Imorgon är det dags för match mot Växjö hemma och det är två lag i varsin ände av tabellen som möts. Växjö har maximala nio poäng efter tre matcher, Mora som bekant noll.

Det låter som att MIK står inför en riktigt tuff uppgift, och det tror jag verkligen att de gör. Men så kommer många matcher vara den här säsongen. Det tippas vara jämnt i toppen och det tippas vara många lag inblandade i toppstriden. Dessutom så kan man notera något intressant om man skärskådar Växjös inledning. Visst har man nio poäng, men har man egentligen mött något särskilt tufft motstånd ännu? Nej, det har man egentligen inte (Tingsryd, Troja och Borås får ursäkta) och hade Mora mött samma trio lag hade Mora mycket väl kunnat ha nio poäng. Likväl som Växjö kunnat ha haft noll om man bytt spelschema.

Tyvärr måste man erkänna att om man lägger till faktorn hur det spelmässigt sett ut så har dock Moras förluster, bortsett från Rögle-matchen, varit allt annat än hedervärda. Samtidigt har Växjös segrar varit odiskutabla. Därför är ändå grundtipset att MIK får vara glada om de tar en poäng. Och det man framförallt vill se är ett väl fungerande försvarsspel. Det håller inte att släppa in så mycket mål som MIK gör.

Mora har ju haft ett lagmöte för att ventilera inledningen och det är nog ett bra drag. Aldrig fel om alla får uttrycka sin åsikt. Harald Lückner har efter mötet talat om att förändringar kommer att göras i formationerna och det är rimligt. Känns inte som att någon formation är riktigt stabil i nuläget. Det som däremot förvånar en aning är uttalandet att ”vi måste spela med fler backar”. Eftersom Patrik Andersson ännu inte är i speldugligt skick känns det snarare som att det finns för för pålitliga backar. Mikael Owilli, Viktor Amnér, Patrik Eklund, Robin Gartner och Brede Csiszar tycker jag är de fem främsta namnen i dagsläget. Men därbakom har tyvärr vare sig Erik Lindberg eller Mikael Wikstrand hållit den nivå man hoppats på. Att i det lägen ändå låta alla spelare får en att fundera på om laget endera har dålig ork så man behöver använda fler spelare eller om det är så att Harald tycker att alla bäst ges chansen om han låter alla spela varje match.

Mora har haft en blytung start med tre raka förluster varav två med utklassningssiffror. Vad värre är så har MIK haft det väldigt svårt både offensivt och defensivt.

Ska man vara lite positiv så kan man säga att MIK nu mött tre lag som tippats att bli topplag. Att ta noll poäng mot sådant motstånd behöver inte vara någon katastrof om man sedan besegrar de på papperet sämre lagen. Det som är oroväckande är dock faktumet att Mora blev utspelade långa stunder både mot Leksand och igår mot Örebro. Och baklängesmålen kom dessutom till på flera olika sätt. Man släppte till frilägen och man släppte in när man hamnade under tryck. Utan att man själva skapade särskilt mycket framåt. Känslan är därmed att MIK inte är riktigt trygga i något spelsätt ännu. När man kliver upp blir man bortkontrade, när man faller hem blir man stillastående, bortvända och tappar markeringen.

Notabelt från matchen igår var att baklängesmålen inte var särskilt jämnt fördelade. I synnerhet på backsidan. Tre backar, Mikael Owilli, Patrik Eklund och Vikor Amnér, var faktiskt inte inne på ett enda mål bakåt. Owilli och Eklund dessutom på Moras enda framåt. Det är starkt när man släpper in fem mål med lika många spelare på isen. De tre andra backarna gick det sämre för. Robin Gartner var inne på två bakåt, Erik Lindberg på tre och unge Mikael Wikstrand på alla fem!!!

Totalt sett gör det Wikstrand och Lindberg till de två backarna som haft tuffast inledning. 0-8 på tre matcher för Wikstrand och 0-7 för Lindberg. Detta gör att man hoppas på att Patrik Anderssons debut både sker snart och blir lyckad. Och kanske är det dags att ge Brede Csiszar chansen igen. Wikstrand kan behöva vila efter tre tuffa matcher och eftersom det finns konkurrens på backsidan är det läge att med tanke på Lindbergs inledning låta Lindberg stå över nästa match.

Vad gäller spelkritik mot Örebro så är det nämnda Owilli, Eklund och Amnér som ska berömmas.

Två omgångar är spelade och spektrumet över vilka chanser Mora bedöms ha är så vitt och brett som det kan bli. Några är riktigt pessimistiska och skriker efter nyförvärv omedelbart för annars går det illa. Andra tror fortfarande att MIK kan nå högt, kanske till och med en direktplats till Kvalserien. De flesta ligger ändå i mitten och det är också där mitt tips hamnar.

Redan innan serien drog igång var min bedömning att seriens starkaste kort var Leksand, Malmö och Rögle. I nämnd ordning. Det baserades inte främst på trupperna de hade då, eller har nu för den delen, utan på faktumet att de här är seriens resursstarkaste klubbar och de därmed har möjligheten att spetsa trupperna på ett sätt som ingen annan har ifall de skulle behövas. Därför har mitt tips inte heller förändras av att det gått två omgångar. Där bakom är mitt tips att det blir ett getingbo. Örebro, Växjö, Almtuna, Västerås, Bofors och Mora kommer alla att slåss om den sista kvalserieplatsen. Örebro, Västerås och Växjö tycks ha hyggliga resurser. Almtuna var bra trots små medel förra säsongen under Jonas Rönnqvist, tror inte att Bobo Simonsen kan upprepa det men tillräckligt bra för att hänga med i kampen är de ändå. Bofors var lite av ”Almtuna junior” förra säsongen. Sam Hallam fick då ut mycket av spelarmaterialet och laget överraskade. Kan han upprepa det så kan Bofors på allvar blanda sig i kampen om en kvalserieplats. Övriga lag får finna sig i att utgöra bottenlagen. Och även där kommer det antagligen bli jämnt.

För Moras del finns två frågetecken, och de har definitivt inte rätats ut av de två första insatserna. För det första: Kan tillräckligt många i en ung, talangfull och jämn backbesättning ta ett kliv till i utvecklingen och därmed gemensamt ge MIK en bra backuppsättning trots att både Greger Artursson och Mattias Ekholm försvunnit?
För det andra: Kan nyförvärven framåt prestera så som man hoppas?

Den första frågan finns givetvis inga svar på ännu. Att ta utvecklingssteg går inte över en natt. Men matcher mot tufft motstånd är nödvändigt för att växa. Så ur den synvinkeln har det redan blivit två goda lärtillfällen. Om några veckor, eller kanske en månad, börjar man kunna se om spelarna börjat komma in i sina nya, mer ansvarsfulla roller.

Den andra frågan kanske en del höjer ögonbrynen över. De flesta har noterat de nya läget på backsidan och gärna koncentrerat sig på det. Men hur ser nyförvärven framåt ut? Jag skrev om Marco Tuokko och Niklas Bröms redan när det började ryktas om dem i våras. Och Henrik Eriksson och Alexander Holmberg, som är junioranfallaren som tagit plats, spelade ju lite redan i fjol.

Markus Eriksson, Mikael Simons, Victor Enmalm och Johan Persson är de som försvunnit och tittar man på vilken nivå de fyra höll förra säsongen skulle jag säga att de presterade i ungefär nämnd ordning. Tittar man på åldern på de fyra nya så är det uppenbart att störst krav kan ställas på Marco Tuokko och Niklas Bröms. Henrik Eriksson är en av dem som man hoppas ska kunna ta ett kliv till och Alexander Holmberg är fortfarande ung nog att inte behöva känna alltför mycket press på sig.

Marco Tuokko lämnade Mora för Modo efter att under degraderingssäsongen ha gjort en svag elitseriesäsong och en riktigt svag kvalserie. I Modo gick det inte mycket bättre. Därför är det en Tuokko som har mycket att bevisa som återvänder till MIK. Men att han håller allsvensk klass tror jag inte att det är någon tvekan om. Därmed så är kommer han, om än på ett annat vis och som en annan spelartyp, med stor sannolikhet att kunna fylla den lucka som Markus Eriksson lämnade efter sig.

Niklas Bröms gjorde förra säsongen en riktigt svag säsong i Sundsvall, han var inte särskilt poängstark och därtill spelade han riktigt svaga -18 sett över hela säsongen. Det var delat näst sämst i laget, så att skylla på att han var i en svag omgivning vore att försköna sanningen. Bröms har dessutom kommit upp i en sådan ålder nu att det är dags att prestera. Således har även Bröms en hel del att bevisa. I synnerhet med tanke på att Mikael Simons gick den motvända vägen och har inlett strålande i Sundvall. Frågan är vem som drog vinstlotten i det här ”bytet”.

Mora inkasserade tidigare ikväll sin andra raka förlust då Rögle vann med 2-0 i FM Mattsson Arena. Men även om det åter blev noll poäng, och det åter var ett rättvist resultat så var matchen ändå ett fall framåt.

MIK inledde bra och var täta i försvaret. Detsamma gällde dessvärre även Rögle så att det länge stod 0-0 var helt i sin ordning. Men i slutet av den första perioden började dock misstagen komma. Mest tyvärr från Moras sida men Rögle var absolut inte felfria de heller. Det kunde ha blivit mål då, framförallt för Rögle, men då visade båda lagens målvakter klassen. Daniel Hansen i Mora och Joel Gistedt i Rögle.

I den andra perioden fortsatte tendensen med mestadelt stabilt försvarsspel. Och precis som i den första perioden kom också misstagen ju närmare slutet av perioden man kom. Framåt syntes det tydligt att det där riktiga självförtroendet fortfarande saknas. Få vågar utmana men än värre är att få vågar slå en passning snabbt, än mindre direkt. Man vill gärna ta emot pucken ordentligt, få kontroll på den och titta ordentligt efter spelalternativ innan man till sist kan leverera pucken. Detta leder självklart till att de få öppna ytor som fanns är täckta sedan länge. Det gäller för MIK att hitta en balans där man spelar snabbt, och även lite mer chansartat, när man är på ett sådant ställe på planen att det inte är särsklit riskfyllt, och där man spelar säkert där en miss skulle ge motståndarna ett jätteläge.

Även i den andra perioden var det MIK som stod för aningen fler misstag och hade inte Daniel Hansen fortsatt spela oerhört inspirerat hade Rögle tagit ledningen tidigare än de nu gjorde. Målet kom nu med under minuten kvar av perioden då Mikael Zettergren inte hängde med i mitten och Rögles Daniel Glimmenvall kunde bryta igenom och förvalta sitt friläge. Slutperioden fortsatte som de två tidigare när Rögle gjorde 2-0 efter att Henrik Eriksson inte varit alert nog och kommit efter så var det helt rättvist. Målen för båda lagen borde kanske varit fler, 4-2 eller åtminstone 3-1 hade inte varit orimligt, men nu var detta målvakternas kväll. Någon slutforchering mäktade aldrig MIK med utan Rögle fick det nästan väl lugnt på slutet.

Totalt sett var Moras insats trots allt bättre än senast mot Leksand. Å andra sidan hade det varit svårt att göra en lika svag insats igen. Moras försvarsspel kände definitivt vara på rätt väg och det skulle inte förvåna om det är än bättre i nästa omgång mot Örebro. Förhoppningsvis kan man då få in något billigt mål framåt så att självförtroendet kan komma tillbaka hos laget. Samtidigt så måste man ge sig själv bättre möjligheter att få in det där billiga målet genom att öka pucktempot, framförallt i anfallszon.

Vad gäller spelarkritik så var Daniel Hansen Moras klart bästa spelare. Defensivt gjorde åter Daniel Viksten och Tony Lagerström bra insatser men framåt fick varken de eller någon annan till det. Mikael Owilli, som nu fick chansen från start, gjorde sitt jobb och var defensivt hyfsat stabil.

Med lite distans till premiärförlusten mot Leksand har man förhoppningsvis förmågan att se på matchen med hyfsat nyanserade ögon. Och min känsla då är att de som försöker förklara förlusten med att Moras backar är för dåliga gör det lite väl enkelt för sig.

Visst är Greger Artursson borta och visst är Mattias Ekholm borta. Men det var inte backarna som spelade istället som förlorade matchen. Ingen av dem övertygade eller glänste men de var heller inte katastrof. Tittar man på det första målet så var det ett optimistiskt, offensivt beslut av Viktor Amnér som inte gick hem. Men trots att den missen tydligt gav spår i hans spel efteråt – han fumlade med pucken ovanligt ofta – så höll han ändå ihop det hyggligt. Han var inte inne på fler baklängesmål efter det. Leksands andra mål orsakades till största delen av ett dåligt byte där fler än bara backarna var inblandade. Trean kom i powerplay efter att Henrik Eriksson blivit stillastående och tvingats ta en utvisning. Fyran kom när forwards i Tuokko-Holmberg-Bröms-kedjan inte klarade att följa med när Leksand fyllde på från backplats. Kort sagt är det fler än Moras backar som bör lastas för baklängesmålen.

Jag tror dessutom på att ge den här nya backbesättningen tid att växa in i sina roller. Istiden och förtroende har ökat för de flesta av dem. Det kommer ta ett par matcher innan allt faller på plats och de är trygga och bekväma i att ha större ansvar på sig. Mer orolig är jag faktiskt för Moras anfallssida. Kedjan med Tuokko, Holmberg och Bröms var mer än lovligt svag och ska man ändra på något inför morgondagens möte med Rögle så är det just den formationen. För Tuokkos del gick det lite bättre direkt när han fick spela med några andra i den tredje perioden mot Leksand. Frågan är om samma sak kan gälla även Bröms och Holmberg? Själv är jag faktiskt inne på att man dessutom skulle kunna ge Henrik Olsén chansen istället för någon av de två imorgon mot Rögle. Olsén är ganska nära de två i kapacitet och man har pratat mycket om att man vill ha en konkurrenssituation den här säsongen, så varför inte ge honom chansen nu när de andra inte tog den senast?

Efter tio spelade minuter mot Leksand på bortaplan såg det ut som att det kunde bli en rolig kväll för MIK. Man förde spelet och var framme och snurrade i Leksands zon. Men det första misstaget gav en spelvändning och ett två-mot-en-läge som Jens Bergenström förvaltade. När även 2-0 kom på en kontring där Mora inte var riktigt med på noterna så var den ljusa delen av Morakvällen över. 7-1 slutade det till sist efter en Mora-insats som bara kan beskrivas som upp som en sol och ned som en pannkaka.

Att MIK förde spelet, kom upp fint i anfallszon och snurrade på bra inledningsvis men sedan, genom Viktor Amnér, var lite för heta på att kliva upp, missade en tackling och drog på sig en spelvändning som gav en ditills pressade motståndare ledningsmålet för tankarna till Moras elitserieår. Ofta såg det riktigt bra ut men när man inte fick in något mål framåt kom till sist kontringen. Nu kom den relativt tidigt och det får nog tillskrivas lite övertändning hos Mora där man så gärna ville visa vad man kunde. Ofta försöker man visa det genom att spela lite mer offensivt än man borde och då blir effekten för det mesta att man bjuder motståndarna på ett läge innan man skapar ett själv.

Efter Leksands 1-0 gjorde Mora helt rätt. Man försökte undvika panik och koncentrerade sig på att se till att Leksand inte skulle få ytterligare ett snabbt mål. Sakta men säkert såg det också bättre ut. Men när man precis börjat hitta tillbaka till den offensiv man hade i början gick man i samma fälla igen. Första kontringen man släppte till klarade man sig utan baklängesmål men vid den andra så satt 2-0 och plötsligt var uppförsbacken lite större.

Men hoppet levde fortfarande. Kunde man komma ut som man gjorde i den första perioden och samtidigt undvika fler kontringar var både en upphämtning och en vändning inom räckhåll. Men nu är man ju aldrig ensam på planen och när Leksand kom ut till andra perioden var det ett lag där nervositeten släppt som klev in på isen. Moraspelarna å sin sida såg ut att vara inriktade på att hålla sig på rätt sida och omedelbart blev effekten att Leksand fick ett jättetryck på ett försiktigt, lite backande Mora. Det är en sak att backa hem och hamna under tryck om man fortfarande är i rörelse och stör motståndarna aktivt. Men som så ofta när ett lag backar, om så bara litegrann, så blev MIK aningen stillastående. LIF utnyttjade detta direkt. Först var det Henrik Eriksson som inte alls hängde med och tvingades dra på sig en utvisning som Leksand gjorde 3-0 på. Sedan kom 4-0 efter att kedjan Niklas Bröms, Alexander Holmberg och Marco Tuokko inte alls hängt med när Leksingarna bytte positioner och fyllde på från backplats.

Efter det gick luften ur Mora. Man hade tagit en time-out redan vid 0-3 och när 0-4 kom nästan direkt efteråt syntes det att allt sjävförtroende var borta hos Moraspelarna. Man agerade i panik i egen zon och passningarna slogs inte ens i närheten av den man siktade på. Och Leksand tackade och tog emot. Det blev snabbt lilla julafton för dem och att det var 7-0 till LIF innan perioden var slut var på intet sätt orättvist.

Den sista perioden handlade mest om att se om någon i Mora var sugen på att visa att siffrorna dragit iväg, att man inte alls var så dåliga. Men så mycket av den varan såg man inte. Katastrofkedjan med Niklas Bröms, Alexander Holmberg och Marco Tuokko som hade varit inne på mer än hälften av baklängesmålen splittrades och Tuokko fungerade bättre med Jens Jakobs och Martin Johansson som också låg bakom Moras tröstmål. Jakobs, som i och med det spelade 1-0 sett över hela matchen, var kanske den i Mora som visade mest positiva tendenser i slutperioden.

Ska man gå in på spelarkritik är det just Jakobs som tillsammans med Johansson, Niklas Fogström, Daniel Viksten, Tony Lagerström och Henrik Eriksson kommer undan med hedern i behåll. Så värst mycket framåt skapade de kanske inte bortsett från matchens första tio minuter med de höll tätt bakåt hela matchen och det är ändå rätt ok när laget släpper in sju mål. På backsidan var Amnér, Patrik Eklund och Robin Gartner de bästa. Även Mikael Owilli som kom in i slutperioden gjorde det ok även om han inledde med att bli dragen och frånåkt. Mest anmärkningvärda insatserna var de från Niklas Bröms, som spelade 0-5 (!!!) och Alexander Holmberg (0-4). Det är utan att överdriva inget vidare hur man än vänder och vrider på det. Inte heller Brede Csiszar och Mikael Wikstrand hade jätteroligt ikväll. Båda spelade 0-3. Men i Wikstrands fall måste sägas att spelskickligheten syntes och det trots allt kändes lite lovande.

Harald Lückner

Här kommer den andra delen av intervjun med Harald Lückner.

—

På papperet är det nu åtta backar och tolv anfallare. På backsidan, förra säsongen, så använde du för det mesta sex backar och jag gissar att du kommer att göra det även den här säsongen för det mesta?
Ja, det kommer jag.

Hur hanterar man som tränare att hålla hela truppen på humör för jag antar att alla vill spela varje match helst om de fick välja själva?
Ja, så är det naturligtvis. Det blev ju så i år att vi hade sju backar och så hade vi en utbildningsplats för juniorer, där tre juniorbackar skulle rotera. Men killen som började där, Mikael Wikstrand, överraskade kopiöst och färgar lätt in bland sex idag och då kan man ju inte låta honom träna med juniorerna. Och därav uppstod den situationen att det blev åtta backar. Men det är en positiv grej att en kille gått in och slagit ut de äldre som får bita ihop och försöka ta tillbaka den platsen.

Känns det som att de är taggade, alla de här åtta, att få en av de här sex platserna som finns?
Ja de är de, men samtidigt är de unga också så det är kanske bra för dem att rotera lite. Det är omöjligt för dem att hålla hög nivå i 52 matcher utan det kan till och med vara bra att få stå över en match och hämta andan och komma tillbaka sen igen. Det behöver inte vara negativt. Och sen så är det inget som varar för evigt heller, utan är det så att vi spelar stabilt får man låna ut en spelare både en kortare och längre period för att hålla igång honom. Men vi startar upp såhär så får vi se vad som händer.

Har du några tankar om hur ni kommer att matcha laget i inledningen, kommer ni satsa på en uppställning och låta dem få några matcher på sig att vi att de ska ha platserna eller är det svårt att ha en plan på det viset?
Man måste ha en grundtanke, det har man redan när man värvar spelare egentligen. Vad vill jag ha och var vill jag placera honom?  Nu har väl vi det ganska klart den här säsongen eftersom vi har kvar stora delar av spelartruppen, framförallt på forwardssidan så vi kör ju vidare på det vi hade i fjol och därmed börjar vi inte på ruta ett i år utan kan börja på ruta tre. Och då blir det så att Marco Tuokko spelar ihop med Bröms och Alexander Holmberg. De tre andra kedjorna spelade ju ihop ifjol. Så känner vi att vi måste börja. Får se var det bär. Behövs ändringar gör vi det, lyckas vi är det bara bra för då har vi kontinuitet i det.

Ja, det är definitivt ett sätt att bygga vidare på förra året!
Javisst, och det är fördelen med att vi har kvar så många spelare.

Man brukar ofta prata om att en bra start på säsongen är viktig, en bra start gör att man hänger med i toppen och kan vara kvar där hela säsongen. Är det något man funderar över när man matchar laget i inledningen?
I början av nittiotalet behövde man inte vara i toppform första omgången, man visste att man skulle komma högt och kunde hämta igen med lite extrapoäng i mörka november. Nu måste man vara redo från match ett. Det gäller att vara med. Det är som du säger, en bra start kan ge lite gratispoäng, en tung start och det börjar skrivas och pratas och det mesta blir negativt. Det är bara att titta på Björklöven och Västerås i fjol. Det är svårt att jobba ikapp när målet är elitserien. Men man kan inte få det på beställning heller. Man får inte få panik bara för att man förlorar första eller andra matchen. Det gäller att se till att spelarna är i bra shape och att man gjort allt man kan för att allt ska vara så bra som möjligt. Det är ju svårt för alla 16 lagen att vinna första matchen utan någon vinner och någon förlorar.

Det gäller ju att ha lite tur också.
Ja, men tur förtjänar man ofta.

Så är det absolut!

Hur långt tror du att det är rimligt att hoppas att årets trupp kan räcka?
Jag är inte så bra på att tippa. Det blir svårare och svårare för varje år för man har mindre och mindre koll på motståndarna vad de har för lag. Imorgon kan Leksand ha två nya spelare. Det jag kan fokusera på är att vi ska vara bättre, att vi ska göra bra  prestationer och sen är det lite upp till motståndarna. Jag trodde med det lag vi hade i fjol att vi skulle greja en högre plats men sedan var de flera lag som var bättre än vad vi hade trott och då får man vara realist ha respekt för det. Men jag hoppas självklart att vi ska kunna vara med topp-fyra, topp-fem och kriga men jag är inte säker på det. Jag har ju inte koll på alla lag.

Men om man vänder lite på det och jämför Moras lag med Moras lag förra säsongen, på anfallssidan ser det väl minst lika bra ut?
Det ser bättre ut tycker jag. Bättre rollfördelning och ett mer erfaret lag eftersom de flesta har blivit ett år äldre.

Och på målvaktssidan ser det väl också bättre ut är mitt intryck?
Ja, Lasse gjorde ifjol sin första säsong som förstamålvakt och gjorde en helt ok säsong. Men ändå är det väl så att han måste göra det ännu lite bättre den här säsongen om vi ska vinna lite placeringar i toppen. Och Hansen har gjort en väldigt bra försäsong och sett bra de gånger han har stått. Så vi är bättre rustade på målvaktssidan.

På backsidan så, visst, Greger Artursson och Mattias Ekholm har försvunnit, men det känns väldigt intressant med så många talangfulla spelare som konkurrerar om platserna?
Det gör det ju. Och det är ju alltid så att man växer med ansvar. Med Greger visste man att han spelade de två sista minuterna, nu är det fler som får chansen och det kan man faktiskt växa med. Samtidigt ska vi ha tålamod här också, de växer inte på en dag, vi måste ge de här killarna lite tid att ta sin roll. Och det är inte bara de här killarna som ska spela försvarsspel utan även forwards integreras, man måste hjälpas åt. Medspelare och vi i ledningen ska hjälpa dem att klara av den här situationen.

Tack för att du ville svara!

Morabloggen har fått en pratstund med Harald Lückner. Precis som intervjun med Johan Sares är även denna uppdelad i två delar. Första delen kommer ikväll, den andra imorgon!

—

Jag skulle beskriva Moras trupp den här säsongen som ung och talangfull, som tränare vad krävs det för att lyckas med en sådan trupp?
Tålamod. De är ju unga och det finns en anledning till det, det har ju med ekonomin att göra naturligtvis. Samtidigt är bara att titta på VM, då var tre av sex backar juniorer. Så det är inget ont, vi har killar som varit med ett tag nu som måste ta vid. Om man ser på forwardssidan så har vi, visst, ett ungt lag, men samtidigt rutinerat manskap, för de flesta har ju varit med en längre tid och provat på både elitserien och varit topp här i allsvenskan. Så det känner vi, att där är vi inte så värst orutinerade utan tvärtom ganska rutinerade på den här nivån.

Hur känns det som tränare, mer inspirerande att arbeta med yngre spelare framför äldre som är lite mer ”färdiga”?
Jag tror en blandning är perfekt. Omväxling. Jag har ju varit på alla nivåer i svensk hockey och haft stjärngäng i Färjestad, tränat juniorlandslaget, tränat juniorlaget i Färjestad, jag har tränat HV, jag har tränat Mora när vi gick upp och jag har tränat Modo som var väldigt rutinerade och tillbaka i Mora nu med ett väldigt ungt och utvecklingsbart lag. Jag tror det ena utesluter inte det andra men just att vara kvar på samma ställe hela tiden kan vara svårt. Det krävs lite nya utmaningar lite nytt motstånd och det kan man inte få för mycket av. Så jag känner det jäkligt inspirerande att jobba med de här killarna.

Att både Greger Artursson och Mattias Ekholm försvann det gjorde ju naturligtvis att det blev luckor i laget och någon ny Greger är ju svårt att få tag på men tror du det finns någon i årets trupp som kanske kan kliva upp på den nivån som Mattias höll förra säsongen?
Jag tror inte det är lätt att göra om Mattias utveckling gick ju fort. Men det finns spelare som absolut kan axla den manteln, det tror jag. Patrik Andersson, som är lika gammal som Mattias, har varit i USA och Kanada ett år, han är absolut mogen att ta den rollen.

Greger Artursson var ju, förutom att han var en väldigt bra spelare, också väldigt bra vid sidan om, han var ju lite av en lagpappa för de yngre. Finns det någon annan av de äldre som axlar den rollen nu?
De börjar växa till sig och någon gång måste man ju stå på egna ben så är det med ens egna barn, de kan inte bo hemma hela livet. Men Marco Tuokko har kommit in det är en som tar ansvar och Håkan Bogg har varit med länge. Niklas Fogström och Zettergren som är född 1982. Fogström har vi som lagkapten och  det är för att han påminner om Greger i sitt sätt, han pratar inte allför mycket utan visar hur det går till utanför och på isen. Det är värdefullt.

Det finns ju ganska många som var unga redan tidigare och nu har vuxit ett år, förhoppningsvis är ju de ännu mer redo för större ansvar nu. Är det några speciella i laget som du känner har tagit det klivet av vad man kunnat sett på träningsmatcherna?
Vi har ju tränat väldigt hårt så jag har inte gett några chansen optimalt om jag ska vara riktigt ärlig. Men jag vet av erfarenhet att det tar kanske två år att lära sig att träna och att bli mottaglig för träning. Viktor Amnér, Patrik Eklund om man tar backsidan som exempel har ju varit med ett tag och de måste ju växa ett snäpp och ta ett större ansvar för laget och ge laget resultat. Man kan inte vara lovande hela sin karriär utan man måste blomma ut också. Hilmersson var vår bästa forward i fjol och tittar man på Viksten så har han gjort runt 20 mål bägge säsongerna och jag anser att de är ganska stabila nu så jag förväntar mig att de tar ett kliv till nu.

En som jag trodde på, Johan Persson, att han skulle ta sitt kliv och bli en allsvensk spelare  den här säsongen, han försvann till Ore nu. Var det han eget val eller?
Ja, det var det. Men det finns andra som tar den platsen.

Det känns som det finns hård konkurrens om platserna. Det finns många som är sugna på dem. Alla är lovande eller har varit lovande så det är dags för många att ta sista klivet.
Ja, så är det ju. Vi har god konkurrens på platserna i laget. Jag tycker vi har fyra kedjor som är väldigt jämna och vi har även Henrik Olsén vid sidan om som har gjort det jättebra på träningsmatcherna. Så det finns en konkurrenssituation absolut, jag tror det behövs för att få fram det där sista och prestera det lilla extra hela tiden.

Förra säsongen var ni väldigt snabba och spelskickliga men inte så stora, den här säsongen är det lite mer tyngd. Är det en medveten satsning att det är så?
Ja, det stämmer. Vi spelade ju väldigt bra hockey före jul och en bit efter jul men sedan tog bensinen slut och det är ganska naturligt med unga spelare. De håller inte en hög nivå i 52 omgångar utan det är lite upp och ner. Men så ansåg vi också att vi kanske var för många lirare, så på de där mörka kvällarna nere i småland eller uppe i norrland så hade vi inte spelare som kunde gå i bräschen och vända matcher. Vi stod lite med mössan i hand och bad om ursäkt. De är därför såna som Henrik Eriksson och framförallt Marco Tuokko var väldigt intressanta för oss. De är två väldigt fysiska spelare som ska gå in och ta de här kamperna och kanske vända matcher åt oss.

Johan Sares

Igår publicerades den första delen av Morabloggens intervju med Johan Sares. Här kommer fortsättningen!

—

Just detta att Mora satsar ungt och att man satsar lokalt känns väldigt kul. Man gillar när ens lag satsar på det viset. Samtidigt känner man, blir det en fara med tanke på dels de ekonomiska resurserna – ni har ju inte i närheten av samma resurser som elitserielagen. Är det en risk att man blir en plantskola ”bara”, och inte riktigt kan ha den här ambition att gå upp i elitserien längre. Eller går det att kombinera?
Jag känner såhär i detta: Jag tror att idag går det inte att satsa sig upp i elitserien. Skillnaden ekonomiskt mellan elitserien och allsvenskan är alldeles för stor för att man ska kunna göra en ”Malmö-satsning” eller ”Rögle-satsning” som när de gick upp i elitserien i början av nittotalet. Om man tittar när vi gick upp i elitserien 2004 så var det ingen som trodde det. Det var ingen som trodde att AIK skulle gå upp i våras heller. Utan det man går upp på är att man har ett bra lag och man toppar formen vid rätt tillfälle samtidigt som nåt av elitserielagen börjar sladda och bli lite dåligt. Och är vi ett talangfullt lag som hela tiden vill utvecklas och bli bättre så kommer vi ofrånkomligt ha den ambitionen i laget att de vill spela i högsta serien. Och kommer vi att vara där så kommer vi återigen att ta oss upp i elitserien via en kvalserie, det är jag helt övertygad om.

Min känsla är också den att ser man det på sikt så är det klokt att göra såhär. Har man yngre spelare så försvinner ju inte alla samma säsong.
Nej. Vi får lov att bygga på en kärna. Det var ju det vi hade när vi gick upp 2004. Vi hade många killar som var ifrån Mora och hade varit här i många år och de var i rätt ålder så när vi gick upp kändes det ändå som att Mora IK stod för någonting som man kunde peka på. Sen hade vi lite tur sedan med lockout-säsong första året så vi kunde etablera oss. Men så hade vi några år en kärna av killar – Martin Jansson, Anders Nilsson och Micke Simons och alla de här som liksom stod för någonting. Som de andra kunde rätta in sig efter. Sedan blev den här kärnan mindre för varje år. Men vi har mycket att tacka dem för. Att vi gick upp och att vi lyckades vara kvar.

Jag var inne på det här med resurserna, framförallt TV-avtal och liknande, det är ju enorma skillnader i pengar mellan elitserien och allsvenskan. Vad kan ni göra för att öka era intäkter, för att ni ska hänga med ekonomiskt så bra som möjligt jämfört med de övriga allsvenska lagen? Vad är det viktigaste där?
Vi har ett jättestarkt stöd från näringslivet här på orten. Vi är en ort på 20000 invånare. Vi har, om man ser till förra året, ett publiksnitt på 2500 vilket naturligtvis kan bli lite bättre men ändå är det ganska bra med tanke på det underlag vi har. Det vi måste jobba med och se över är att försöka hitta ett till ”intäktsben” som är närmare de här två stora intäktsbenen så att de blir starkare. Så vi kan skapa resurser från andra saker än själva hockeylaget. Och det är ett jobb som vår styrelse har framför sig.

En styrka, känner jag, är att laget är heltidsproffs. Och det gäller inte alla allsvenska klubbar. Det måste vara en konkurrensfördel för er ni försöker locka till er unga, talangfulla spelare?
Ja, vi har ju gjort så att från elitserieåren har vi ungefär samma organisation kring laget och vi har inte tummat någonting där och det ska vi inte göra heller. Och det är ju svårt också i en ort som Mora att hitta arbetstillfällen för de här spelarna så de kan ha ett halvtidsjobb bredvid. De spelar 52 matcher och tränar tio pass i veckan så jag tror att om vi ska ligga på den här nivån så måste vi ha spelarna på heltid och det kommer att vara prioritering ett framöver också.

Det låter bra. Slutligen, vad tror du om årets trupp, vad är det rimligt att ställa för krav och förhoppningar på dem?
Vi vill ju spela kvalserie som alla andra, men topp sju tycker jag ändå att där ska vi vara. Det tycker jag känns realistiskt.

Tack för att du tog dig tid och ville svara!

Efter ett sommaruppehåll är nu Morabloggen tillbaka!

Mycket har hänt under tiden. Spelare har lämnat och spelare har tillkommit. Träningsmatcher har spelats och experter och förståsigpåare har redan tvärsäkert talat om hur allt kommer att gå. Morabloggen börjar i en annan ände – med ett samtal med Moras relativivt färske klubbdirektör, Janne Simons efterträdare, Johan Sares.

Intervjun är uppdelad i två delar. Den första publiceras idag, den andra imorgon.

—

Hur skulle du beskriva ditt jobb som klubbdirektör, vad det innebär, för de som inte vet.
Att vara klubbdirektör, om man drar en parallell med företagsvärlden motsvarar att vara VD. Framförallt innebär det att vara ansvarig gentemot styrelsen för föreningens verksamhet. Både ekonomiskt och sportsligt. Vi har även ett fastighetsbolag och vi äger även hallen själva och driver restaurangverksamhet osv. Vi är ca 50 personer som är anställda i föreningen om man räknar med spelartruppen och sen har vi väldigt många som jobbar i olika roller i klubben och på nåt sätt ska jag försöka hålla ihop det här. Det är ett bra gäng.

Det låter som en ganska bred arbetsuppgift?
Ja, det är det.  Det gäller att försöka få till det på ett bra sätt tillsammans med mina medarbetare.

Den sportsliga biten, vilken del har du i den?
Den del jag har är att jag är ekonomiskt ansvarig. Till skillnad från Jan som jobbade med att leta spelare osv försöker jag lägga en större roll när det gäller det på Harald Lückner. Men vi för ju hela tiden en dialog. Det måste vara ett samspel med ekonomi och hela den biten. Jag skulle ju aldrig kunna värva en spelare som Harald inte var så sugen på att ha.

Det förstår jag! Men det är du som sätter de ekonomiska ramarna kan man säga.
Ja, så är det ju.

Hur känns det att ha tagit över efter Janne Simons, han är ju lite av en levande legend kan man säga?
Ja! Det känns hedrande tycker jag. Jag har ju jobbat i föreningen själv i många år tidigare, har haft den som arbetsgivare i tolv år totalt, så jag känner ju Jan både utan och innan och när förfrågan kom och att det kom från Jan kändes ju för mig väldigt hedrande. Jag ser det som en ära att efterträda honom.

Det måste vara ett väldigt inspirerande jobb?
Ja, det tycker jag. Jan sa till mig när jag började att det är 90% problemlösning, och det är ju så. Men det är roligt. Absolut! Man jobbar ju med något som berör väldigt många och som skapar mycket känslor.

Hur kändes det att vara med om en första ”silly season” som det varit under sommaren?
Det kändes bra tycker jag. Det är inte så mycket nytt. Vi fick ju behålla det mesta av det vi ville behålla. Greger Artursson slutade ju och Mattias Ekholm gick vidare till elitserien. Annars fick vi ju själva behålla den stomme som vi har velat. Och sen har vi försökt komplettera laget så gott som vi har kunnat efter de ekonomiska ramar vi har. Det är ju så att efter de fyra åren i elitserien så har vi haft två ganska så tuffa år ekonomiskt då vi bromsat verksamheten ned till allsvensk nivå. När jag kom in i det här så var kanske den största uppgiften att få föreningen att börja tjäna pengar igen. Det är både att öka intäkterna och kostnadseffektivisera allting. Och det har vi gjort, på spelartruppen också. Vi har ju inte haft samma kostym att värva för som vi haft tidigare, men vi har försökt göra det på ett smartare sätt istället. Får se om vi har lyckats med det.

Det är precis mitt intryck också. Att ni gjort den här inbromsningen väldigt klokt. Det är många lag som lever vidare som om de spelade i elitserien fortfarande fast de inte gör det, och det känns lite farligt.
Ja.

Att Greger och Mattias Ekholm försvann, det måste ha varit väldigt tufft. Greger var ju väldigt viktig och Mattias, känns det som, skulle nästan kliva upp på den nivån den här säsongen som kommer.
Ja. Men det är ju lite såhär att den satsning som vi gör nu, med ungdomlig entusiasm och försöka komma tillbaka till Mora som en väldigt bra utbildningsplattform, så är det ju en fjäder i hatten för föreningen att vi kan leverera en spelare som Mattias Ekholm till elitserien. Sen är det ju naturligtvis en lucka att fylla men det får vi ju försöka att fylla på bästa sätt så att någon annan kanske kan få samma resa som Mattias fick i fjol. Vad gäller Greger så visste man kanske redan när man inledde förra säsongen att det var hans sista säsong. Man övertalade honom att spela ett år till. Och Greger är ju, framförallt utanför isen, en väldigt bra människa och bra människa att ha i en grupp. Men man hoppas ju att han, under de två år han varit här, har smittat av sig litegrann på de yngre och varit en bra läromästare och att någon kan ta över den hatten.