Olympia i går. 2–2 mellan två reservbetonade HIF och DIF.
Unge högerbacken från Henrik Larssons Högaborg, Fredrik Liverstam, skötte sig med den äran. På andra sidan lurade Patrik Haginge ner Wahlstedt i Sundet innan Djurgårdens 0–2-mål.
I övrigt var det en match omöjlig att dra slutsatser av eftersom fler spelare saknades än var på plats.

MEN – en sak var glasklar.
Marcus Lantz har satt benskydden på plats, rullat upp strumporna, vässat dobbarna och satt igång truten. Det är (nästan) lika viktigt för årets HIF som den där Larsson längst fram. Marcus Lantz är en underskattat passningsspelare, han har förmågan att stundtals bre delikata djupledsmackor och han var i fjol (speciellt under säsongens andra halva) en av seriens absolut bästa bollvinnande mittfältare. Dessutom är mannen underbart osvenskt. Den korta svarta skinnjackan han dragit på sig i går bärs bara med sådan bravur av en man som dominerat i Rostock. Dessutom vågar Lantz ha en spelstil som ligger på gränsen. Det behöver HIF ha om man ska vara med i guldstriden. UR den synvinkeln – och med Skulason skadad – är Lantz på många sätt viktigare för HIF än Henrik Larsson.

I dag är det 12 grader varmt i Skåne, solen gassar och jag är jetlaggad av den där tidsomställningen från i söndags.
I kväll ska jag på ishockeylandskamp. I Karlskrona och i 22,5 mil kommer det att känna som att vara på väg till Fredriksskans.
Ur led är tiden.
/Mattias