Måndagen den sjätte september är det en stor upptaktsträff med HockeyAllsvenskans alla klubbar representerade. Samma vecka kommer Morabloggen också att göra säsongspremiär!

Bland annat kommer det bjudas på intervjuer med Moraledare, analys av truppen och funderande kring lagets chanser.

Missa inte det!

Greger Artursson och Mattias Ekholm borta. Tony Lagerström på väg bort. Mikael Simons, Marcus Eriksson och Markus Lilja ställda utan kontrakt. Det börjar bli en del luckor att fylla. Artursson var Moras ryggrad och främste back säsongen som gick och givetvis var förhoppningen att Ekholm skulle bli kvar och axla den rollen. Skulle samtidigt Viktor Amnér, Patrik Eklund, Robin Gartner och Mikael Owilli kunna ta ytterligare ett steg i utvecklingen hade backbesättningen sett åtminstone lika bra ut som den gångna säsongen. Nu blir det ju inte så och istället för att ta över rollen som lagets stöttepelare på backsidan lämnar Ekholm en lucka efter sig som MIK får svårt att fylla. Någon ny Artursson finns inte att hitta ute i Europa. Närmast till hands att passa in i profilen är kanske Jan-Axel Alavaara med förflutet i bland annat Frölunda, men han står under kontrakt ännu en säsong. Att plocka in en utländsk spelare i den aktuella rollen tror jag är ett vågspel även om Växjös Josh MacNevin är ett lysande undantag. Alltför ofta kostar den typen av värvningar mer än de smakar, i synnerhet om man har en tunn plånbok precis som MIK har. Det ska bli riktigt intressant att se om MIK kan hitta någon bra lösning på detta. Peter Nolander, som lämnade MIK för Brynäs för fyra säsonger sedan, är ett namn det ryktas om och skulle han komma så har Mora trots allt lyckats hitta en bra ersättare. Nu tror jag dock att någon annan elitserieklubb lär snappa upp Nolander som förvånande nog inte Brynäs ville behålla.

Försvinner även Lagerström, som tyvärr mycket pekar på, saknar Mora också en förstacenter. För det hade varit Lagerströms roll om han blivit kvar. Övriga centrar i laget håller förvisso ganska bra klass även de men jag ser ändå ingen av dem som förstacenter i ett MIK som siktar mot Kvalserien.

De tre äldre spelarna som fått gå, Simons, Eriksson och Lilja, lämnar även de luckor efter sig. I deras fall är det dock platser i tredjekedjor och tredjebackpar som det är frågan om och tanken är väl där att hitta unga spelare som håller allsvensk klass. Är lite förvånad över att de tre fick lämna på det viset de fick. Tycker att man borde satt sig ned med de tre och varit ärliga och talat om att om de inte höjde nivån till nästa säsong skulle det bli mindre istid än de var vana vid och lönen i det nya kontraktet kommer att justeras därefter. Hade de köpt de villkoren, vilket inte är omöjligt med tanke på deras klubbhjärtan, så hade allt varit gott och väl. Hade de tyckt att erbjudandet varit för dåligt hade de kunnat tackat för sig och lämnat. Att först prata om att man vill ha dem kvar och sedan ge dem beskedet att de trots allt inte får något nytt kontrakt är inte särskilt snyggt.

Anders Nilsson och Martin Jansson, som båda är på väg hem från Frankrike, ratades även de och jag skulle inte bli förvånad om den gamla, hårt jobbande elitseriekedjan Nilsson-Simons-Jansson dök upp i en allsvensk motståndarklubb nästa säsong. Örebro, Bofors eller Västerås är inte helt otänkbara arbetsgivare åt de tre.

Förre Leksandsjunioren, 24-årige Niklas Bröms, har nämnts som ett tänkbart nyförvärv och det känns förvånande. Han uppfyller varken kraven att vara riktigt ung eller etablerad och hans gångna säsong var inte särskilt lyckad. Riktigt svaga -18, delat näst sämst i usla Sundsvall, sticker ut – i synnerhet med tanke på att han inte var någon poängmaskin framåt heller. Både yngre och mer talangfulla bör spelarna som ska fylla luckorna efter Simons, Eriksson och Lilja vara om tendensen, att MIK sakta är på väg att glida tillbaka in i sin gamla roll som plantskola, inte ska förstärkas.

Efter att Greger Artursson redan gjort klart att han spelat färdigt och Mora därmed tappat sin allra bästa back verkar det tyvärr vara så att Mattias Ekholm och Tony Lagerström är på väg att lämna Mora även de. Ekholm är den back som man framförallt ser som efterträdare till Artursson som lagets främsta och pålitligaste back och skulle han förvinna lämnar han en stor lucka som ingen annan i laget kan fylla. Brynäs verkar vara den hetaste kandidaten och Timrå en annan klubb som visar stort intresse. Det som gör att Ekholm känns riktigt svår att hålla kvar är att han själv uttryckt en önskan om att ta steget till Elitserien, att han känner sig mogen. Och mogen är han tveklöst, man hade bara för Moras skull hoppats på en säsong till i MIK (vilket man fortfarande gör även om det känns väldigt klart).

Lagerström verkar inte vara ett riktigt lika hett byte men han är definitivt intressant för elitserielag. Och för Moras del skulle det vara riktigt tungt om även han försvann. Lagerström betraktar jag som kommande säsongs förstacenter i MIK och en av de allra pålitligaste spelarna i truppen. Att han genererat elitserieintresse är därför inte förvånande.

Nu är ingenting klart ännu men skulle det gå så illa att både Ekholm och Lagerström försvinner har MIK tappat två av lagets allra viktigaste spelare. Prioritet ett kommer då bli att ersätta dessa två. Och med tanke på den klass de båda redan håller och den ännu högre klass de med största sannolikhet kommer att hålla nästa säsong så är det två etablerade och riktigt duktiga spelare Mora behöver för att ersätta dem.

Det roliga tog slut när det knapp hade börjat den här säsongen och frågan är hur man ser till att nästa säsong blir bättre?

En första grund är faktiskt redan lagd. Det finns många unga spelare som redan den här säsongen växte ut till stöttepelare i laget och det finns till det ytterligare ett antal som har fått nyttig erfarenhet under säsongen. Prioritet ett för Mora blir givetvis att se till att behålla dessa spelare. MIK kommer fortsätta att ha heltidsanställda spelare och det är en mycket bra start. Det signalerar både att klubben är proffisionell och att man satsar uppåt. Detta lär locka många av de unga kvar i laget och betonar man dessutom för dem att satsningen på dem fortsätter, att de kommer få mer istid, mer förtroende och större roller i laget så tror jag de allra flesta i Moras unga gäng kommer att bli kvar.

Man kan dela upp Moras unga spelare i två kategorier. Dels de som redan etablerat sig i och med den gångna säsongen och dels de som man fortfarande tror har talang nog för att bli etablerade spelare framöver. Tony Lagerström, Alexander Hilmersson, Daniel Viksten, Mattias Ekholm, Viktor Amnér och Lars Johansson tillhör den första kategorin. Spelare som MIK måste försöka behålla till varje pris. Av dessa saknar Lagerström kontrakt. Martin Johansson, Patrik Eklund, Johan Persson, Robin Gartner och Victor Enmalm tillhör den andra kategorin. De har visat lovande tendenser men behöver ytterligare lite tid på sig för att slå igenom helt. Dessa har fått så mycket nyttig erfarenhet den här säsongen att de också är viktiga att behålla. Johansson och Enmalm är de två som står utan kontrakt.

Bland de äldre spelarna finns det en del som höll en bra nivå den här säsongen och dessa vill man naturligtvis också behålla. Mikael Zettergren, Niklas Fogström och Markus Lilja är det som hamnar i den här kategorin och ingen av dem har kontrakt för nästa säsong.

Återstår gör de äldre spelare som inte riktigt var så bra som man hoppades totalt sett. Marcus Eriksson visade stundtals fina tendenser men efter sin skada kom han tyvärr inte riktigt tillbaka. Det han visade dessförinnan tillsammans med hans klubbhjärta gör att jag ändå gärna ser honom kvar nästa säsong. Klubben bör dock göra klart för honom att om han inte höjer nivån så är risken stor att istiden blir mindre och hans roll i laget mindre framträdande. Samma sak gäller Mikael Simons, som i princip redan börjat få den rollen. Han spelar sällan powerplay och håller mest till i tredje- eller fjärdekedjan. Kan han tänka sig att fortsätta med det så får han gärna bli kvar. Jens Jakobs är näste spelare i den här kategorin och det kan eventuellt förvåna en del då Jakobs gjort en del poäng under säsongen. Tyvärr matchar hans poängskörd framåt – som erhållits tack vare mycket spel i powerplay och i förstakedjan med den goda omgivning han har haft där – inte hans svaga defensiva spel. Mot sämre motstånd märks det inte lika mycket, och det är också mot sämre motstånd han gör sina bästa matcher, men när MIK mötte topplagen hade Jakobs tyvärr det tufft. Endast tre mål, tolv poäng och -7 mot topplagen jämfört med tolv mål, 22 poäng och +7 mot bottenlagen säger en hel del. Jag tycker därför samma sak gäller för Jakobs. Han får vara kvar men höjer han inte nivån bör han riskera minskad istid och en mindre framträdande roll. Siste man i denna kategori är Håkan Bogg. Bogg hade en skadefylld säsong som inte var särskilt lyckad. Men just för att det är Bogg det är frågan om och just med tanke på hur ofta han var skadad så är jag beredd att ge honom chansen en säsong till under samma premisser som övriga – blir det inte bättre blir istiden också därefter. Av dessa är det endast Bogg som har kontrakt för nästa säsong.

Vad gäller lånespelarna tycker jag att det bara var Henrik Eriksson som visade något som gjorde att han vore intressant att ha kvar. Just därför kommer säkerligen Eriksson att tillhöra Djurgårdens A-trupp nästa säsong och därmed inte vara aktuell för MIK.

Säsongen som gick var för Moras del en uppvisning i ojämn nivå. Perioder av svagt spel följdes av sviter av matcher med kanoninsatser. Någon slutsats av varför det gick bra när det gick bra och varför det gick dåligt när det gick dåligt har jag inte läst eller hört att Moraledningen dragit. När det hände var det mycket prat om orutinerat lag och otur med marginalerna. Nu i efterhand pratas det lite och att de rutinerade spelarna var skadade och inte klev fram och att backarna var för småväxta. Haltande förklaringar allihopa. Laget var lika orutinerat och backarna var lika små när MIK vann match efter match och ledde Allsvenskan som när man förlorade match efter match senare. Och att anse att tur eller otur påverkar så kraftigt är inte trovärdigt. Det är mer än oturliga sargstudsar som avgör.

Min förklaring är ganska enkel, vilket är tilltalande om man tror på Occams razor: Förtroende och trygghet. Räknar man ihop resultatet Mora presterat när truppen varit minimal, dvs maximalt sex backar och tolv anfallare, så är det den imponerande raden 16 segrar, en tvåpoängare, en enpoängare och endast sex förluster som man får ihop. Jämför man det med resultatet MIK har haft med större trupp, då spelare petats och bänkats, så är raden nio segrar, två tvåpoängare, fyra enpoängare och 13 förluster. 51 poäng (och +34 i målskillnad) ordnade ett tryggt MIK där ingen var petad och ingen var bänkad. Där alla i matchtruppen kände förtroende. 35 poäng (och -13 i målskillnad) presterade ett ”tillspetsat” MIK där man kunde välja de för dagen bästa till varje match och klara sig ifall man fick skador. Siffrorna är otroligt talande. Effekten av en breddad trupp blev precis rakt det motsatta mot vad man tänkt. MIK presterade sin allra bästa hockey när man var en liten sammansvetsad grupp. Sin allra sämsta när man hade en bred trupp. Och då ska man dessutom ta i beaktande att man bland annat fick skicka ned Mikael Simons på backen och spela med juniorer som inte riktigt höll vid flera av de förluster man fick när man hade den minimala truppen.

Detta är otroligt tänkvärt. Lagsammanhållning, trygghet och förtroende är ingredienser som är mycket viktigare än man kan tro i en lagidrott som ishockey. I synnerhet om laget är ungt. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att detta var den största faktorn bakom Moras framgångar under säsongen. Och omvänt att avsaknanden av detta i slutet på serien var helt avgörande för den tidiga sortin.

Jag hoppas därför att man lär sig av detta till nästa säsong och tidigt gör klart med en liten men fast trupp som man sedan satsar på. Skulle någon i truppen uppenbarligen inte hålla måttet är det bättre att man i samband med att man tar in en ny spelare – värvad, inlånad eller upplockad från juniorlaget – lånar ut eller – om det rör sig om en äldre spelare – säljer spelaren som inte håller. Skador kan med fördel täckas upp med att spelare plockas upp från juniorlaget, vilket det därmed är väldigt viktigt att fortsätta satsa på. Att göra en satsning på det här sättet skulle dessutom vara ekonomiskt gynnsamt. En mindre trupp kostar mindre. Och blir det pengar över i lönebudgeten betyder det bara att värvningar som gör kan ha än mer prägeln av spetsvärvning snarare än breddvärvning.

Tyvärr pekar som sagt inte de inledande analyserna jag hört på att det är så här Mora kommer att satsa. Intrycket är istället att MIK kommer att göra sig av med några spelare, plocka in några nya och hoppas att man har bättre lycka nästa säsong.

Efter två fina säsonger i Mora är det nu slutspelat för Greger Artursson. Efter en lång och framgångsrik karriär väljer han att prioritera familjen och lägger skridskorna på hyllan. Att Mora och lagets alla fans varit både tacksamma och lyckliga för att han valde att avsluta spelarkarriären i just MIK är en underdrift. Artursson var en spelare som med sin laglojala spelstil och sitt ödmjuka sätt vann mångas hockeyhjärtan. Att han dessutom i sin roll som ”lagpappa” börjat lotsa fram lovande Moraspelare som framförallt Mattias Ekholm, Viktor Amnér och Patrik Eklund men även unga anfallare som Daniel Viksten, Tony Lagerström, Alexander Hilmersson med flera har också varit riktigt kul att se.

Denna, hans sista säsong, avslutades med Artursson som nummer ett i poäng (44) och plusminus (+12), nummer två i antal assist (31) och nummer sex i antal mål (13). Att han presterar bra hockey hela vägen till karriärens allra sista stund är utan tvivel.

Förra säsongen var även den god. Det blev visserligen färre poäng (31) men plusminusstatistiken var bättre (+22). De färre poängen kan dessutom till viss del förklaras med att han gjorde 13 matcher färre då än den här säsongen. Även då ledde han laget i plusminusstatistiken och var delad trea i antalet poäng och delad tvåa i antalet assister. Totalt gjorde Artursson 91 matcher i MIK vilket gav 17 mål, 58 assist och +34 i plusminusstatistiken. Imponerande siffror givetvis men det han betytt för laget är ändå långt mer än många poäng och en fin plusminusstatistik. Artursson har varit lagets ryggrad och motor!

Nu är det över och förhoppningsvis kan de unga spelarna som han gett en startskjuts ta över och lyfta på egen hand nästa säsong.

Mora är utslagna efter två raka förluster mot Almtuna och säsongen är därmed över. 5-2 blev det till Almtuna i Uppsala efter en match som såg ut att börja lovande för MIK. Man inledde bra de första minutrarna med att vara organiserade bakåt och komma med bra fart framåt och innan det ens hade gått tre minuter hade det resulterat i ett powerplay. Det lyckades man dock inte utnyttja utan istället kom en relativt billig Morautvisning. Men det var trots numerärt underläge ändå MIK som gjorde det första målet och då, när perioden och matchen var sju minuter gammal, kändes det som den önskade drömstarten kommit. Istället vände allt. Almtuna kvitterade precis när utvisningen tagit slut och gjorde sedan, på sitt andra powerplay, 2-1. Så gott som maximal utdelning med andra ord. Utvisningarna fortsatte att dugga tätt och det kändes som att domaren var petig fast utan riktig konsekvens. Vissa saker passerade medan andra bestraffades direkt. Resultatet blev hur som helst att det nästan inte blev något spel fem mot fem och det gynnade definitivt Almtuna vars powerplay kändas klart vassare än Moras.

När andra perioden blåstes igång stod hoppet därmed till färre utvisningar och mer spel med lika många spelare på isen. Det besannades visserligen men istället kom två snabba Almtunamål i spel fem mot fem som var både en aning oturliga och psykologiskt jobbiga för MIK. Vid 3-1 var Patrik Eklund med vid bortre stolpen dit passningen kom, även om han kanske tittade en aning för mycket puck, men ändå fick Almtuna in pucken. Möjligtvis till och med med hjälp av Eklunds skridsko. 4-1 kom på ett skott som slängdes iväg en bit utifrån och var inte Lars Johansson skymd så var det dessvärre ett lite väl billigt mål. Hursomhelst stod det plötsligt 4-1 redan efter knappa tre minuter av den tredje perioden och i det läget klev Johansson av. I kom Mark Owuya och även om uppförbacken var tung var det mycket match kvar. Och Moras förstaperiod hade trots allt visat tendenser som gjorde att hopp var befogat. Lite symptomatiskt kom avgörandet ändå direkt. Greger Artursson misslyckades med ett uppspel, men även om det inledde sekvensen var inte målet hans – både Artursson och backkollegan Viktor Amnér hittade snabbt sin markering och var med – utan istället var det Niklas Fogström som var helt ur position och långt ifrån att hinna med sin spelare, målskytten Robert Kimby. Därefter var matchen i praktiken slut även om man givetvis hoppades på mirakel in i det sista. En snabb reducering till 5-2 ökade på det hoppet men när inga fler mål föll innan periodslut så var avståndet väldigt stort inför den tredje perioden. Och när man såg hur stressat MIK var när spelet satte igång så visste man att det behövdes ett mål framåt snabbt om det skulle bli något. Spelmässigt hade nivån rasat, trots att Almtuna föll hem en aning och gjorde uppspelen lättare för MIK. Och i takt med att tiden gick och inga mål kom så dog spelet, tron och hoppet allt mer. Sista chansen kom i ett fem minuter långt powerplay med nästan åtta minuter kvar att spela. Men spelet i det numerära överläget var lika uddlöst som i de tidigare och när överläget var slut var också matchen över för Moras del. Och därmed också säsongen.

Att sortin känns som ett misslyckande tror jag de allra flesta håller med om. Det lag Mora förfogat över har större potential än att falla i en playoff-semifinal. Och tittar man på spelarmaterialet så är man på papperet starkare än Almtuna. Men Almtuna har lyckats med att få ut mer av sin trupp än MIK och det ska de ha all heder av. Jämfört med Malmö är Almtuna sett till båda lagens trupper att betrakta som ett skrällgäng om de tar sig vidare. Ser man också till hur mycket Almtuna fått ut av sina spelare jämfört med vad Malmö fått ut av sina är det en helt öppen historia ändå. Och det är just detta, att Mora fick ut långtifrån det bästa av spelarna i laget när det gällde allra mest, som gör att säsongen ur den synvinkeln känns som ett misslyckande. I synnerhet med tanke på att MIK tidigare under säsongen, precis innan man började röra om i laget, visade prov på en riktigt hög nivå under en lång tid. Man kan helt enkelt inte låta bli att undra – vad hade hänt om man låtit bli? Vad hade hänt om man varit lite kyliga när sista transferfönstret skulle stänga och man sagt ”vi har ett bra lag, vi tror på de här killarna” och inte gjort en enda förändring. Jag tror att man spelat i Kvalserien om några veckor om man gjort så.

Nu är saker som de är och även om säsongsavslutningen var ett misslyckande så är säsongen på lång sikt inte ett misslyckande. Jag tvivlar på att MIK hade räckt till i en kvalserie även om det givetvis hade varit enormt kul att se laget där. Och även det hade gett unga Mora ytterligare erfarenhet som har man redan fått mycket av den varan. Och när man nu åker ut i detta tidiga skede är risken att man tappar särskilt många spelare till Elitserien ganska liten. Tror egentligen att det är Mattias Ekholm, framförallt tack vare sin junior-VM-insats, som man har någon större orsak att vara oroliga för att tappa. Och möjligen Alexander Hilmersson som är en av Moras bästa spelare den här säsongen trots att även han är junior.

Så tänker Mora långsiktigt nu så handlar det i första hand om att säkra upp erfarenheten man gett en mängd unga spelare genom att se till att de blir kvar nästa säsong. I andra hand handlar det om att fundera noga över vad man gjorde rätt den här säsongen och vad man gjorde fel. Läxor man lär sig något av är på lång sikt värda något, de man inte lär sig av är bara bortkastad tid.

Imorgon ställs allt på sin spets. Det är vinna eller försvinna för MIK. Och läget ser tufft ut, Almtuna har inte samma press på sig, man har troligen starkare självförtroende och man har publiken i ryggen. Det som framförallt talar för MIK är två saker som jag ser det: För det första att Moras spel i den första och fjärde perioden lovade gott. För det andra att så mycket talar för Almtuna att de kan bli aningen övermodiga.

Det viktigaste är givetvis det förstnämnda. Får man till det defensiva spel som man visade upp i första och fjärde perioden senast, med de få antal egna misstag man gjorde då, i en hel match så ligger man bra till för att vinna över Almtuna. Skulle man dessutom få lite bättre pucktempo med snabba passningar istället för uppåkningar som det ofta blev senast så vinner MIK. Så mycket potential finns i laget. Samtidigt är Almtuna en taktiskt skickligt spelande lag som får ut maximalt av sina resurser – all heder åt tränarna Jonas Rönnqvist och Bert Robertsson – och det gör att nästan varje match mot dem blir oerhört tät och jämn.

De positiva tendenserna man såg i Moras spel gör att jag inte ser någon anledning till att göra några större förändringar i uppställningen. I målet är det bara att fortsätta med Lars Johansson som trots allt gjorde en bra insats. På backsidan använde man Magnus Nygren som sjundeback vilket innebar att han gjorde några ströbyten samt spelade powerplay. Är lite tveksam till hur lyckosamt det verkligen är att slänga in en spelare som har så få byten i benen i ett fåtal powerplay. Så mycket bättre powerplay-spelare är knappast Nygren än övriga backar som finns att tillgå. Skulle därför kunna tänka mig att man enbart spelar på de sex ordinarie backarna man använde senast från start imorgon. Framåt saknades Mikael Simons och Håkan Bogg senast och tyvärr verkar Simons inte kunna spela imorgon heller. Bogg är däremot tillbaka och jag ser gärna att han tar Viktor Enmalms centerposition i tredjekedjan. Dessutom skulle jag gärna se att Marcus Eriksson flyttas upp i tredjeformationen på Martin Johanssons bekostnad. Den skulle därmed bestå av Henrik Eriksson, Håkan Bogg och Marcus Eriksson vilka har spelat ihop ett par gånger tidigare. Fjärdekedjan skulle då bli Martin Johansson, Viktor Enmalm och Johan Persson vilken mest borde användas som avlastning.

Detta skulle innebära att laget blir i princip helt intakt bortsett från små förändringar av tredje- och fjärdekedjorna och att de ordinarie backarna matchas lite hårdare. Och det tror jag är viktigt. Nu när man trots allt fick in lite positiva tendenser i spelet så vore det dumt att röra till det med alltför stora omkastningar av laget på nytt. Skulle det börja se illa ut imorgon kan man alltid kasta om i laget då. Ska man ge en uppställning nytt förtroende måste man starta med den, att först ändra på den och sedan ändra tillbaka när det börjar se skakigt ut är långtifrån samma sak.

Det var tätt, jämt och spännande men till sist slutade kvällen i moll för Mora då Almtuna avgjorde i förlängningen.

Matchen inleddes annars på ett lovande vis för Mora. Man gjorde en förstaperiod där de egna misstagen var få samtidigt som man visade prov på stor effektivitet. 2-0 till hemmalaget var i överkant och att Almtuna reducerade i powerplay direkt i den andra perioden var på intet sätt orättvist. Det Mora lyckats med i den första perioden var framförallt att minimera de egna misstagen och få till en ganska bra forechecking. Däremot drev man ofta pucken från egen zon, genom mittzonen och därmed hade man inte riktigt den önskade farten i anfallsspelet. I den andra perioden började tyvärr även de egna misstagen komma och det var det som gjorde att Almtuna – trots Moras fortsatta effektivitet – höll sig kvar i matchen. Det var framförallt markeringsmissar det handlade om, situationer där Moraspelarna tittade på puck och glömde spelarna bakom ryggen. Tyvärr hände det vid flera tillfällen och både anfallare och försvarare var syndabockar.

MIK hade ändå med sig 4-3 till den tredje perioden men en mardrömsstart – åter på grund av missad markering – gav 4-4 direkt. Några fler mål föll inte i perioden och det fick MIK vara glada för – även om Mikael Zettergren hade ett ribbskott i slutsekunderna. Man hade fortfarande inte rikigt farten med sig på grund av att man drev pucken så ofta och samtidigt hamnade man ibland i svårigheter bakåt på grund av misstag.

I förlängningen var det därför lite förvånande att Mora vände en aning på steken och var det laget som skapade de bästa chanserna. Framgångsreceptet var att man inte längre bjöd Almtuna på några lägen och då lyckades inte bortalaget heller skapa särskilt mycket. Varsitt powerplay fick Mora och Almtuna i förlängningen. Och medan Moras var ganska blekt så blev Almtunas – som dessutom kom på en aningen billig utvisning – avgörande: Med sju sekunder kvar av överläget kom 5-4.

På onsdag börjar playoff-spelet med hemmamatch för Mora mot Almtuna och känslan inför det – förutom att spänningen naturligtvis är på topp – är att MIK kommer att få det tufft.

Den tolfte januari besegrade Mora Växjö hemma med 5-2 och man hade då en svit på 13 segrar på 15 matcher. Allt såg oerhört bra ut. Laget var igång igen med tre raka segrar efter två oväntade – och antagligen underskattningsframkallade – förluster och tycktes ha hittat vinnarspåret efter att den tio matcher långa segersviten tagit slut strax innan. MIK såg definitivt ut att vara på väg mot en direktplats till Kvalserien och i klubbledningens uttalanden kunde man höra antydningar om att man vetat hela tiden att laget var så bra som tabellen visade. Och jag höll med. Med det spel man presterade och med det lag man hade – i synnerhet med tanke på att man hade nästan 20 omgångar på sig att finslipa detaljer på – så kändes en direktplats till Kvalserien som en realistiskt målsättning.

I den vevan bestämde sig MIK för att ”spetsa” truppen med ytterligare par namn, både i förhoppningen att stärka laget och att säkra upp med tanke på eventuella skador. Magnus Nygren, Alexander Deilert, Henrik Eriksson och Mark Owuoya kom till laget och i Morabloggen kunde bland annat detta läsas:

”Kommer Harald Lückner fortsätta att gå på tre backpar så känns åtta backar lite för mycket samtidigt som det är tveksamt om det verkligen är vettigt att spela på fyra hela femmor. Jag är, med tanke på lagsammanhållningen och risken för att man förstör den litegrann när det nu blir fråga om mer bänkningar, lite osäker på om detta verkligen är det bästa.” (29 jan)

”Tanken lagledningen har är förstås att försöka spela igång spelare som annars har mindre istid men frågan man måste ställa sig är om MIK har råd att betala priset för detta i jakten på en plats i Kvalserien. Risken är att man missar tredjeplatsen på grund av detta och istället hamnar i ett ovisst playoff. Läget var liknande förra säsongen […]. Det gick inte alls och slutade med att MIK åkte ut direkt mot Almtuna. Jag tycker man bör akta sig nog så man inte trillar in på samma väg igen och fundera på om det inte istället är dags att matcha de som presterat bäst hittills hårdast resten av serien för att skrapa ihop så mycket poäng som möjligt.” (28 jan)

Hur det gick sedan är ju känt. Moras formkurva pekade obönhörligt nedåt och MIK hamnade till sist i playoff. Som sista lag. Och mot just Almtuna. Från klubbledningens sida är det numera uttalanden med andemeningen att man gjort en sådan säsong som kunde förväntas av det unga laget. Och det håller säkert en del med om. För min del så känner jag att det är för tidigt att summera säsongen redan nu. Med tanke på hur upplägget av serien är så handlar allt om Kvalserien (alternativt playoff beroende på vilka ambitioner man har) och hur man presterar där. Presterar man bra nu är allt gammalt glömt. Och naturligtvis tvärtom. För Mora är det därmed ett jobbigt läge. Många såg ett lag på väg mot Kvalserien och nu ser många ett lag som kommer få det oerhört tufft redan i playoff 1. För så är det. MIK kommer att behöva att prestera sin allra bästa hockey och dessutom ha en del tur för att ta sig vidare.

Lagets största akilleshäl är som det blivit backspelet. Man förfogar över tre riktigt vassa backar, ett osäkert kort och tre svagare backar. De tre stabila är Greger Artursson, Mattias Ekholm och Viktor Amnér. De presterar på hög nivå i match efter match oavsett motstånd och oavsett vem de paras ihop med. Markus Lilja är det osäkra kortet. Han har totalt sett gjort det bra men i de riktigt tuffa matcherna, mot de lag som kom före MIK i tabellen, har han haft det svårare. Intressanta siffror som verkligen åskådliggör detta är att han har spelat +13 mot lagen på den nedre halvan jämfört med -6 mot lagen på den övre halvan (kan exempelvis jämföras med Ekholms +8 mot sämre motstånd och +2 mot bättre). De tre svagaste korten i Moras backuppställning är Patrik Eklund, Robin Gartner och Magnus Nygren. De tre är de enda backarna i laget som spelat minus sett över hela säsongen. Eklund har -1, Gartner -3 och Nygren hela -7.

Frågan är hur MIK ska formera sina backar för att backuppställningen ska bli så solid som möjligt? Min bild är i alla fall klar: Greger Artursson kan ge trygghet åt Patrik Eklund, Mattias Ekholm kan ge detsamma åt Robin Gartner och Viktor Amnér skulle bli ett bra komplement till Markus Lilja. Nu tror jag dock inte att det blir så utan det troliga är att Eklund hamnar på bänken till fördel för Magnus Nygren.

Lagets andra akilleshäl är att MIK haft en tendens till att få svårt med målfabrikationen mot bättre lag – vilket givetvis är helt naturligt. Tittar man åter på plusminusstatistiken (bara för att titta på några siffror) så är det slående att endast tre anfallare spelat plus mot lagen framför i tabellen jämfört med att tio gjort det mot de sämre lagen. De tre är Alexander Hilmersson (+10 mot de bättre lagen, +3 mot de sämre!!!), Tony Lagerström (+5 mot de bättre lagen, -2 mot de sämre!!!) och Daniel Viksten (+3 mot de bättre lagen, +2 mot de sämre). Att kedjan Hilmersson-Lagerström-Viksten är den man kan ställa störst förhoppningar till i playoff-spelet är tveklöst.

Segerreceptet för Mora är därmed ganska enkelt. Åtminstone på papperet. Man måste vara täta bakåt. För framåt kommer man inte få mycket gratis. Nyckeln till att vara täta bakåt är att spela enkelt – till och med ”tråkigt”. Nyckeln till att lyckas framåt är farten. Och den startar redan vid uppspelet. Passningarna ska hellre vara snabba än öppnande och ingen får någonsin bli stillastående. I synnerhet inte med puck. Och när motståndarna har pucken är det också fart som gäller. Ingen motståndare ska få göra ett enkelt, ostört uppspel. Men MIK ska samtidigt akta sig för att kliva på så hårt att man hamnar på fel sida och tappar spelare bakom ryggen. Då kommer den öppnande passningen och kontringen att komma som ett brev på posten.

Efter en tjänsteresa i utlandet med oväntat dålig tillgång till Internet så är nu Morabloggen tillbaka. Under frånvaron har MIK hunnit med tre matcher. Först förlorade man mot AIK, sedan besegrade man Malmö och idag avslutade man grundserien med en förlust mot Björklöven. Matchen mot AIK var den enda som var en riktig värdemätare. AIK hade allt att spela för och var därmed så taggade och motiverade som man kunde bli. Och då räckte dessvärre MIK inte riktigt till. I matchen mot Malmö var det två lag utan särskilt mycket att spela för som möttes. Möjligen var Malmö lite mer motiverade då man fortfarande hade möjlighet att knipa fjärdeplatsen i tabellen och därmed chansen att få välja playoff-motståndare. Den matchen vann MIK och det gav ändå en viss positiv känsla inför kommande playoff även om båda lagen hade väldigt lite att spela för.

Idag avslutades grundserien med bortamatch mot Björklöven och då två nyckelspelare som Greger Artursson och Lars Johansson saknades – de ”vilades” – så var MIK försvagat redan från start. Att man skulle åka på en 5-1-förlust var ändå oväntat. Lite oväntat var också att Almtuna skulle välja Mora och inte Bofors. Förklaringen är antagligen att Moras svaga form på slutet ger intrycket av ett lag som bränt sitt bästa krut. Och i kombination med att Almtuna kunde motivera valet med att de bara valde det lag som kom sist i tabellen av playoff-lagen – och därmed inte ge motståndarna extra tändvätska – så var nog valet inte så konstigt ändå.