Det brinner på Rosengård. (Ja, man är ”på” de flesta stadsdelarna i Malmö – det finns undantag, de är ologiskt logiska och somliga ser det som något man måste lära sig för att vara en ”äkta” malmöbo.)

Zlatan Ibrahimovic och Labinot Harbuzi är två äkta malmöbor. De är både uppvuxna där ute där det brinner, dit italiensk media inte vågar skicka någon annan än en krigskorrespondent som senast var i Afganistan och jag kan inte göra annat än att hålla mig för pannan.

Som vi säger i den här bloggen: det är aldrig ens fel att det brinner.

Rosengård har med åren blivit ett utanförskap och ett kamratskap med allt vad det innebär. Först och främst har det skapat en frustration och en segregation som utmynnar i laglöshet. En bieffekt är den fotbollskultur som frodas i östra Malmö, tio minuter på cykel från centrum.

Labinots dragningar och Zlatan Ibrahimovics kompletta fotbollsbriljans. Jag är tveksam till att någon av dem blivit vad de är om de vuxit upp på välbärgade Limhamn.

När nu Zlatan Ibrahimovic är på väg att vinna skytteligan i Serie A och Labinots kapsejsade kontraktsförhandlingar med MFF kan ta honom tillbaka till Holland redan i sommar är också det tecken på deras bakgrund.

Rosengård har en potential som de mindre segregerade stadsdelarna i Malmö aldrig kommer att få. Där lever och frodas exempelvis spontanfotbollen fortfarande, antagligen för att de flesta inte har råd med tv-spel och datorer. Vad jag försöker säga är att det kommer, och kommer att fortsätta komma, mycket gott från Rosengård. Det handlar om att ge människor möjlighet att ta chansen. När Zlatan Ibrahimovic växte upp på Rosengård under 80– och 90–tal hade han inte samma chanser som om han varit född i en mer välbärgad stadsdel och den situationen är ännu värre i dag. Det handlar inte bara om Labinot och Zlatan, men de är utsökte exempel på vad majoriteten av de boende på Rosengård är. Människor som vill något med sina liv, personer med drömmar och mål. Människor som givietvis förtjänar samma förutsättningar som alla andra i vårt land. Det är en tragedi att vårt samhälle missyckas med det.

Tänk bara så mycket tråkigare svensk fotboll hade varit utan Zlatan (och Labinot Harbuzi).

/Mattias