunna rubba dem den här kvällen. Något större tryck på MIK blev det aldrig utan matchbilden liknande den i period två. Att Almtuna hade flyttat upp folk märktes först när Viktor Amnér friställde Beck med en lång passning rakt igenom mittzonen och hela Almtuna var på väg åt fel håll. Becks avslut var iskallt och 5-2 var ett faktum. Förvånande nog hade Almtuna inte mycket mer att komma med. MIK spelade av resten av matchen utan att det egentligen var nära att bli spännande igen. All heder åt Mora som klarade av att göra avslutningen till en avslappnad resa för supportrarna mot ett så bra lag som Almtuna.

Förutom segern så gladde det att tidigare så produktiva Martin Johansson och Mattias Beck äntligen fick till det igen. De två var tillsammans med backparet med Patrik Andersson och Viktor Amnér planens giganter. +3 och 1+3 för både Johansson och Beck, +3 för Andersson och +2 och en assist för Amnér. Kul att just Amnér uppmärksammats av Harald Lückner för sitt bra spel. Amnér är väldigt spel- och skridskoskicklig samtidigt som han är läser spelet bra i defensiven och som bekant har jag förvånats över att han inte fått större förtroende tidigare.

I och med seger har MIK nu fyra poäng ned till jagande Västerås och Leksand. Dessutom en överlägsen målskillnad. Imorgon står Västerås på programmet och de har, precis som Almtuna hde igår, pressen på sig att vinna. Västerås är dock ett bättre och skridskoskickligare lag än Almtuna så är Mora inte redo från start och noggranna till 100% i varje situation så kan det resultera i ett jobbigt underläge på första chansen. Västerås är däremot inte övermänskliga på något sätt. Och kan man börja som mot Almtuna, med högt pucktempo från början – och en inledande tackling av Henrik Eriksson för att sätta press och stressa lite – så har MIK alla förutsättningar att ta tre nya poäng.

Mora tog ikväll sin tredje raka seger i förkvalet till Kvalserien då man besegrade Almtuna med 4-2 på bortaplan. Men det satt riktigt, riktigt långt inne och kunde mycket väl blivit noll poäng istället för tre.

Att Mora har svårt för Almtunas spel är uppenbart. Även denna gång tycktes man ha svårt att komma loss och få någon fart i spelet utan drogs istället in i Almtunas långsammare tempo. Det blev trångt över hela banan för båda lagen och de rejäla målchanserna var få. Period ett gick ändå till MIK och man fick också in en ledningspuck. Spelmässigt kom man dock inte upp i den nivå man haft tidigare. Pucktempot var lägre, det var nog det enskilt största problemet, och forecheckingen inte alls lika lyckosam som tidigare matcher. Nu fick inte Almtuna till särskilt mycket heller, definitivt mindre än Mora själva, och sett ur den synvinkeln var det givetvis rätt ok. Men förhoppningen var ändå att ett bättre Mora skulle komma ut till period två.

Till viss del gjorde man också det. Den övervikt det hade varit för MIK i farliga chanser förstärktes en aning. Man både skapade lite mer framåt och släppte till mindre bakåt. 2-0 kom också i powerplay och i det läget kändes det som att Mora bara genom att fortsätta spela på samma hyggliga nivå de gjort ditintills skulle vinna matchen genom att långsamt mala ned Almtuna. Antagligen tänkte Moraspelarna samma tanke och i ögonblicket de gjorde det tappade de ytterligare i tempo och noggranhet. Man skapade ett par chanser till i det numerära överläge som följde strax efter målet men sedan var det slut. Almtuna tog över fullständigt och helt logisk kom också reduceringen till 1-2. Simon Löf blev aningen stillastående och Mattias Beck tittade enbart puck då Almtuna höll fötterna igång och den yta de fick var nog. Tyvärr räckte inte baklängesmålet för att få fart på MIK igen. Resten av perioden blev en kamp för att hålla resultatet och med nöd och näppe lyckades man med det.

De flesta lag, Mora inget undantag, brukar höja sig efter att ha gjort en dålig period och sedan fått gå in och snacka ihop sig i pausen. Det var också det man hoppades på inför den tredje perioden. Man ville se Henrik Eriksson eller Marco Tuokko kliva in första bytet och sätta in en tackling och markera att man var tillbaka på banan. Dessvärre skedde inte det. Man fortsatte istället på den inslagna vägen med lågt pucktempo, mycket soloåkande och svag forechecking. Vis av hur det gått tidigare under säsongen när Moras spel börjat se ut på det viset så hängde en kvittering för Almtuna i luften. Och strax efter halva perioden kom den också i powerplay. Någon större spelmässig förbättring kom inte heller efter målet men när mindre än två minuter återstod kom Martin Johansson i en fin spelvändning. Han hade fin fart och när man såg att han hade Daniel Viksten med sig i bra läge så hoppades man att spelfördelaren Johansson, som man varit van att se under säsongen men som lyst med sin frånvaro under matchen då det mest hade blivit eget åkande med puck, skulle vakna och leverera pucken. Och det gjorde han. Viksten fick pucken och han pricksköt 3-2 i första krysset. Avslutningen blev sedan både turlig och lyckosam för Mora. Almtuna plockade ut sin målvakt och med en rensning kombinerad med ett ihopslag fick Niklas Bröms iväg en puck som till sist letade sig in i Almtunas mål fram till slutresultatet 4-2.

Tre nya poäng alltså och fortsatt tabelledning. Men spelmässigt var matchen Moras sämsta i playoff-serien hittills. Framförallt blev det för mycket åkande på egen hand vilket gjorde att spelvändningarna gick för långsamt och man därmed mötte samlat försvar nästan hela tiden. På den positiva sidan är att man fortsatt var noggranna i försvarsspelet så även om MIK själva hade svårt för att skapa chanser så gällde det även Almtuna. Bra i Mora var åter målvakten Lars Johansson. Extra plus även till målskytten Patrik Eklund samt kedjan med Jens Jakobs, Niklas Fogström och Alexander Hilmersson som på nytt var lagets främsta även om de skapade betydligt mindre denna match än tidigare.

På onsdag blir det ett nytt möte med Almtuna, då hemma, och även om det kanske låter förvånande så tror jag att det är läge att börja oroa sig för mättnad och underskattning. MIK har vunnit tre raka matcher och tabelläget är bra. Almtuna parkerar i botten och man har precis besegrat dem på bortaplan utan att egentligen spela riktigt bra. Det är just i de lägena som risken är stor att man bara är 95%-igt ödmjuk i sitt spel, har 95%-ig fart på skridskorna och tar sig tid att börja söka långa, svåra passningar för att göra lite snyggare mål. Det har Mora absolut inte råd med. Då kommer Almtuna att vinna.

Efter en underbar start med två raka segrar leder nu Mora playoff-serien till Kvalserien. Och det är faktiskt första gången för säsongen som MIK är i täten av en tabell. Kul om det kan hålla i sig.

Men matchen igår mot Västerås inleddes inte på ett sätt så att man kunde börja tro på serieledning. MIK kom ut och försökte spela som mot Leksand men denna gång var motståndet klart tuffare. Västerås var precis lika disciplinerade som Mora då det gällde att hålla sig på rätt sida, undvika att hamna under tryck och att vända snabbt. Det gjorde att första perioden gick på poäng till Västerås. 1-0 eller till och med 2-0 hade inte varit orättvist men Lars Johansson gjorde det bra i målet samtidigt som MIK ändå jobbade hårt för varandra. 0-0 höll sig dock perioden ut och det var viktigt för MIK. Man kunde då gå in i omklädningsrummet och styra upp det hela taktiskt utan att ha hamnat i ett läge då man fick lov att börja jaga.

I den andra perioden hade också Mora höjt sig. Nu var det två riktigt bra lag på banan och det var riktigt tätt och jämnt. Få misstag gav få chanser åt båda håll men spelmässigt var det insatser från båda lagen som skulle gett mycket utdelning mot sämre lag. Mora fick dock in en puck efter att först Alexander Hilmersson gått in i en duell i neutral zon och sedan Jens Jakobs anslutit och knackat fram pucken till sig själv. Det gav ett två-mot-en-läge tillsammans med Niklas Fogström. Fogström fick pucken, sköt i stolpen och sedan snappade Jakobs upp pucken och kunde skrinna runt målet och slänga in pucken i ett halvöppet mål. Fler mål än så blev det inte i den andra perioden.

I slutperioden blev matchbilden åter mer lik den som varit i period ett. MIK kändes aningen försiktiga samtidigt som man hade lite svårt att få till passningarna som man ville. Det gjorde att spelvändningarna inte riktigt fungerade. Samtidigt var Västerås åter bättre på att ta sig ur sin zon där Moras forechecking fått fast dem en del i den andra perioden. Västerås kvittering kom välförtjänt efter att Simon Löf blivit stillastående framför eget mål och inte riktigt fått ordning på pucken. Strax efter halva slutperioden kom också ett ledningsmål för Västerås. Även det var välförtjänt och kom i ett läge då Västerås hade tryck i Moras zon en stund och Henrik Olsén till sist bara tittade puck och tappade sin markering. I det läget kändes det tungt. MIK hade egentligen inte spelat direkt dåligt, man hade bara inte varit jättebra. Efter målet kom dock en oväntat scenförändring. Istället för att Västerås skulle fortsätta föra matchen så var det Mora som plötsligen började komma upp i banan och skapa igen. Kanske var det Västerås tur att bli försiktiga, kanske var det MIK som insåg att man inte hade något att förlora. 2-2 kom bara två minuter senare, efter att Jens Jakobs hittat Simon Löf med fart rakt in i slottet. En skön revansch för Löf som ju inte var helt lyckosam vid Västerås kvittering. 3-2 var även det lite av ett revanschmål. Tony Lagerström och Daniel Viksten hade varit inne på tidigare baklängesmål, även om de inte varit orsak själva, och nu kunde Viksten checka fram pucken och hitta Lagerström som direktsköt 3-2. Bara lite mer än fyra minuter återstod i det läget och nu var det Västerås som hade hamnat i ett svårt läge. Mora fortsatte bra ett par minuter till innan Västerås till sist kom upp i banan och fick till några chanser. Från Västerås 2-1-mål fram till det var ca två minuter kvar skapade man ingenting samtidigt som MIK fick in två puckar. En total förändring av matchbilden. Sista två minutrarna blev spännande. Men VIK förmådde inte riktigt att skapa särskilt många riktigt heta chanser och Mora redde ut stormen till tre poäng.

Totalt sett gjorde MIK åter en bra insats. Men med bättre motstånd märktes det att det inte räcker med att spela ok. Man måste spela bra, eller kanske till och med riktigt bra, för att det ska bli tre poäng. Lars Johansson i mål var mycket vass, och det var viktigt. Likaså var kedjan med Jens Jakobs, Niklas Fogström och Alexander Hilmersson. För andra matchen i rad var man inte bara Moras främsta kedja utan spelade åter 2-0 i sin match i matchen. Nästan ingen föll heller denna gången egentligen utanför ramen även om det självklart syntes att man blev mer stressade och pressade på sina håll än mot Leksand. Henrik Olsén hade kanske det allra tuffast och var också inne på båda Västerås mål bakåt.

Ikväll står Almtuna på programmet och de lär med tanke på sin tabellposition känna att de måste vinna mot Mora. Därmed måste MIK vara redo från start och inte bara ta Almtuna på allra fullaste allvar för att man vet att de är ett bra lag utan även vara beredda på att de kommer att komma ut och strida för förtsatt playoff-serieliv.

Mora fick bästa möjliga start  i playoff till Kvalserien då man igår inte bra slog Leksand, utan slog dem övertygande. 5-1 blev slutresultatet men sett till antalet chanser så kunde siffrorna varit ännu större.

MIK kom till start med fler ordinarie spelare än vad man fruktat. Både Patrik Andersson och Viktor Amnér var med i startuppställningen och Aki Heino var med på bänken. Och det var nog viktigt, även om juniorbackarna, Johan Eriksson och Tom Nilsson, som spelade senast visade upp sig från sin bästa sida. Bortsett från matchens första byta där Leksand fick komma två mot en så var MIK stabila från start. Man var noga i försvaret och såg till att ligga med på rätt sida och hela tiden hålla sin markering. Man spelade med högt pucktempo och spelvändningarna gick fort. Dessutom pressade man högt och skickligt och kunde ofta vinna puck ganska högt upp i banan och skapa chanser utav det. Om det fina spelet kom sig av det tidiga ledningsmål Mora fick eller om det hade sett ut så ändå är givetvis omöjligt att veta men trots att MIK gick till pausvila med 2-0 så hade man inte varit överdrivet effektiva. Leksands målvakt, Patrick Galbraith, hade så långt varit Leksands bästa spelare och det skulle han fortsätta vara. 2-0 kunde varit ännu mer.

I den andra perioden fruktade man, som vanligt efter att MIK varit överlägset sin motståndare i inledningsperioden, att motståndarna skulle komma ut som ett helt nytt lag samtidigt som Mora själva skulle kliva ut en aning självgoda och inte helt på tå. Detta skedde inte. MIK fortsatte spela bra och Leksand fortsatte att inte skapa någonting alls. 3-0 kom ett par minuter in i perioden och det stärkte naturligtvis MIK samtidigt som det var tungt för Leksand. Men det var ändå imponerande att se hur Mora fortsatte spela disciplinerat och rätt. Det gjorde att det enda LIF hade var några inslängda puckar mot mål från backplats. Så såg det sedan ut till strax efter halva perioden då MIK blev lite väl sugna på att få in 4-0 och därmed antagligen avgöra matchen. Resultatet blev inget mål framåt men däremot tappade spelare högt upp i banan och ett par numerära överlägen, tre mot två och två mot en, för Leksand. Offervilja och en duktig Lars Johansson gjorde att MIK kunde reda upp situationen och behålla 3-0 perioden ut. Mot slutet av perioden började desperationen dessutom komma hos Leksandsspelarna. De kände att de inte kunde spela hem matchen utan det enda hoppet stod till att få Mora att tappa koncentrationen och sluta spela ishockey. Leksands David Åslin försökte därför dra igång ett gruff med Jens Jakobs och det var underbart att se att Jakobs var helt iskall i det läget. Åslin var den enda som gruffade och han åkte helt riktigt ut. Att Åslin slog klubban i plexit och skrek på väg in i båset måste varit skönt att se för Moraspelarna. Så frustrerade var Leksand över att man inte kom åt Mora på något vis. Och Åslin fick vara glad att han inte fick sitta längre i utvisningsbåset än de två minuter han redan fått.

Period tre började precis som de övriga två. MIK inledde i allra högsta fart och fick också utdelning. 4-0, som var matchens mål – Leksandsförsvaret var så bortspelade att Niklas Fogström hade ett helt öppet mål att peta in pucken i, var ett faktum strax efter att halva slutperioden var spelad. Nu handlade det för MIK bara om att fortsätta spela lika ödmjukt och noggrant som innan och tre poäng skulle vara ett faktum. Det kände nog Leksand också varför man tog en sista chans att få Mora att göra annat än att spela. Resultatet för Alen Bibic, som försökte samma sak som Åslin gjort i slutet av den andra perioden, var precis som för Åslin en ensam tur till utvisningsbåset och två minuters powerplay för Mora. MIK fortsatte att spela disciplinerat ett par minuter efter målet men sedan smög sig känslan av att det var klart på dem och LIF fick lite mer ytor. Ett reduceringsmål kom också  med cirka tre och en halv minut kvar. Leksand skapade också ett par halvchanser strax därefter med MIK höll tätt och fick sedan ordning på spelet igen och kunde till sist även kontra in 5-1 i boxplay

Totalt sett så såg det mycket bra på alla fronter. Spelmässigt var det bra både i defensiven, i spelvändningarna, i pucktempot och i forecheckingen. Dessutom föll ingen i laget ur ramarna även om kedjan med Jens Jakobs, Niklas Fogström och Alexander Hilmersson samt backparet med Robin Gartner och Viktor Amnér var Moras bästa formationer för kvällen. Kan MIK hålla den här nivån även fortsättningsvis kan det bli en mycket rolig playoffserie! Nu gäller det för MIK att ladda om och komma ut med samma inställning och ödmjukhet även mot Västerås imorgon.