Efter en vår från pressläktaren och med Malmö FF som hemmalag klättrade vi, tisdag kväll, högst upp under taket på Swedbank Stadion och såg Tyskland vinna U21-EM.

På raden framför satt den nog tyngsta innertrio jag någonsin haft framför mig på en fotbollsmatch. Mina sena tonårs stora idol Oliver Bierhoff (jo, jag var, och är, en sådan kille som älskar funktionella målgörare med vissa spelmässiga brister men skoningslös nätkänsla), mittfälts-/mittbacksgiganten Matthias Sammer som ledde Tyskland till EM-guldet Bierhoff sköt hem 1996 och Joachim Löw, förbundskaptenen som lägger hälften av sin årslön på svart hårfärg.

Utöver dessa tre vise fotbollsmän var mitt största intryck av matchen – arenan. I mitt nya, högre och mer överblickande perspektiv växte Stadion faktiskt ytterligare. Den kändes större än 21 000 och det är imponerande.

Malmö FF:s problem i sammanhanget är att nya arenor drar publik under en oerhört begränsad tid och för att MFF ska uppnå sitt för året budgeterade publiksnitt på 18 000 åskådare måste man dra över 20 000 i snitt på de 9 återstående hemmamatcherna.

Ett lag som ligger nia i tabellen och redan är borta från guldracet gör inte det. Frågan är var slutnotan för det sportsliga misslyckande som ligger till grund för det ekonomiska tappat kommer att sluta. Stannar MFF på ett publiksnitt på 15 000 går man miste om 5,5 budgetmiljoner. (Detta räknat på att genomsnittsblijetten på nya Stadion kostar 200 kr – vilket antagligen är för  lågt räknat).

I alla fall. Tyskland imponerade, Stadion imponerade och när Europa förblindades av Werder Bremens mittfältssnickare Mezut Özil såg jag mest Dortmunds Mats Hummels. Tysklands defensive mittfältare bredde inte räkmackor, dundrade in flaxfrisparkar eller utsågs till matchens lirare – han dominerade hålet framför Tysklands straffområde, plockade ner all brittisk central offensiv och han stoppade England.

Det var inte direkt förvånande att Matthias Sammer bara satt och nickade så fort Hummels var i närheten av bollen.

/Mattias