Mora får direkt chansen till revansch på Oskarshamn då serien vänder redan imorgon. Precis samma saker som gällde inför bortamötet gäller givetvis även hemma: Oskarshamns chanser är två – att David Rautio är omänsklig i målet eller att MIK underskattar motståndet precis som man gjorde sist. Just därför talar än mindre för Oskarshamn. Mora ska inte gå i samma fälla en gång till.

Förhoppningsvis signalerar även lagledningen att det är fullaste allvar och mönstrar den allra starkaste uppställningen – och fortsätter sedan så säsongen ut. MIK har inte råd att slarva bort poäng och man vinner så lite till en så stor risk att försöka matcha igång spelare som ännu inte riktigt är i allra bästa form. Som det ser ut blir Magnus Nygren, Alexander Deilert och Henrik Eriksson kvar i Mora säsongen ut (helt klart är det dock inte). Det innebär att MIK kommer att ha åtta backar i truppen och – när Marcus Eriksson är återställd från sin skada – tretton anfallare. Kommer Harald Lückner fortsätta att gå på tre backpar känns åtta backar lite för mycket samtidigt som det är tveksamt om det verkligen är vettigt att spela på fyra hela femmor. Jag är, med tanke på lagsammanhållningen och risken för att man förstör den litegrann när det nu blir frågan om mer bänkningar, lite osäker på om detta verkligen är det bästa.

Nu är dock läget som det är och det bästa att göra i den här situationer tror jag är att använda alla åtta backarna till att börja med för att se vilka som framöver ska ha mest istid. Samtidigt är det viktigt att man tar poäng så de som presterat bäst hittills bör trots allt vara de som matchas allra hårdast. Och den inställningen bör gälla inte bara på backsidan utan i hela laget. Min önskeuppställning imorgon skulle därmed vara i princip den man hade under den långa segersviten tidigare: Lars Johansson i målet, Greger Artursson-Patrik Eklund, Mattias Ekholm-Viktor Amnér, Markus Lilja-Robin Gartner och Alexander Deilert-Magnus Nygren som backpar (matchade i nämnd ordning) samt Alexander Hilmersson-Niklas Fogström-Jens Jakobs, Martin Johansson-Tony Lagerström-Henrik Eriksson (i skadade Daniel Vikstens frånvaro) och Mikael Zettergren-Mikael Simons-Håkan Bogg som de tre första kedjorna. Johan Persson-Henrik Eriksson-Victor Enmalm hade om inte Viksten varit skadad fått utgöra en fjärdekedja men nu är nog det bästa att de matchas som ett extra ytterforwardspar.

Inför matchen igår skrev jag att det fanns två sätt för Oskarshamn att snuva Mora på poäng, endera om målvaten David Rautio storspelade eller om MIK underskattade sina motståndare och bjöd dem på lite försprång. Redan då det blev klart att man vilade ordinarie förstamålvakten Lars Johansson var känslan att man från lagledningens sida skickade signaler till spelarna om att det har skulle gå relativt lätt. När man sedan fick se laguppställningen där Markus Lilja var placerad som sjundeback och Viktor Amnér som forward i fjärdekedjan förstärkes den känslan. Två av lagets topp-fyra-backar skulle alltså matchas sparsamt och i ovana positioner. Att MIK sedan gjorde 1-0 i matchens första byte slog i den sista spiken i underskattningskistan – Oskarshamn skulle man köra över hur lätt som helst!

Självklart blev det inte så. Oskarshamn är för bra för att inte kunna ta tillvara på en sådan bjudning. 3-1 till hemmalaget OIK var helt rättvist och först i den tredje perioden när Mora gick ned på tre formationer och flyttade ned Viktor Amnér som back igen fick man ordning på spelet och var tack vare en bra forcering nära att vända på matchen. En poäng lyckades man i alla fall rädda innan man till sist förlorade efter förlängning. Totalt sett är det ändå bara Alexander Hilmersson, Jens Jakobs och Patrik Eklund som förtjänar godkänt.

Att lagledningen bär ett stort ansvar för att det blev underskattning är otvivelaktigt även om det givetvis är spelarna som är på isen. Men de signaler man skickar till spelarna genom att dribbla så mycket med formationerna och låta bättre spelare vila är att man förväntar sig en lättare match än normalt. Tanken lagledningen har är förstås att föröka spela igång spelare som annars har mindre istid men frågan man måste ställa sig är om MIK har råd att betala priset för detta i jakten på en plats i Kvalserien. Risken är att man missar tredjeplatsen på grund av detta och istället hamnar i ett ovisst playoff. Läget var liknande förra säsongen då man plockade in Ross Lupaschuk i motsvarande läge och försökte matcha igång honom med mycket istid. Det gick inte alls och slutade med att MIK åkte ut direkt mot Almtuna. Jag tycker man bör akta sig nog så man inte trillar in på samma väg igen och fundera på om det inte istället är dags att matcha de som presterat bäst hittills hårdast resten av serien för att skrapa ihop så mycket poäng som möjligt.

Imorgon möte MIK tabelljumbon Oskarshamn och hur man än vänder och vrider på det så är det ingenting annat än tre poäng man ska ha med sig hem. Jämför man lagen är Mora klart bättre i allt och tittar man på enskilda spelare i Oskarshamn så är det egentligen bara ett fåtal som gjort en bra säsong. En av dessa få är dock målvakten David Rautio och Oskarshamns ena chans till att rubba Mora är om Rautio skulle storspela. Den andra chansen Oskarshamn har är om MIK skulle underskatta motståndet och spela noncharlant och svårt. Skulle Oskarshamn få ett par lätta mål av den anledningen kan MIK få det jobbigt att jaga ikapp.

Normalt ska laget vara proffisionella nog att inte bjuda på underskattning men när man väljer att vila sin ordinarie förstemålvakt sänder det ändå sådana signaler till spelarna. Förhoppningsvis har jag fel. MIK lånar åter Alexander Deilert från Djurgården till den här matchen och även om jag tidigare varit positiv till inlåningar börjar jag nu bli lite orolig. Moras framgångar den här säsongen har byggt mycket på att det sammansvetsade laget har spelat för varandra. Truppen har hela tiden varit tunn och de lån man tidigare gjort har varit för att täcka upp för skador så att man kunnat få ihop fullt lag. De mest framgångsrika lånen – Alexander Deilert och Anton Rödin – var också i klubben och både tränade och spelade matcher en ganska lång period. Och de var framförallt som bäst i den senare delen av sina låneperioder. Och det är helt naturligt – det tar ett tag att spela in sig i en ny omgivning och i ett annat spelupplägg.

Nu är MIK i ett annat läge. I och med att Patrik Eklund sedan ganska länge är tillbaka från sin skada och med i truppen och ankomsten av Magnus Nygren så finns redan sju ordinarie backar i laget. Det betyder att Alexander Deilert som lånas in kommer att ta någon annans plats, trots att han inte tränar med laget utan endast spelar matcher. Tidigare innebar hans närvaro att MIK hade fullt lag, nu petar han någon. Och hur proffisionell man än är som spelare och hur bra spelare som än ansluter så tror jag inte att det främjar lagmoralen. Och definitivt så är risken stor att de bänkade spelarna precis som när Patrik Eklund kom tillbaka efter att ha petats har tappat självförtroende och presterar sämre än innan. Därför anser jag att en extra back var precis tillräckligt att ha i truppen. Då hade man en backup ifall någon skulle skada sig men samtidigt bänkades så få som möjligt. Inlåning på detta vis känns kortsiktigt – eller möjligtvis som högt spel ifall MIK hoppas på att Deilert ska kunna bli kvar säsongen ut. Den enda andra anledningen jag kan se till att detta och som skulle kännas ok är om det är så att man tänker sig att vila Greger Artursson så han blir helt kurant från skadan (om han inte redan är det imorgon) samtidigt som det är frågetecken för någon annan back.

Slutligen ett klargörande: Alexander Deilert har gjort det bra i MIK och saknas det spelare i truppen är han den första jag vill att man lånar in. Det är känslan av att MIK verkat börja låna in spelare trots att man redan har full backbesättning som jag är tveksam till. Hoppas verkligen att det är jag som är ute och cyklar i det här avseendet och det här är helt rätt medicin för Mora.

Mora vann kvällens match mot Almtuna hemma med 3-1 och den saknade Greger Artursson bevisade direkt i sin återkomst hur viktig han är för laget – både i sin roll som lagpappa och som spelare. Två målgivande passningar och inne på två mål framåt och inget bakåt talar sitt tydliga språk. Och ändå är kanske hans blotta närvaro på isen det viktigaste. De som spelar med honom blir tryggare och övriga känner att pressen att just de ska prestera lättar lite då den faller på Artursson istället. Denna gång var det Patrik Eklund, som har haft det lite tyngre och sett lite osäkrare ut sedan han blivit bänkad ett par gånger – vilket är helt förståeligt, att hamna på bänken påverkar naturligtvis självförtroendet negativt – som fick chansen att spela med Artursson och genast såg det bättre ut.

Ikväll hade Arturssons comeback en stor del i att man åter gjorde det bra defensivt samtidigt som man nu fick lite utdelning framåt. Detta trots att Viktor Amnér, som under säsongen växt till en av lagets bättre backar, saknades på grund av sjukdom och att båda Djurgårdslånen Alexander Deilert och Henrik Eriksson var tillbaka i Djurgården. Starkt att vinna så stabilt då.

Förutom Artursson var flera riktigt bra; I synnerhet gäller det Niklas Fogström och Alexander Hilmersson men även Lars Johansson, Mattias Ekholm, Tony Lagerström, Martin Johansson, Jens Jakobs, Magnus Nygren, Johan Persson och Patrik Eklund förtjänar ett plus i kanten.

Nu är man i allra högsta grad med i kampen om direktplats till Kvalserien igen. Tre poäng är det upp till AIK på andra plats och bara två poäng till Växjö på tredje. Detta samtidigt som avståndet bakåt utökades till fyra poäng. Skönt!

Mora förlorade ikväll i vad som var en riktigt försmak av vad Kvalserien har att bjuda – om MIK nu tar sig dit. Man fick ett prov på hur få riktigt bra målchanser man får framåt, hur samlat och disciplinerat ett försvar kan vara i tre perioder och hur avgörande små misstag och skickliga individuella prestationer kan vara. Precis så kommer det se ut i Kvalserien och för MIK var det här en riktigt nyttig lektion.

Leksands seger var helt rättvis och det var ett riktigt bra spelande Leksand som Mora mötte. Att LIF är seriens särklassigt bästa lag – i alla fall när andan faller på om man lyfter sig till samma höjder som ikväll. Mora kämpade och stretade emot men det räckte inte. Man följde den uppritade planen efter förmåga och försökte göra det svårt för Leksand och inte bjuda på någonting och i stort sett så lyckades man faktiskt med det matchen igenom. Däremot så visade Leksand att man har spelare som är så bra att de kan skapa farliga lägen utan att motståndarna begår allvarliga misstag och att man dessutom samtidigt kan vara riktigt täta bakåt. Och när väl ett läge skapats tack vare en skicklig individuell prestation så var LIF också vassa i avslutet. Pelle Prestberg var tillsammans med Greger Artursson matchens stora nyckelfigurer. Prestberg för att han var den som kunde skapa målchanser både för sig själv och andra. Artursson för att han saknades oerhört i Moras laguppställning.

MIK matchade nu, precis som senast, Markus Lilja tillsammans med Magnus Nygren, Mattias Ekholm tillsammans med Viktor Amnér och – till en början – Alexander Deilert med Patrik Eklund. Och av de konstellationerna var det tydligt att endast paret Ekholm och Amnér var redo för sådant här tufft motstånd. Lilja kunde tyvärr inte hjälpa den defensivt ännu något oskolade Nygren tillräckligt och Nygren själv hade det då tufft i defensiven – han missade bland annat markeringen vid Leksands 2-0-mål – samtidigt som han med puck ofta blev för omständlig och långsam. Man ska dock inte döma Nygren för hårt, det är alltid tufft de första matcherna i en ny klubb och det brukar dröja innan man ens presterar på sin normala nivå. Inte heller paret Deilert och Eklund såg riktigt stabilt ut. Eklund, som varit bänkad lite på slutet, såg osäker och nervös ut men det var faktiskt Deilert som Pelle Prestberg lurade bort vid 1-0. Eklund byttes senare ut mot Robin Gartner och Gartner såg tryggare ut. Att Artursson saknades var uppenbart. Han är fortfarande den som väldigt många i unga MIK behöver att luta sig mot.

Ska någon framhållas i kvällens MIK är det förutom självskrivne Lars Johansson, som var en klippa i målet, just Ekholm och Amnér som ska berömmas. Men framförallt ska man nog se matchen som en otroligt nyttig erfarenhet för Moras unga spelare. För att ha framgång i Kvalserien måste man klara av att möta lag som spelar på den nivå som Leksand spelade på ikväll.

När Mora ikväll är i Leksand för match mot ärkerivalen är det som två topplag man möts. Leksand, som väntat med tanke på de resurser man förfogar över, högst upp i toppen och MIK i jakten på en av de tre direktplatserna till Kvalserien.

Normalt sett när man jämför lagen inför match brukar MIK vara jämnbördiga med sina motståndare eller favoriter. Ikväll får man dock slå ur underläge. Fast inte så stort underläge som man kanske skulle kunna ha trott inför säsongen. Leksand är visserligen det målgladare laget framåt samtidigt som man är tätare bakåt men marginalen är liten. LIF har gjort 129 mål – Mora 127. Och Leksands 91 insläppta mål kan man jämföra med Moras 100. I powerplay är dock Leksand klart vassare och även om Moras boxplay är bättre än Leksands dito så uppväger det inte riktigt skillnaden i powerplaystyrka. Och det är framförallt där skillnaden ligger. För även om MIK förfogar över en helt del skickliga powerplay-spelare så har LIF i ännu högre grad spelare (läs: Pelle Prestberg) som plötsligt kan blixtra till och göra något riktigt bra.

Att MIK måste hålla sig borta från utvisningsbåset är med andra ord givet. Och det gör man genom att hitta tillbaka till det fartfyllda spel man hade när man spelade som bäst samtidigt som man är oerhört noggranna i försvarsspelet och inte bjuder på någonting.

I Moras uppställning är det frågetecken för både Greger Artursson och Alexander Deilert, och framförallt är det Artursson som unga MIK behöver att luta sig emot. Artursson får alltid spela med den back som är färskast i laget och hjälpa dem in i lagets spel. Ett typexempel är nye Magnus Nygren som inledde med Artursson bredvid sig. Han såg då lovande ut men senast – när Markus Lilja istället fick axla Arturssons roll – så gick det betydligt tyngre, framförallt defensivt. Fortsatt frånvaro av Artursson skulle givetvis vara ett stort avbräck.

Mora förlorade ikväll mot Borås efter straffar med 5-4 och tyvärr så visade det sig igen att det inte spelar någon roll hur många skott man avlossar om man inte ser till att vara täta bakåt. Då kan man alltid falla offer för att bli bortkontrade och förlora trots att man offensivt skapar en hel del. 50-18 vann MIK skottstatistiken med men vad hjälpte det när Borås gjorde lika många mål på sina, klart färre, skott. Det är här ödmjukheten och noggrannheten kommer in i bilden. Man får aldrig tappa den, då kommer misstagen och baklängesmålen. Och lag som släpper till bakåt vinner sällan.

Och det är detta som gör att man inte kan vara helt nöjd med kvällens Morainsats. Å andra sidan var det väldigt starkt att kunna vända det 1-3-underläge man hade så sent som dryga sex och en halv minut in i slutperioden till ledning 4-3. Desto svagare att inte kunna knyta ihop säcken och ta tre poäng då, men samtidigt starkt av Borås som efter vändningen måste känt sig oerhört knäckta.

Greger Artursson saknades i MIK ikväll, istället gjorde en gammal bekantskap – Djurgårdslånet Alexander Deilert – comeback i laget. Det gjorde att man trots Arturssons frånvaro hade sju backar att tillgå. Patrik Eklund var sjundeback medan Robin Gartner åter fick chansen i startuppställningen. Även i kedjorna gjordes förvånande nog en del omkastningar. Henrik Eriksson gick in tillsammans med Tony Lagerström och Daniel Viksten vilket gjorde att Martin Johansson fick spela med Mikael Simons och Mikael Zettergren igen samtidigt som Håkan Bogg placerades som center mellan Johan Persson och Victor Enmalm.

Totalt sett var tyvärr Morainsatsen ganska ojämn. Mattias Ekholm, Niklas Fogström, Daniel Viksten, Viktor Amnér, Jens Jakobs och Alexander Deilert gjorde alla en bra match. Samtidigt fanns det flera andra som inte riktigt nådde upp till normal standard.

I tabellen betyder detta att MIK tappade till lagen ovanför strecket och även om det är ganska många omgångar kvar känns det som att pressen på Mora inför fredagens möte med Leksand nu växte. Förlorar man alla tre poängen där samtidigt som Växjö och AIK tar ytterligare poäng börjar det bli en lucka upp.

Imorgon är det dags för match igen då Borås hemma står på programmet. MIK mönstrar så gott som ordinarie lag – bara Marcus Eriksson är fortfarande på skadelistan även om han är med och tränar. Matchspel avvaktar han dock med ett tag till. Det innebär att Mora kommer spela med fyra kedjor och tre backpar och när det gäller uppställningen framåt lär det knappast bli några större överraskningar utan Daniel Viksten kommer säkerligen bara att kliva in på sin plats bredvid Tony Lagerström och Martin Johansson igen medan övriga kedjor behålls intakta. På backsidan är frågetecknet om Robin Gartner får fortsatt förtroende med Markus Lilja eller om Patrik Eklund kliver tillbaka in i startuppställningen.

Tittar man på motståndarna Borås så är det på nytt fråga om en match där MIK på papperet är det bättre laget. MIK är ett topplag både när det gäller att göra mål och att hålla tätt bakåt: Tvåa är man i den förstnämnda tabellen och femma i den senare, dock hack i häl på lagen framför. Detta kan man jämföra med Borås som placerar som åtta i antalet gjorda mål och tia när det gäller insläppta. Även när det gäller powerplay är MIK ett topplag – trea – och Borås betydligt sämre – elva. Detsamma gäller boxplay även om det är Moras relativt sett svagaste kategori, man är sexa jämfört med Borås som är trettonde och näst sämst i serien.

Det låter nästan som det är stor klasskillnad mellan lagen men faktum är att när man tittar på de individuella spelarna så finns det en hel del kapabla spelare i Borås som definitivt kan ställa till för vilket lag som helst i serien. Anfallarna Alexander Bergström, Jens Karlsson och Mattias Remstam är tillsammans med backarna Mats Hansson, Henrik Tömmernes och Daniel Wågström bra spelare med klart godkända säsonger bakom sig.

Det betyder att det givetvis inte bara är att kliva in på isen och kassera in de tre poängen för MIK. Spelar man inte bra utan tappar farten och ödmjukheten så blir det tufft. Det har många matcher redan visat. Och i den jämna toppstriden behövs alla poäng man kan få!

Med transferfönstret inte särskilt långt borta är det ju intressant att fundera på om Mora kommer att göra några förstärkningar av laget. Dels om man ens vill och dels vilken lagdel man är ute efter att förstärka i så fall.

I mina ögon så är svaret både enkelt och kanhända även tråkigt – jag är nöjd med den trupp som finns och tror det bästa är att hålla den intakt och inte göra några förändringar. På målvaktssidan har Lars Johansson varit stabil och dessutom bevisat att han orkar stå hur många matcher som helst. Kanske är det inte helt fel att ha en bror som är landslagsman i orientering och – numera – längdåkning, då lär man veta vad god kondition verkligen är! Bakom finns dessutom en reserv som när han kom in i hetluften visade att han håller god klass även han – Daniel Hansen. På backsidan är man sedan inlåningen av Magnus Nygren sju backar i truppen och blir Nygren kvar så ser det bra ut även på den fronten. Alla sju håller klassen och ett par tillhör seriens allra bästa. Tänker framförallt på Greger Artursson och Mattias Ekholm men faktum är att även lite anonymare backar som Markus Lilja och Viktor Amnér är riktigt pålitliga spelare. Fler backar än dessa sju behövs absolut inte, risken att få två backar skadade en längre tid är inte stor nog att uppväga nackdelen med att ha två backar på bänken varje match.

Framåt har man på papperet 13 anfallare om Djurgårdslånet Henrik Eriksson blir kvar samtidigt som skadade Marcus Eriksson kommer tillbaka. Jag tror att Harald Lückners önskan är att det blir just så och han därmed även på anfallssidan har en spelare i reserv. Jag tycker att han är helt rätt ute om det är så han resonerar. Precis som på backsidan har han då minimalt med spelare på bänken samtidigt som det ändå finns en reserv som gör att man för det mesta har fyra kedjor att tillgå. Och precis som det sett bra ut på backsidan har det även sett bra ut på anfallssidan. Många har gjort det riktigt bra och har en kedja det tungt visar en annan vägen.

Att andra lag förstärker med hoper av kända – och halvkända för den delen – spelare är inte något man bör oroa sig för heller och känna att MIK måste också värva för att hänga med. Kom ihåg förra säsongen när MIK själva fick tillbaka sin gamle stjärnback Ross Lupaschuk. Det blev långtifrån den succé man hoppades på. Det är mer regel än undantag att de här sista-minuten-värvningarna ger mer oro i truppen än höjer standarden på laget och hjälper dem till Elitserien. Låt därför det Mora som man har idag få chansen hela vägen och mycket talar för att de bjuder på en del glada överraskningar.

Som väntat blev det tufft och jämnt mot Bofors i Karlskoga igår men tyvärr var det inte MIK som drog det längsta strået till sist utan det var hemmalaget som avgjorde i förlängningen och vann med 3-2.

Mora gjorde en helt ok match men Bofors är för bra för att ”helt ok”ska kunna räcka till tre poäng. I perioder spelar MIK bra men i perioder gör man det också alldeles för omständligt och krångligt. Då tappar man, den för Moras spel så viktiga, farten. Defensivt så gör man ändå jobbet och två insläppta mål under ordinarie tid mot Bofors är inget att orda om, i synnerhet när ett av målen kom i powerplay. Hade MIK bara kunnat behålla sin fart mer genomgående så hade man skapat tillräckligt mycket framåt för att vinna matchen under ordinarie tid.

Daniel Viksten kunde som befarat inte spela utan istället togs hans plats i truppen av junioren Alexander Holmberg. Lite överraskande hade Harald Lückner inte bara gett Holmberg Vikstens plats i truppen, utan även hans plats bredvid Tony Lagerström och Martin Johansson i den kedja som normalt matchas som andrakedja. Detta istället för att placera Holmberg i fjärdekedjan och flytta upp Victor Enmalm eller Henrik Eriksson. Möjligen var anledningen att Lückner verkligen ville ge Holmberg chansen att visa upp sig genom att få mer istid i en bra omgivning, annars kan skälet ha varit att man gärna vill ändra så lite som möjligt i formationerna. Tyvärr tog inte riktigt Holmberg chansen utan bekräftade snarare att de juniorer som finns i Moras juniorlag i nuläget inte är redo för mer än avlastning i A-laget. Förutom Holmberg har Simon Friberg, Lars Jinghage, Johan Eriksson och Henrik Olsén fått känna på A-lagsspel och av dessa är det egentligen bara Friberg som har sett ut att vara hyfsat redo.

I frånvaron av en skicklig spelare så brukar man prata om att den eller de som får chansen istället ska kliva fram. I MIK igår var det alltså Holmberg som framförallt fick chansen men tyvärr lyckades han inte ta den. Tillsammans med Viksten utgjorde Lagerström och Johansson Moras bästa kedja mot Växjö, igår var det istället tvärtom – trion Lagerström, Johansson och Holmberg var de som hade det tyngst. Tråkigt, naturligtvis, det är alltid kul när juniorer får chansen och ännu roligare när de lyckas. Men samtidigt kommer det fler tillfällen. Alla chanser man får i A-laget är lärorika och kan göra att man är helt redo nästa gång.

På backen fick Robin Gartner chansen istället för Patrik Eklund och precis som Eklund gjorde mot Växjö så spelade Gartner +-0 mot Bofors. Gartner assisterade dock till Markus Liljas mål.

De flesta i MIK stod för en helt ok insats; några var dessutom bättre än så och förtjänar extra plus i kanten: Markus Lilja – som gjorde säsongens första mål, Mikael Simons, Håkan Bogg, Henrik Eriksson och Lars Johansson.