Tyskarna har ett speciellt uttryck för det Henrik Larsson gjorde mot FC Mika på Olympia i går: Klassetor.

Ett klassetor (ett mål av hög klass) är inte först och främst spektakulärt eller läckert, det är mer skickligt, effektivt och säkert. Henrik Larsson gjorde två klassetor i går, efter det andra lyfta han blick och händer mot himlen, efter inget av målen log han.

Målen här.

Jag vet inte vad Henrik Larsson går igenom, jag är så här långt i mitt liv så lyckligt lottad att ingen mig närstående ryckts för tidigt ifrån mig, men jag förundras över hur han aldrig slutar att göra vidunderliga saker i svåra situationer. I rätt många år sa Henrik att den dagen han slutade spela skulle han lämna all fotboll bakom sig. Nu, snart 38 år gammal, spelar han fortfarande, funderar på att bli tränare och verkar inse och vara tacksam för allt det fotbollen har gett honom. Fotboll är ett spel och en lek hur allvarlig den än blir och spel och lekar har den underbara effeketen på människor att vi kan se en boll, ett mål, en medspelare och för en stund glömma all skit livet tvingar på oss.

Så kan HIF göra om bravaden man gjorde när man i förfjol tog sig till Uefacupens 16-delsfinal?

Njae. Det krävs en extra match i år för att nå gruppspelet och även om truppen är snarlik nu som då så känns det som att laget är ännu ojämnare nu än då. Men vad, f-n. Några torskar till i allsvenskan och full fokus på Europa League (hur uttalar man det egentligen?) så kan allting hända.

I alla fall så länge Henrik Larsson fortsätter spela.

/Mattias