Ikväll börjar det riktiga allvaret – playoff till Kvalserien – och MIK inleder, efter förlusten mot Sundsvall, men minst poäng av alla.

Mora tappade åter en ledning på slutet i matchen mot Sundsvall och det gjorde att man släppte Almtuna förbi sig i tabellen. Det kostade laget en poäng i playoff-serien och känns naturligtvis snöpligt. Det var ett skadedrabbat Mora som ställde upp med två juniorbackar, Tom Nilsson och Johan Eriksson, men förlusten ska inte på något vis skyllas på dem. Båda gjorde det bra. De var inne på varsitt mål framåt och inget bakåt. Med andra ord är det de ordinarie spelarna i laget som får ta på sig förlusten. Mora har haft problem med bottenlagen i serien och det tycks som att man har svårt att föra matcher, man föredrar när man kan koncentrera sig på snabba spelvändningar och kontringar. Förhoppningsvis håller den tendensen, att man har lättare för lag som försöker föra spelet, i sig även i playoff-serien – för där kommer nog den matchbilden att vara vanligare.

Av många framställs Mora som en av favoriterna, kanske till och med den allra största, till att gå viadre till Kvalserien. Det måste givetvis vara smickrande för spelarna men realistiskt sätt så tror jag ändå att MIK gör bäst i att betrakta sig som en outsider. Man inleder tre poäng efter Leksand och två efter Västerås och att de båda är kapabla lag är det ingen tvekan om. Med tanke på det försprång de inleder med skulle jag därmed hålla dessa två lag som favoriter till att gå vidare. Därmed inte sagt att MIK är chanslöst, tvärtom tror jag på en jämn serie där små marginaler kommer att avgöra. En sådan faktor är en bra start. Man såg med smärtsam tydlighet vad en dålig start betydde för Moras säsong. Man fick direkt en oro i laget och de nyförvärv man plockat in och sagt att man trodde på försvann snabbt ur uppställningen. Samma sak med unge Mikael Vikstrand som spåddes en genombrottssäsong. Till sist lyckades man ändå vända på det hela, och det skedde kanske framförallt i och med Patrik Ross intåg i laget. Playoff-serien som MIK nu har framför sig är dock avsevärt mycket kortare och Mora inleder med färre poäng än alla andra lag. Därmed är det otroligt viktigt med en bra start.

Det är ju Leksand som står för motståndet i den första matchen och med tanke på de sista matchernas facit mot dem så kanske det inte är helt fel. Dessutom känns LIF formmässig svagast av alla lagen i playoff. Två stora orosmoment ser jag dock. För det första så har Mora haft en tendens att gärna ta för lätt på uppgiften när man sett sig som favoriter och med en färskt seger mot Leksand i minnet så finns den risken. Viktigt att både spelare och ledare tar tag i det redan innan match så att vi slipper se en förstaperiod där LIF ges en ledning och MIK tvingas jaga.

Det andra orosmomentet är backsidan och skade- och sjukfrånvaron där. Senast saknades Aki Heino, Patrik Andersson och Viktor Amnér. Visserligen gjorde juniorerna som klev in en bra insats mot Sundsvall men Leksand kan i sina bästa stunder prestera ännu bättre än vad Sundsvall gjorde och då kan det bli tuffare. En annan aspekt av detta är att vissa av Moras ordinarie backar, framförallt Heino, Andersson och Simon Löf har haft det tungt på slutet. De två sistnämnda i synnerhet mot skridskoskickliga lag. Med Viktor Amnérs insats som center mot Leksand senast på näthinnan hade det därför känts bra att få in honom i uppställningen istället för just Andersson eller Löf då det finns en hel del Leksandsspelare med bra fart under skridskorna – vilka jag kan tänka mig att en snabb Amnér klarar sig bättre mot. Nu gör skadan på Amnér och sjukdomarna hos Heino och Andersson att man inte har samma handlingsfrihet. Man måste spela med det man har. Blir det ingen förändring på den fronten kommer ett tungt lass få dras av Robin Gartner, Patrik Eklund och Dan Iliakis som måste räkna med att stå för tryggheten i ett backpar var.

Mora är klara för playoff efter att ha klarat att ta en poäng borta mot Västerås ikväll. Men chansen att komma bättre än sexa i tabellen är borta. Och med tanke på att MIK ledde med 3-1 med bara nio minuter kvar av matchen så känns det lite surt.

Mora inledde annars riktigt bra. Man släppte pucken snabbt och rätt – på yta så att spelaren som fick passningen kunde behålla sin fart. Avsluten var tyvärr inte de vassaste samtidigt som Jonas Gustavsson i Västerås mål var stabil. Hade det stått 2-0 eller 3-1 till Mora efter perioden hade det inte varit märkligt. Att Västerås skulle komma ut som ett nytt lag i den andra perioden kändes givet men ändå verkade inte MIK riktigt beredda på det. Kanske gjorde det sitt till att VIK satte sin allra första chans då Simon Löf var för långsam på skridskorna i en en-mot-en-situation mot Peter Öberg men ändå. Därefter tog VIK över helt. De var mycket snabbare ur egen zon med pucken och MIK fick då vare sig till någon forechecking eller kunde sno åt sig pucken högt upp i banan. Samtidigt var man inte helt noggranna i det egna spelet. Ibland var man lite omständliga och ibland tog man lite för offensiva och chansbetonade beslut vilket gjorde att VIK fick lägen. Mora vände ändå på matchen genom enorm effektivitet, två mål på tre lägen. Oavgjort, 3-3, efter två perioder kanske hade speglat matchbilden bäst.

Att MIK skulle komma ut som ett stabilare lag i den tredje perioden kändes givet. Harald Lückner och Patrik Ross hade givetvis sett hur matchbilden förändrats de med.  Och MIK började bra. Man höll nere antalet chanser och gjorde relativt välförtjänt 3-1. Den spelmässiga bilden fortsatte sedan, det var klart färre chanser åt båda håll. Och det gjorde att resultatet stod sig. Tyvärr bjöds VIK tillbaka in i matchen av Mora själva. Simon Löf var åter för långsam, denna gång bakom eget mål, och hamnade i tidsnöd och vallade därför pucken i alldeles för brant vinkel när han skulle lägga fram den till väntande egen högerforward. Pucken gick rakt ut till Västeråsspelare som kunde få in 2-3. Det gav VIK vittring och efter det tog de också över matchen. MIK hade åter svårare att hålla ihop defensivt och 3-3 kom rättvist. Dock även det efter att MIK inte agerat särskilt bra. Denna gång var det Patrik Andersson som inte hängde med. Både Löf och Andersson har samma stora svaghet, vilken ofta avslöjas mot skridskoskickiga lag, de är på tok för svaga skridskoåkare. Att de båda spelar i samma backpar är därför förvånande.

3-3 stod sig matchen ut och det gav MIK den poäng de behövde för att säkra en playoffplats (nu förlorade Malmö så det hade gått vägen ändå). I förlängningen skapades inte särskilt mycket, men det som skapades stod Västerås för. MIK red dock ut stormen men förlorade till sist på straffar. Därmed blir Mora sexa eller sjua i tabellen men har ingen möjlighet att nå högre än så. Med ett Sundsvall som slåss för sin existens i den sista omgången så blir det naturligtvis inte lätt att ta tre poäng men det är ändå vad man måste begära.

Det som är lovande är Moras spelmässiga insats. Totalt sett ser det trots förlusten ändå rätt bra ut. Det är de perioder i matchen då man tappar ödmjukheten och noggrannheten som inte är godkända men annars har man ett gott, tydligt eget spel som ger fler målchanser än vad motståndaren får. Ett orosmoment är backparet med Patrik Andersson och Simon Löf. Skulle gärna se Viktor Amnér få en av de platserna istället, i synnerhet med tanke på hur pigg han kändes i en ovan centerposition ikväll.

Mora var med besked tillbaka på banan igår när man välförtjänt, med riktigt bra spel besegrade Leksand inför storpubliken på uterinken på basebollplanen i Leksand. Och nu blir det en oerhört spännande avslutning fast utan den där överhängande risken för katastrof som man fruktade att det skulle kunna bli.

Även om man inte vågade jubla förrän slutsignalen ljöd så kändes gårdagens seger stabil. Första perioden var jämn och utan några rejäla målchanser för något av lagen. MIK påminde om hur de såg ut mot Almtuna med bra defensiv men utan snabbhet i spelvändningar och passningsspel. I den andra perioden kom dock Mora ut som det snabba och spelskickliga lag som man vet att de kan vara. Man skapade också flera chanser men tyvärr ville pucken aldrig in. Och precis då man hade börjat tänka tanken att det såg ut exakt som det brukar göra när ett lag som har övertaget men inte gör mål till sist istället åker på ett baklängesmål så fick Leksand powerplay och satte dit 1-0. Orättvist sett till antalet chanser och tufft då MIK egentligen inte gjorde något fel: Spelaren med sämst läge fick avsluta. Men pucken slank in bakom en skymd Lars Johansson och underläget var ett faktum.

Vanligt när detta händer brukar vara en scenförändring där det lag som släppte in målet blir osäkra och tappar sitt spel samtidigt som motståndarna stärks och lyfter sig. Därför var det starkt av MIK att kunna fortsätta som innan. Turligt nog fick man också utdelning direkt. Och inte bara en kvittering utan även ett ledningsmål. Särskilt talande för hur jobbigt Leksand tyckte det var att möta ett MIK med högt pucktempo och vilja att forechecka var 2-1-målet. När förstaläget, då Henrik Eriksson drev in med pucken, retts ut och pucken gick ned bakom mål såg Leksandsförsvarna kollektivt ut att tänka ”puh, nu kan vi slappna av en sekund” och det räckte för att Tony Lagerström skulle hinna först ned och hitta in med en passning till Marco Tuokko. 3-1 kom dryga fem minuter senare när en av Moras giganter, oerhört spelskicklige och hårt jobbande Martin Johansson, trampar ifrån sin markering och med två spelare jagande bakom slår en perfekt passning till Mattias Beck som avslutar klockrent. Helt rättvist och logiskt. När MIK sedan höll resultatet perioden ut kändes det lovande, men långtifrån klart, inför slutperioden.

4-1, som kom nästan direkt i tredje perioden, var avgörande. Även om man givetvis knappt vågade tänka tanken. Framförallt hoppades man på att Moraspelarna inte gjorde det. Och det verkade faktiskt som att MIK den här gången inte tog ut någonting i förskott. Man fortsatte att spela bra. Man höll ihop defensiven och man fortsatte att släppa puck snabbt. Och tiden rann då iväg för Leksand. Långa stunder skapade de ingenting alls och däremellan var det spelare som Jesper Ollas, Ken-André Olimb och Jens Bergenström som individuellt gjorde saker som oroade. Några fler mål blev det dock inte och riktigt svettigt blev det först då MIK i powerplay på slutet stillastående försökte göra ingenting alls för att låta tiden gå. Det slutade med att Robin Gartner åkte ut men sedan red man ut resten av matchen och välförtjänt kunde man få jubla.

Förutom poängen i sig så var sättet man tog dem på glädjande. Man spelade, bortsett från första perioden, riktigt bra och i stort sett var det ingen i laget som föll ur ramen utan alla höll en god nivå. Med två omgångar kvar har tabellen nu blivit otroligt tät och spännande. Mora avslutar ju mot Västerås och Sundsvall och en poäng räcker för att det ska bli playoff. Det bör Mora rimligen klara. Men att ta sig till playoffspel är inte allt, man vill ju ha en så bra placering som möjligt. Och den kampen kan bli hur jämn som helst. Leksand kan mycket väl förlora även mot Växjö och skulle därmed stå kvar på 87 poäng inför slutomgången. Almtuna har Tingsryd härnäst men det ska mycket till för att de ska tappa poäng där även och Tingsryd givetvis slåss med näbbar och klor för sin överlevnad. Rimligen står därmed Almtuna på 86 poäng inför sista omgången. För Moras del är det Västerås som gäller härnäst och för att MIK ska kunna klättra i tabellen krävs tre nya poäng. Det skulle göra att även MIK och Västerås står på 86 poäng inför slutomgången. Sanslöst jämnt med andra ord. Tyvärr har MIK den sämsta målskillnaden av de inblandade lagen och det gör att de fortsatt är lite av en outsider till topplatserna bland playofflagen.

Efter tre poäng mot Borås såg det riktigt lovande ut för MIK, en femteplats i tabellen var inte bara inom räckhåll utan till och med rimlig att våga hoppas på. Därefter började motorn hacka och efter 0-5 mot Tingsryd och två sudden-förluster i rad mot Bofors och Almtuna så spelar Mora plötsligt med kniven mot strupen i de avslutande matcherna.

Eftersom playoffspelet numera avgörs som en serie där de högre placerade lagen inleder med ett poängmässigt försprång gentemot de sämre betyder det att tabellplaceringen betyder mycket för chanserna i playoff. Slutar MIK femma så har man en hygglig chans att utmana om den sista kvalserieplatsen. Tar man sig till playoff som sista lag ska det mycket till för att man ska kunna förlänga säsongen ytterligare. Som det nu blivit är det dessutom inte ens givet att MIK tar sig till playoff alls.

Nu har Mora haft en tuff säsong där man kom helt snett i början och sedan jobbade sig tillbaka. Ur den synvinkeln känns det både synd och onödigt att MIK nu har problem med att knyta igen säcken och få sluta i dur.

Imorgon är det dags för match på uterink mot ett Leksand som precis, i praktiken, nog spelat bort sig från direktplatserna till Kvalserien. Frågan är hur spelarna reagerar på det, kommer de spela mer avslappnat när pressen är borta eller kan de vara lite besvikna och ofokuserade? MIK får hoppas på det senare. För Moras del räcker det tyvärr nog inte med ytterligare en hyfsad insats som slutar med en poäng. Nu behövs nog en tre poäng.

Två saker oroar i nuläget: Dels att Mora spelmässigt fallit tillbaka till en sämre nivå igen och dels att spelare som Daniel Viksten, Tony Lagerström, Aki Heino och Patrik Andersson fortfarande har svårt att prestera på en jämn hög nivå. När Mora spelade som bäst, då man bland annat inkasserade en storseger mot Leksand, så hade man förutom en stabil defensiv där man höll sina positioner och jobbade hårt även högt pucktempo vilket gav snabba spelvändningar och ytor i anfallszon. I de allra bästa stunderna hade man dessutom en vass forechecking. Senast, mot Almtuna, var bara den stabila defensiven kvar. Farten under skridskorna fanns visserligen, men det hjälper inte särskilt mycket när passningarna kommer sent eller, än värre, inte alls. Uppåkningar hela vägen som slutar med en indumpning i zon när medspelarna tvingats stanna upp och blivit stillastående är som att ge bort pucken. Att MIK inte fick in mer än ett mål framåt var inte förvånande. Ändå var man när att få tre poäng. Almtuna skapade nämligen inte heller mycket men Tony Lagerströms bjudning räckte till Almtunaledning och tvingade MIK till ett jobbigt jagande.

Det andra bekymret för Mora är att Daniel Viksten, Tony Lagerström, Aki Heino och Patrik Andersson inte riktigt har nått upp på den nivån man hoppas på. Tittar man på hur laget presterat efter jul så har de flesta i laget höjt sig märkbart med Martin Johansson, +7 efter jul +-0 innan, Robin Gartner, +6 efter +-0 innan och Patrik Eklund, +5 efter och +-0 innan, som de främsta exemplen. Detta kan jämföras med Vikstens -6 efter jul, Lagerströms -5, Heinos -4 och Anderssons -3. På backsidan känns det därför givet att Viktor Amnér borde få kliva in på Heinos plats så fort han är spelklar. På anfallssidan är det värre. Där finns inga riktiga alternativ och dessutom hoppas man fortfarande att Lagerström och Viksten ska kunna komma igång. Att man skakade om i formationerna inför Almtunamatchen var ur den synvinkeln logiskt även om det inte gav något omedelbart resultat. Tills de båda kommer igång tror jag det viktigaste är att trycka på att de inte behöver ösa in mål framåt för att insatsen ska vara godkänd, det räcker med att börja bli tätare bakåt och så får målen för de två komma när de kommer. I synnerhet med tanke på att de är skickliga i powerplay och kan avgöra matcher där ifall de varit täta bakåt dessförinnan.

Mora tillbringar uppehållet på playoffplats efter att förlusten mot Växjö följts upp med en stabil hemmaseger mot Troja/Ljungby. Och efter att ha gått fyra tuffa matcher mot seriens topplag och tagit fem poäng så är det ungefär där MIK bör ligga.

 Efter jul har Mora tveklöst kommit igång och spelmässigt nått upp i en mer förväntad standard. Det har sett avsevärt bättre ut och man har varit med i matcherna mot de bättre lagen på ett helt annat sätt än i inledningen av serien. Poängen man tagit sedan jul har också varit betydligt fler per match än innan. Nu är inte MIK ensamma om att ha höjt sin nivå. Kampen om både playoff- och direktplatser har blivit enormt hård. Rögle, Almtuna och Västerås är alla tre lag i god form. Samtidigt har både Leksand och Örebro, som länge känts ohotade, inte förbättrat sig nämnvärt under seriens gång, snarare har de tappat om något. Drömmen hade därför varit att MIK skulle kunna hinna ifatt något av dessa lag och dessutom kunnat ta sig förbi Rögle som reellt sett känns som det allvarligaste hotet för lagen på direktplats. Ska man sia lite ser jag det faktiskt som tuffare för MIK att ta sig förbi Rögle än förbi Leksand. Det absolut troligaste är dock att MIK inte kommer förbi någon av dem utan får inrikta sig på att kriga mot Almtuna och Västerås och att blia tvåa av playofflagen och därmed få extrapoäng. Med detta inte sagt att MIK är klara för playoff. De har skaffat sig ett bra slagläge och besegrar man bara lagen i nedre delen av tabellen så är det mycket möjligt att man kan förlora mot både Almtuna och Västerås och ändå nå playoff. Mötena mot Almtuna och Västerås kommer i så fall snarare handla om att få ett bra utgångsläge i playoffspelet.

Moraledningen har på slutet matchat samma uppställning i match efter match och man tyckts ha bestämt sig för att satsa på den. Resultatmässigt kan man egentligen inte klaga alltför mycket, MIK har uppträtt och tagit poäng i en omfattning som speglar tabellpositionen de har nu eller möjligen någon plats högre. Tittar man på plusminusstatistiken före och efter jul samt totalt ser den ut så här:

Tittar man på det så här är det uppenbart att Moras förbättrade spel och den förbättrade statistiken går hand i hand. Innan jul var det bara Henrik Eriksson som låg på plus. Efter jul har de flesta spelat plus. Notabelt är att, trots förbättringen, en del spelare inte nått upp i plusstatistik efter jul heller. Daniel Viksten och Tony Lagerström är de tydligaste exemplen eftersom man haft så stora förväntningar på dem. De har också fått spela i fjärdeformationen en del på slutet och det tycker jag är rätt tänkt. De är fortfarande nyttiga i powerplay och får istid där så att låta dem spela mindre i spel fem mot fem tills de blir stabila är riktigt. Ytterligare två anfallare, Henrik Eriksson och Henrik Olsén, ligger också på minus efter jul. Det är egentligen bara i Erikssons fall det är anmärkningsvärt. Han låg som enda spelare plus innan jul men har inte fått till det på samma sätt efter. Tillsammans med Marco Tuokko och Niklas Bröms har det dock sett klart bättre ut på slutet så där känns det lovande.

Totalt sett skulle jag säga att MIK nu har tre kapabla kedjor: Martin Johansson-Mikael Zettergren-Mattias Beck, Emil Sandin-Niklas Fogström-Jens Jakobs och Henrik Eriksson-Niklas Bröms-Marco Tuokko. Till det har man Alexander Hilmersson som också är stabil. Därbakom kämpar Lagerström och Viksten för att få ut den kapacitet som alla vet att de besitter. I tillägg finns Olsén som nu i slutskedet av säsongen mest får ses en reserv ifall det bli skador.

På backsidan är det Patrik Andersson och Aki Heino som är ensamma om att inte ha spelat plus efter jul. Samtidigt har Viktor Amnér, som har varit bänkad ganska många matcher i rad, gjort det. Lite förvånad över att just Amnér fastnade på bänken eftersom han egentligen gjort det rätt bra när han spelat, och än mer förvånad att han inte fått chansen då vare sig Andersson eller Heino varit stabila.

För andra gången på bara några dagar tappar MIK en ledning i slutet av matchen och förlorar i förlängningen och istället för glädje över tre poäng blir det istället en tråkig repris av onsdagen där en poäng mot ett topplag känns som en förlust.

MIK inledde matchen mycket lovande med flera fina byten och fick också omedelbart utdelning. Tyvärr lyckades Örebro kvittera på sin första chans i matchen, en spelvändning där Moraspelarna inte fick riktig ordning på markeringen trots att man fått hem laget. Därefter var det som att allt självförtroende rann av Mora. Passningarna i spelvändningarna höll plötsligt inte längre måttet och MIK drog ned i Örebros långsammare tempo och mer kampfyllda ishockey. Och där fastnade man och blev kvar i inte bara resten av perioden utan även hela den andra. Målchanserna var få för båda lagen och det kändes som att den som gjorde 2-1 skulle ligga riktigt bra till för tre poäng.

I den tredje perioden höjde sig MIK en aning och fick lite tryck inledningsvis. Dryga sju minuter in i perioden gav det också utdelning. Moras tunga, hårt forecheckande kedja med Henrik Eriksson, Niklas Bröms och Marco Tuokko lyckades stressa fram ett misstag från Örebros sida, pucken rann till Aki Heino som fann Eriksson som kunde sprätta upp 2-1 högt vid första stolpen. Målet gav hopp om tre poäng, i synnerhet då MIK fortsatte att ligga på bra och även fick till en del bra spelvändningar. Tyvärr blev det aldrig riktigt farligt. Endera tappade man pucken i de avgörande lägena eller sköt över. När dryga sex minuter kvar hade MIK haft sitt andra powerplay i perioden utan att vare sig skapa något jätteläge framåt eller ställa till det bakåt. Då sjönk man plötsligt ned i samma defensiva, försiktiga positioner som man hamnade i när man släppte in Rögle i matchen senast. Man slutade att fullfölja forecheckingen och backade istället snällt hem i egen zon så att Örebro relativt enkelt kunde komma upp och få tryck. Och det trycket syntes det direkt att MIK hade jobbigt med. 2-2 kom tyvärr helt logiskt och rättvist.

Några fler mål föll inte innan periodens slut utan det blev åter förlängning. Och på nytt var det MIK som fick se sig besegrade. Detta efter en situation där man var samlade hemåt och först hade kontroll på Conny Strömberg framför eget mål genom Patrik Andersson, men sedan hade så stor respekt och var så rädda för att bli uppsnurrade att man släppte lite på markeringen och gav honom yta att vända runt och skjuta på.

Surt givetvis. I synnerhet med tanke på att MIK nu lett två matcher i rad på slutet men inte klarat att knyta ihop säcken på grund av att man helt frångått sitt vanliga spel och blivit överdrivet försiktiga. Sitter det hos spelarna, eller är det av taktiska skäl man blir så defensiva? Känns oavsett som att det mesta talar för att det skulle gå bättre om man bara spelade på.

En poäng mot Rögle på bortaplan är egentligen inte fy skam. Men med tanke på hur matchen, och i synnerhet den tredje perioden, utvecklade sig så känns det direkt efteråt bara surt, surt, surt.

Den första perioden var fartfylld och frejdig från Moras sida och man var för det mesta bra samlade i försvaret. Men två stora misstag gjorde man och sedan blev man bjuden på en riktig åktur vid ett tillfälle och det räckte för att man skulle vara i underläge med 3-2 när perioden var slut istället för att ha oavgjort eller uddamålsledning. MIK hade 1-0 efter mål i powerplay när Simon Löf var oförlåtligt loj och nonchalant i försvarsarbetet. Löf är inte vindsnabb i grunden och när han därför inte är noggrann från början så riskerar han att bli efter. Vid 1-1 blev han mer än så, han var till och med rundad. Det kan tyckas att det är tidigt i matchen och inte så avgörande, men det är precis vad det är. Hade MIK fått behålla sin ledning längre hade det kunnat bli en helt annan match. Lika illa är Marco Tuokkos rensning då Rögle får in 3-2 precis innan periodslut. Mora hade fått in psykologiskt viktiga 2-2 och var tillbaka inne i matchen. I förstaläget gör också Mora rätt i den spelvändning som föregick Rögles mål, man kommer hem på rätt sida och är samlade framför Lars Johansson och får också tag i pucken. Men istället för att lyfta iväg pucken ordentligt, som man måste göra om man ska rensa i mitten, så slänger Tuokko bort pucken rakt till en Röglespelare. 3-2 är ett faktum och MIK tvingas jobba i uppförbacke igen. Rögles 2-1-mål var inte mycket att säga om, det var skickligt av Rögles Carl Gunnarsson att totallura Patrik Andersson och komma förbi.

Den andra perioden blev spelmässigt något sämre från Moras sida. Man fick fortfarande till spelvändningarna och stundtals även forecheckingen hyfsat men det egna misstagen var klart fler. Det var nästan som om båda lagen hade problem med att möta ett lag som var så likt det egna. Två skridskoskickliga lag som spelar med fart tycktes överraska varandra och stressa upp varandra. Några mål blev det inte i perioden och inför slutperioden gick funderingarna på om kanske inte Viktor Amnér borde få komma in på Simon Löfs bekostnad. Löf såg ut att ha svårt att hinna med de snabba motståndarna både åkmässigt och tankemässigt.

Några förändringar skedde dock inte men MIK tog ändå kommandot. Åter hade man bra tempo i spelet tack vare snabba passningar till spelare i fart. Forecheckingen, särsklit den som Henrik Eriksson, Marco Tuokko och Niklas Bröms stod för, var bra och 3-3 skapades just tack vare en lyckad sådan. Kvitteringen kom redan efter dryga två minuter och var en riktig drömstart på perioden för MIK. Och den skulle fortsätta. Man hade tur i några avgörande lägen då man själv gjorde misstag och kunde sedan göra 4-3 efter att Niklas Fogström visat fint spelsinne och hittat Dan Iliakis framför mål. Iliakis gjorde därmed sitt femte mål för säsongen. Ishockeyspelare får ju gärna en roll stämplad på sig som de svårligen blir av med och Iliakis betraktas ju som en enbart defensiv spelare. Fler mål och fler poäng än han gjort i MIK har han inte gjort sedan han spelade universitetshockey i Nordamerika. Det visar en del vad förtroende och istid kan göra för poängskörden.

5-3 till Mora kom strax efteråt, med under åtta minuter kvar av perioden. Målet var en aning turligt då pucken studsade på Rögleben fram till målskytten Jens Jakobs men inte desto mindre skönt. Där borde också matchen varit avgjord men det tycks som att Moraspelarna fortfarande så fort de gjort ett mål behöver höra att ingenting är klart, att de måste fortsätta spela som innan, att ödmjukheten måste finnas kvar. Hade den gjort det hade det blivit tre poäng ikväll. Nu betedde man sig istället som om det var klart och direkt kom Rögle upp i Moras zon med fart medan framförallt Patrik Andersson stod och snurrade framför mål och letade efter sin markering. 4-5 var ett faktum och det målet gjorde att MIK tappade allt mod. Resten av matchen försvarade man sig enbart. Man slog ifrån sig och vågade inte kliva upp och anfalla. Sådant som är dömt att misslyckas. 5-5 kom tyvärr inte oväntat.

I förlängningen var det ovanligt händelsefattigt även om Simon Löf och Patrik Andersson fortsatt hade vissa problem med de snabba Röglespelarna. Det var dock Aki Heino som hamnade på hälarna och drog på sig den utvisning som fällde avgörandet. Powerplayspel 4-mot-3 blev som så ofta för tufft och 6-5 som godkändes först efter videogranskning gav Rögle två poäng och MIK till sist bara en.

En uddamålsseger hade räckt för att glädja vilken Morasupporter som helst. Nu blev det istället en övertygande storseger mot Leksand igår kväll.

Inför match så kändes det som säsongens bästa värdemätare hittills om var Mora stod. Man skulle möta ett av seriens allra bästa lag som dessutom kom med en rad övertygande matcher i ryggen. Och med tanke på hur det gick så är det uppenbarligen så att MIK har alla de kvalitéer som krävs för att ta sig till Kvalserien. Problemet är att det finna andra lag som också har det och som dessutom fortfarande är före Mora i tabellen. Således måste MIK snabbt ladda om och fortsätta vinna. Tre, lite oväntade poäng, är bärgade men fler behövs.

Spelmässigt imponerade Mora framförallt på tre vis. För det första så var man väldigt täta, bortsett från andra halvan av period ett så stressades man aldrig så mycket att man gav bort bra lägen utan man spelade enkelt (i betydelsen att man valde en säker lösning framför en svår) och snabbt pucken ur egen zon. Det gjorde att man sällan hamnade under tryck och att Leksand fick slita hårt för att skapa någonting. Och den här kvällen så mäktade de inte med att göra det särskilt många gånger. För det andra så fick man stundtals igång en bra forechecking och det är fortfarande lite ovanligt när det gäller MIK. Men när man lyckas ger det ytterligare en dimension åt lagets offensiv och man kan göra en del mål på motståndarmisstag som stressats fram. Igår var det i synnerhet nykomponerade kedjan med Marco Tuokko, Niklas Bröms och Henrik Eriksson som stod för denna dimesion av spelet. Det blir inga sköna tekniska nummer men det är energifyllt och mycket stressande för motståndarna. Det mål som Henrik Eriksson krediterades för, viktiga 1-0, tillkom efter ett byte med lyckad forechecking.

Den tredje detaljen i spelet som Mora gjorde bra var pucktempot. Pucken släpptes snabbt över hela banan och när spelare i fart kan få pucken innan de måste stanna upp så behåller man farten och rörelsen i spelet. Den som vanligt mycket pålitliga kedjan med Mikael Zettergren, Martin Johansson och Mattias Beck exemplifierar detta absolut bäst och de snurrade friskt flertalet gånger igår. Med lite tur hade trion gjort fler mål än det enda de fick till framåt.

Positivt är också att powerplayspelet fortsätter att vara bra. I synnerhet powerplayet som avslutades med Tony Lagerströms 2-0 höll hög klass med oerhört snabbt pucktempo och bra rörelse. Mycket mer välförtjänt mål i numerärt överläge ser man sällan. Dessutom går Lars Johansson från klarhet till klarhet i mål. Det känns som att han spelar sin bästa ishockey då han är ohotad etta och får stå match efter match.

Daniel Viksten gjorde mål med lika många spelare på isen och det var kul. Nu har han och Lagerström, som båda haft en lång tung period, spelat +3 båda två och bara gått minus en match sett till de senaste fem matcherna. Gårdagens svagaste kedja var den med Jens Jakobs, Niklas Fogström och Emil Sandin. Fogström själv var nyttig både i boxplay och powerplay, där han också gjorde sina mål, men med sina två kedjekamrater blev det bara ett baklängesmål. Notalbelt är att Jakobs bara gått plus tre gånger de senaste 28 matcherna och att Fogström ofta får sina plus i boxplay. Jakobs har å andra sidan sällan spelat minus heller men nu har han haft en vikande trend med minus i tre av de fem senaste matcherna.

På backsidan förvånades jag över att man vare sig behöll den ”vinnande uppställningen” eller bytte ut Aki Heino mot Patrik Eklund. Nu kom Eklund in ändå, men på relativt forstarka Viktor Amnérs bekostnad.

Imorgon är det Rögle borta som står på programmet och den matchen är även den en riktig försmak av playoff och Kvalserien. Mycket står på spel och motståndet är oerhört tufft. Men lyckas MIK ta tre poäng så är man förbi Rögle i tabellen och direkt under strecket till direktplatserna – visserligen med en match mer spelad än Rögle men ändå.

Ikväll tar MIK emot ett formstarkt Leksand i ett läge då seger skulle betyda oerhört mycket både i jakten på att säkra en playoffplats och för möjligheterna att hålla drömmen om en direktplats vid liv. Med oerhört tufft motstånd och mycket som står på spel så är kvällens match en riktig försmak av ett eventuntuell kommande playoff, för att inte tala om hur det skulle vara i Kvalserien.

Kort sagt. Det är matcher som den ikväll som spelare och tränare längtar efter. Och det är matcher som den ikväll som publiken vill titta på. Hellre se en uddamålsseger i en tuff kamp mot ett topplag än 10-1 mot ett bottenlag.

MIK besegrade ju Sundsvall borta senast och det var starkt gjort. Man stod inte för någon klang- och jubelföreställning men det blir sällan det när Mora möter de på papperet sämre lagen. De krigar och kämpar och försöker ofta koncentrera sig på att hålla tätt och då blir det inte många möjligheter till bra spelvändningar för MIK. Och det är trots allt lagets bästa vapen. Vid de tillfällen då MIK tappat ödmjukheten har man släppt in lite för många mål mot de här lagen innan man insett att man håller på att tappa matchen. Och då har det varit svårt att vända på det. Mot Sundsvall var man täta och det blev bara ett mål i baken innan MIK kunde vända på det och nöta ned motståndet. Det var bra gjort. De tre poängen var viktiga.

Angående kvällens laguppställning ska det bli intressant om man satsar på att hålla ihop ett ”vinnande lag” eller om man låter Patrik Eklund kliva in i startuppställningen. Det som talar för att Eklund spelar är att han är en av lagets defensivt mest skickliga backar och det kan behövas när man möter ett Leksand med brant stigande formkurva. Dessutom har man större möjligheter att göra offensiva förändringar med en offensiv back på bänken än en defensiv om det skulle behövas. Börjar man offensivt så har man satsat allt på ett kort. Funkar det inte och man hamnar i underläge måste man ju fortsätta med de offensivt starkaste för att jaga ikapp. Skulle därför inte bli förvånad om Eklund spelar istället för Aki Heino ikväll. Det valet hade åtminstone jag gjort.

På anfallssidan har ju Henrik Olsén haft lite skadekänningar och det känns inte särskilt troligt att han är med från start om inte någon annan insjuknar eller skadar sig innan match.

Med tre fjärdedelar av serien spelad så är Mora för blott tredje gången över playoffstrecket. De två första tillfällena var korta gästspel, kanske MIK denna gång är över strecket för att stanna?

Tittar man tillbaka på Moras säsong så hade man efter 13 spelade matcher, den första fjärdedelen av serien, 19 poäng. Den andra fjärdedelen gav även den 19 poäng. Nu har man totalt 64 poäng vilket betyder att man den senaste fjärdedelen fått ihop 26 poäng. När jag spekulerade tidigare under säsongen hur många poäng MIK borde ha för att få godkänt som betyg och för att kunna hänga med i kampen om playoff- och direktplatser så räknade jag med 21 poäng per fjärdedel för att vara med och kriga om playoffplatser. Det skulle betyda 63 poäng nu efter tre fjärdedelar spelade. Och mycket riktigt är MIK med sina 64 poäng nu över strecket. Jag tror därför att man har all anledning att tro att 20 poäng till, dvs totalt 84 poäng vilket är fyra gånger 21 poäng, räcker till en playoffplats.

Hur ser då avslutningen ut? Sundsvall (b), Leksand (h), Rögle (b), Örebro (h), Växjö (b), Troja (h), Borås (b), Tingsryd (b), Bofors (h), Almtuna (b), Leksand (b), Västerås (b) och Sundsvall (h) är spelschemat. Spontant så känns det tufft men på inget sätt omöjligt. Framförallt sviten Leksand, Rögle, Örebro och Växjö som man har framför sig efter Sundsvallsmatchen känns tung. Man möter alltså de fyra topplagen i en följd. Förhoppningsvis kan man ta en trepoängare mot Sundsvall ikväll – man har inte råd att slarva bort poäng i de på papperet lättare matcherna – och sedan ta lite poäng även i de fyra matcherna mot topplagen. Gör man det kommer man hålla sig kvar över playoffstrecket samtidigt som man behåller det självförtroende som man jobbat upp. Men skulle det gå tungt får man inte drabbas av panik eller bli knäckta. I matcherna som följer sedan, Troja, Borås, Tingsryd och Bofors har man möjligheten att reparera situationen ifall man resultatmässigt skulle få det tufft mot topplagen.

Å andra sidan kan man se på det hela optimistiskt istället. Som tabellen har blivit är det inte alls orimligt att drömma om en direktplats och det tycker jag MIK också ska göra. Med riktigt bra resultat i matcherna mot toppkvartetten så kommer Mora att få häng. Med seger i den match mindre spelad som Mora har gentemot Leksand så skiljer det bara fem poäng lagen emellan. Upp till Rögle är det tre poäng till. Till Örebro ytterligare tre. Det har blivit ett getingbo.

Det som talar mest för att MIK ska kunna förlänga säsongen, åtminstone med playoff, är att man spelmässigt är mycket bättre nu. Målvaktsspelet är bra oavsett om Daniel Hansen eller Lars Johansson står. Backspelet är bra och tryggt, egentligen är det bara Aki Heino som fortfarande har problem med det defensiva spelet – han spelade minus direkt när han kom in i uppställningen mot Västerås senast trots storsegern. Å andra sidan är Patrik Eklund tillbaka igen och då har MIK sex stabila backar: Eklund, Robin Gartner, Dan Iliakis, Simon Löf, Viktor Amnér och Patrik Andersson.

Det är fortsatt kedjorna som är orosmomentet. MIK har en riktigt pålitlig och stabil (Mikael Zettergren, Martin Johnasson och Mattias Beck) medan övriga är lite osäkrare. Visserligen har det kommit lite mål från de andra kedjorna men det är också fortsatt dessa som släpper in de flesta målen bakåt. Tyvärr i synnerhet den formation som Daniel Viksten och Tony Lagerström är med i. För efter två bra insatser mot Almtuna och Bofors så blev det -2 för både Viksten och Lagerström mot Västerås. Emil Sandin gjorde dock en lovande comeback och gav fart åt kedjan med Niklas Bröms och Marco Tuokko. Eftersom Henrik Olsén saknas mot Sundsvall på grund av skada får Viksten och Lagerström ett bra tillfälle att visa att det var en tillfällig svacka mot Västerås och att tendensen även för dem är positiv.