Mäster Malmström på Lokalblaskan har varit i Barcelona och träffat Mannen som en gång gjorde Malmö FF bäst i Sverige och det är så förunderligt och underbart hur tankekedjor sätts igång.

Nånstans mitt i artikeln beskrivs hur Bob Houghton vid en plan i Barcelona, två veckor efter att Zlatan Ibrahimovic flyttat till Barça, skriker ”Hit the target” till en av sina indiska landslagsmän och just där och då blir det för mig så uppenbart vad denne Houghton betytt för svensk fotboll.

En gång i tidernas begynnelse – ja, fan, nästan i en annan tideräkning – hade jag dagens assisterande förbundskapten Roland Andersson som tränare. Det var under 90-talets första halva och tillsammans med Thomas Sjöberg tränade han någon slags sammanslagning av juniorer och b-lagsspelare i Malmö FF, av någon märklig anledning fanns jag med i den gruppen och det mest bestående minnet av de här träningarna var ett ständigt återkommande skrik från Roland Andersson.

Jag var målvakt och under varje avslutsövning tog det ungefär en hundradel från det att jag slappnade av då jag såg att ett skott gick över eller utanför till Roland vrålade: ”Heeeey! Hit the target!” Bredvid stod Thomas Sjöberg, gnuggade sig i skägget och nickade.

Eftersom både Roland och Thomas var 15 år yngre då än vad de är nu så var de rätt aktiva i sitt instruerande. När avsluten i allt för hög grad missade målet gick Sjöberg in och dunkade in tre i rad bakom en målvakt som inte fattade vad fan som hände (jag).

Och när det skulle gnuggas uppspelsövningar drog Roland projektiler från egen straffområdslinje 80 meter ut mot de offensiva strutarna och Sjöberg stack i väg i 120, dämpade bollarna som spruckna luftballonger och så sköt han i steget. Ofta lågt. Ännu oftare i mål.

90 meter därifrån stod Roland nöjt och skrek: ”Som en go´ katt!”

Vi frågade aldrig exakt vad han menade men antog med stor säkerhet att det var Sjöbergs sätt att sträcka ut sitt löpsteg på som avsågs. (Senare ändrades uttrycket till ”Som en gazell!” och ni som läser Patrick Ekwalls blogg vet nu varför Roland A där uteslutande kallas för Gazellen.

Vi spelade så klart 4–4–2 med pressure and support – ingen jävla press/understöd med Roland och Thomas inte – tidiga inlägg var som Ave Maria och försvarsnickar kallades aldrig något annat än ”högt och långt”.

Precis som Bob hade velat ha det.

När jag tänker efter var det ett jäkla gäng som ofta höll till på grusplanen där Swedbank Stadion nu är byggd. Ibland flyttades Jörgen Pettersson ner från A-truppen och gjorde vad han ville, mannen som många år senare blev defensiv mittfältare och Mål-Micke med Hammarbyfansen var targetanfallare och avslutade varje träning med att sänka två Zingo (en vana han för övrigt delade med Pettersson).

Någonstans där i periferin fanns Stefan Alvén – då B-lagsspelare i MFF, nu styrelsemedlem i Djurgården – och den klassiska Sjöberg/Andersson sågningen av honom på Rosengårds IP i halvtid på en reservlagsmatch lever ännu.

MFF låg under. Laget var inte så motiverat och Sjöberg och Andersson vill se mer hjärta, enkelhet och fysik. Alvén fick ta kulsprutesalvorna och Andersson höjde efter att ha sågat resten av laget rösten och skrek med utslagna armar:

”Stefan Alvén! Går in och drar den med sulan!?!?!?”

Alvén hade försökt en sulfint och tappat bollen. En dödssynd i det Bob Houghton-rike där Roland Andersson lever.

Det finns en självklarhet i Roland Anderssons sätt att se på fotboll som landar i Bob Houghtons personlighet. Det finns inga genvägar.

Jag minns en malmöitsik vinterdag, det kan ha varit 1993 och det var som vilken vinterdag som helst i Malmö. Det blåste 20 sekundmeter, termometern sa 0,1 grader och regnet var så uppblandat med snö att det påminde om Slushpuppy. Det slog sig ner på den där grusplanen och frös på till is. I omklädningsrummet var vi helt överens om att det skulle bli inomhusträning. Yksel Osmanovski ställde sig i shorts och t-shirt i korridoren under Malmö Stadion för att gå till styrketräningsrummet. Då kom Roland Andersson joggande från andra hållet. I mössa, vantar, dubbla joggingtröjor, grusskor och ett brett smajl. Han stack in huvudet i ett omklädningsrum där han såg 20 unga män i shorts och skrek glatt:

”Fantamaj nice weather i dag gubbar! Ses om fem minuter på trean!” (Trean var grusplanen).

Vi trodde inte våra öron. Sedan tränade vi i två timmar och jag är fortfarande rädd att jag fick reumatism den dagen.

Några år senare ledde Roland Andersson rätt många av spelarna som gjorde den där träningen och hela Malmö FF rakt ner i Superettan.

Den dagen satt jag i en varm studentkorridor i Norrland och drack te. Några av mina grannar hade tagit förgivet att jag som kom från Malmö och gillade fotboll var ledsen för att Malmö FF åkte ur allsvenskan. Min förklaring att jag var likgiltig inför Malmö FF hade de svårt att förstå och att jag led med Roland Andersson ansåg de vara fullkomligt ofattbart.

Det är 35 år sedan Bob Houghton kom till Sverige och än i dag genomsyrar hans gärning svensk fotboll så till den milda grad att vårt herrlandslag balanserar på hans idéer.

I Malmö FF är de nu snart fem år sedan laget styrdes av något/n som Houghton skapat. Han hette Tom Prahl och vann MFF:s första SM-guld på 16 år.

De fyra säsonger som gått sedan dess har Malmö slutat 5, 7, 9, 6.

Det har Houghton inget med att göra.

/Mattias