Hammarbyaren och ordföranden i supporterunionen, Frank Ågren, uttalar sig nu om lågvattenmärkesbanderollen som hyllade poilsmördaren Jackie Arklöv i lördags.

– Alla är jävligt ledsna, det här är ett olyckligt misstag, säger Ågren.

Jag har väldigt svårt att förstå hur gärningsledet: ”få idén, fixa tyget och färgen, skriva texten, transportera banderollerna, få hyfsat många människor att hålla upp dem” kan förklaras som ett olyckligt misstag.

Ågren förklarar:” Det var ett dåligt skämt, förmodligen av några unga, fulla och arga…”

I Aftonbladet anklagade Ågren förra veckan polisen för att skrämma bort publiken från de allsvenska arenorna.

Jag är rätt övertygad om att ”…unga, fulla och arga…” skrämmer bort rätt många fler allsvenska åskådare än vad polisen gör.

/Mattias

Vi börjar på Henrik Larsson-svenska.

O K. Göteborg saknade Robin Söder, Adam Johansson och Gustaf Svensson.

Men HIF saknade Marcus Lantz, Henrik Larsson och Rasmus Jönsson.

Att under de förutsättningarna resa sig från 0–2 borta mot IFK, kvittera och vara nära att vinna, är ett bevis på att HIF kan vinna SM-guld även utan Larsson och Lantz. Bättre är inte allsvenskan. Och det är, på sitt alldeles egna lilla vis, underbart.

Och såg ni Olafur Skulason? Jag har tjatat om och gillat den übersympatiske islänningen sedan Stuart Baxter plockade in honom till Syndets Pärla på rekommendation från Arsene Wenger (som i sin tur plockat Skulson till Arsenals akademi ytterligare några år tidigare). Skulasons spelstil är så underbart uppoffrande och befriad från kompromisser. Tyvärr tär den också på hans kropp men jag är säker på att det för HIF är viktigare att få tillbaka Lantz än Larsson, för med Lantz och Skulason som innermitt kommer laget att göra så innerligt ont att möta.

—

Fritz Persson rakt in i kassen för TFF? Vad hände med Wachtmeister som varit på bänken bakom Noring i flera veckor? Är Fritz för fin för bänken? Bra mot BP var han i alla fall.

—

Kalmar, HIF, IFK, Elfsborg. Tar HBK poäng mot AIK hemma i morgon bromsar de fem topplagen igen. Ja tamejfan. Slår Malmö Häcken hemma i morgon är man sex poäng från den där fjärdelplatsen man har som mål. Med elva omgångar kvar att spela…

Inte för att jag tror på det.

Men: stimmar MFF igång och börjar rada upp treor kan man blanda sig i toppstriden.

För glöm inte att Kalmar som nu är två poäng från serieledning i maj var lika långt efter som Malmö är nu.

—

Bara en notering.

När Hammarbyfans under matchen mot Elfsborg ville kritisera polisagerande under tidigare matcher valde man alltså att göra det med banderollen: ”Hyllas den som hyllas bör – det finns bara en Jackie Arklöv”.

För en vecka sedan anklagade Frank Ågren – Hammarbyare och ordförande i Sveriges fotbollssupporterunion som skriver i Sportbladet varje söndag – den svenska polisen för att skrämma bort pubilken från de allsvenska arenorna.

I dagens krönika nämner Ågren överhuvudtaget inte gårdagens baderoll. Det kan ha med deadlines att göra. I så fall ser jag oerhört mycket fram emot att få ta del av Ågrens åsikt i frågan nästa söndag.

För er som inte minns Jackie Arklöv var det alltså han som avrättade två polismän vid ett postrån i Malexander i slutet av 90-talet.

/Mattias

Mäster Malmström på Lokalblaskan har varit i Barcelona och träffat Mannen som en gång gjorde Malmö FF bäst i Sverige och det är så förunderligt och underbart hur tankekedjor sätts igång.

Nånstans mitt i artikeln beskrivs hur Bob Houghton vid en plan i Barcelona, två veckor efter att Zlatan Ibrahimovic flyttat till Barça, skriker ”Hit the target” till en av sina indiska landslagsmän och just där och då blir det för mig så uppenbart vad denne Houghton betytt för svensk fotboll.

En gång i tidernas begynnelse – ja, fan, nästan i en annan tideräkning – hade jag dagens assisterande förbundskapten Roland Andersson som tränare. Det var under 90-talets första halva och tillsammans med Thomas Sjöberg tränade han någon slags sammanslagning av juniorer och b-lagsspelare i Malmö FF, av någon märklig anledning fanns jag med i den gruppen och det mest bestående minnet av de här träningarna var ett ständigt återkommande skrik från Roland Andersson.

Jag var målvakt och under varje avslutsövning tog det ungefär en hundradel från det att jag slappnade av då jag såg att ett skott gick över eller utanför till Roland vrålade: ”Heeeey! Hit the target!” Bredvid stod Thomas Sjöberg, gnuggade sig i skägget och nickade.

Eftersom både Roland och Thomas var 15 år yngre då än vad de är nu så var de rätt aktiva i sitt instruerande. När avsluten i allt för hög grad missade målet gick Sjöberg in och dunkade in tre i rad bakom en målvakt som inte fattade vad fan som hände (jag).

Och när det skulle gnuggas uppspelsövningar drog Roland projektiler från egen straffområdslinje 80 meter ut mot de offensiva strutarna och Sjöberg stack i väg i 120, dämpade bollarna som spruckna luftballonger och så sköt han i steget. Ofta lågt. Ännu oftare i mål.

90 meter därifrån stod Roland nöjt och skrek: ”Som en go´ katt!”

Vi frågade aldrig exakt vad han menade men antog med stor säkerhet att det var Sjöbergs sätt att sträcka ut sitt löpsteg på som avsågs. (Senare ändrades uttrycket till ”Som en gazell!” och ni som läser Patrick Ekwalls blogg vet nu varför Roland A där uteslutande kallas för Gazellen.

Vi spelade så klart 4–4–2 med pressure and support – ingen jävla press/understöd med Roland och Thomas inte – tidiga inlägg var som Ave Maria och försvarsnickar kallades aldrig något annat än ”högt och långt”.

Precis som Bob hade velat ha det.

När jag tänker efter var det ett jäkla gäng som ofta höll till på grusplanen där Swedbank Stadion nu är byggd. Ibland flyttades Jörgen Pettersson ner från A-truppen och gjorde vad han ville, mannen som många år senare blev defensiv mittfältare och Mål-Micke med Hammarbyfansen var targetanfallare och avslutade varje träning med att sänka två Zingo (en vana han för övrigt delade med Pettersson).

Någonstans där i periferin fanns Stefan Alvén – då B-lagsspelare i MFF, nu styrelsemedlem i Djurgården – och den klassiska Sjöberg/Andersson sågningen av honom på Rosengårds IP i halvtid på en reservlagsmatch lever ännu.

MFF låg under. Laget var inte så motiverat och Sjöberg och Andersson vill se mer hjärta, enkelhet och fysik. Alvén fick ta kulsprutesalvorna och Andersson höjde efter att ha sågat resten av laget rösten och skrek med utslagna armar:

”Stefan Alvén! Går in och drar den med sulan!?!?!?”

Alvén hade försökt en sulfint och tappat bollen. En dödssynd i det Bob Houghton-rike där Roland Andersson lever.

Det finns en självklarhet i Roland Anderssons sätt att se på fotboll som landar i Bob Houghtons personlighet. Det finns inga genvägar.

Jag minns en malmöitsik vinterdag, det kan ha varit 1993 och det var som vilken vinterdag som helst i Malmö. Det blåste 20 sekundmeter, termometern sa 0,1 grader och regnet var så uppblandat med snö att det påminde om Slushpuppy. Det slog sig ner på den där grusplanen och frös på till is. I omklädningsrummet var vi helt överens om att det skulle bli inomhusträning. Yksel Osmanovski ställde sig i shorts och t-shirt i korridoren under Malmö Stadion för att gå till styrketräningsrummet. Då kom Roland Andersson joggande från andra hållet. I mössa, vantar, dubbla joggingtröjor, grusskor och ett brett smajl. Han stack in huvudet i ett omklädningsrum där han såg 20 unga män i shorts och skrek glatt:

”Fantamaj nice weather i dag gubbar! Ses om fem minuter på trean!” (Trean var grusplanen).

Vi trodde inte våra öron. Sedan tränade vi i två timmar och jag är fortfarande rädd att jag fick reumatism den dagen.

Några år senare ledde Roland Andersson rätt många av spelarna som gjorde den där träningen och hela Malmö FF rakt ner i Superettan.

Den dagen satt jag i en varm studentkorridor i Norrland och drack te. Några av mina grannar hade tagit förgivet att jag som kom från Malmö och gillade fotboll var ledsen för att Malmö FF åkte ur allsvenskan. Min förklaring att jag var likgiltig inför Malmö FF hade de svårt att förstå och att jag led med Roland Andersson ansåg de vara fullkomligt ofattbart.

Det är 35 år sedan Bob Houghton kom till Sverige och än i dag genomsyrar hans gärning svensk fotboll så till den milda grad att vårt herrlandslag balanserar på hans idéer.

I Malmö FF är de nu snart fem år sedan laget styrdes av något/n som Houghton skapat. Han hette Tom Prahl och vann MFF:s första SM-guld på 16 år.

De fyra säsonger som gått sedan dess har Malmö slutat 5, 7, 9, 6.

Det har Houghton inget med att göra.

/Mattias

Lag flyttas upp. Klubbar åker ur.

En storklubb krisar, en mindre klubb gör succé.

14 lag blir 16.

Men min favoritfotbollsserie är en pinsamt konservativ plats. Eller en historiskt sett oerhört välbevarad klenod.

Kolla in topp 16 i den allsvenskan maratontabellen: (säs, spelade, vunna, X, förlorade, mål, p).

1 IFK Göteborg 76 1761 850 408 503 3347 – 2396 2958

2 Malmö FF 73 1709 830 435 444 3078 – 2081 2925

3 AIK 80 1857 766 495 596 3123 – 2606 2793

4 IFK Norrköping 70 1627 701 405 521 2916 – 2341 2508

5 IF Elfsborg 65 1516 602 366 548 2560 – 2407 2172

6 Helsingborgs IF 58 1353 602 288 463 2597 – 2161 2094

7 Djurgårdens IF 53 1253 519 308 426 2052 – 1795 1865

8 Örgryte IS 55 1276 481 314 481 2126 – 1999 1757

9 GAIS 50 1133 431 263 439 1833 – 1861 1556

10 Halmstads BK 47 1139 418 297 424 1678 – 1739 1551

11 Hammarby IF 45 1082 374 253 455 1595 – 1797 1372

12 Örebro SK 41 978 348 261 369 1364 – 1463 1305

13 Östers IF 32 764 289 221 254 1139 – 971 1088

14 Landskrona BoIS 34 800 261 194 345 1207 – 1501 977

15 Degerfors IF 29 658 234 156 268 1022 – 1102 858

16 Kalmar FF 21 518 189 136 193 677 – 727 703

I allsvenskan 2009 spelar 12 av de här klubbarna.

De som inte platsar på topp 12 är:

21 Trelleborgs FF 14 356 100 98 158 409 – 562

29 BK Häcken 8 204 46 61 97 247 – 366 199

30 Gefle IF 8 194 49 46 99 233 – 360 193           

43
IF Brommapojkarna
1
26
5
8
13
21
–
43
23

IFK Norrköping (4) ligger på 13:e plats i Superettan, Öster (13) är fyra i division 1 Södra, Landskrona (14) är åtta i Superettan och Degerfors (15) toppar Division 1 Norra.

—

Mjällby som mer eller mindre redan är klara för allsvenskan 2010 är 35:a i maratontabellen.

Tydligen är det så att vi svenskar förstår engelska så väl för att vi vuxit upp med icke-dubbade engelskpråkiga tv-program.

Som skåning har jag drabbats av just det fenomenet all over again.

När jag var liten var det Tom&Jerry på Lilla Sportspegeln och Anders And på DR1.

Utan att jag visste det lärde jag mig förstå danska, dels genom tecknad film men framför allt via tv-sportsändningar.

För mig var Flemming Toft (han som blev legendarisk då han skrek ”Hutelihut!” i direktsändningen när Danmark vann EM-finalen 1992 och i dag heter Danmarks motsvarighet till Fotbollskväll just Hutelihut!”) och hans kollegor lika stora som Arne Hegerfors och Bosse Hansson. Jag var nio år och följde slaviskt VM i Mexiko 86, men mina enda svenska tv-minnen från det mästerskapet kommer från SVT:s krönika. Matcherna såg vi på dansk tv. Lidandet kändes så mycket mer äkta när kommentatorn på allvar slets mellan hopp och förtvivlan och när Preben Elkjaer, Jesper Olsen och Frank Arnesen kom till intervjumikrofonen en minut efter match.

Allt det där lever kvar i mig. Där svenska kommentatorer snackar sönder i princip varenda fotbollsmatch – i en kamp att synas, höras och därigenom vara, och den enorma och utbredda rädslan för att låta spelet tala för sig självt – kan man när man ser en match på dansk tv komma på sig med att njuta och sedan undra: ”Fan, det har varit tyst i fyra minuter, lever gubben?”.

Jo, det gör de alltid. Men i Danmark pratar fotbollen. Och när människorna väl tar till ord analyserar man den pågående matchen istället för att rabbla statistik, vem Pontus Kåmark spelat mot och gamla ligga från förr.

Ytterligare en konsekvens av tecknad film och tv-sport på danska är att jag nästan dagligen läser danska tidningar.

Och det är jag så oerhört glad för.

Hur bra hade dagen 11 augusti 2009 egentligen bilvit om jag missat den här rubriken?:

Skideballe til Brøndbys pauseklovne

Den handlar om hur Brøndbys tränare Kent Nielsen fått frispel på sitt lags avbytare som under pausen av 0–2-matchen mot Aab (Ålborg) i söndags skjutit prick mot ribban istället för att göra vad de skulle.

Dessutom får man ju reda på att det inför VM-kvalet mot Portugal står en hård kamp om vem som ska vakta det danska målet när Stokes Thomas Sörensen är avstängd.

Och som nästan alltid i dansk fotboll står det mellan Brøndby och FCK. Stephan Andersen eller Jesper Christiansen.

Förbundskapten Morten Olsen säger att det är vidöppet och mot Chile i morgon (på Brøndby Stadion) får keeprarna varsin halvlek.

Mitt problem är dock av större grad än Morten Olsens.

Sverige–Finland börjar 20.00, Danmark–Chile 20.15.

Det blir nog så att jag börjar med att kolla Sverige och när jag tröttnat på att höra den byter jag upp mig. Och då snackar jag rent kommentatorsmässigt.

/Mattias

När Örjans vall tömts stod Tommy Jönsson i målet mot centrum till och hans tvärhandhöge son slog straffar som hans pappa vägrade släppa in.

Emit Kujovic var lättad men sammanbiten, han är ju trots allt uppvuxen i Landskrona, och konstaterade att han tycker HBK är ett lag för övre halvan.

Janne Andersson sa att han var glad. Men några större glädjeyttringar än så var det inte när HBK slog regerande mästarna och seriens dittills formstarkaste lag, Kalmar FF.

Annat var det på Vångavallen i lördags efter att Trelleborg förlorat mot Malmö FF med 0–2.

MFF:s firande påminde om ett brasilianskt VM-guldjubel. Materiallådorna av plåt förvandlades till trummor och sången påminde mer om hur sången på kräftskivan låter framåt tvåsnåret.

Jag säger inte att Malmö FF inte får fira en seger och att man inte ska njuta av lättnaden. Men det var något med situationen som fick mig att börja fundera och inte förrän på Örjans vall kom jag på vad det var.

Malmö FF:s självbild.

Jämte (inte strax framför eller bakom) IFK Göteborg är MFF Sveriges odiskutabelt främsta fotbollsklubb genom tiderna. Ekonomiskt är man överlägsen etta.

När en sådan klubb firar segrar på sättet man gjorde i lördags vet man att de har problem.

Mitt i glädjeyran var det faktiskt Wilton Figueiredo – han som hånats hårdat och kanske hade mest anledning att fira – som sa sanningen.

”Vi måste vinna två, tre, fyra matcher i rad. Förlorar vi nästa match betyder den här segern ingenting.”

Jag tror inte Malmö FF vinner fyra matcher i rad. Ett lag med den glöden hade inte varit så nöjda med 2–0 på Vångavallen i lördags.

—

HIF:s torsk mot ÖSK?

Låt mig säga så här. Hade HIF vunnit hade det varit en av årets bästa allsvenska prestationer.

HBK?

Same, same. Suveränt bra i går. Vad som händer i nästa match vet inte ens framtiden.

Och Kalmar?

Alla lag får djupdykningar. Det är bättre att få det borta mot Halmstad än hemma mot Elfsborg.

—

Veckans vinnare?

Jens Sloth. Comeback i allsvenskan ett halvår efter att han fick diagnosen testikelcancer.

Det var ståpäls och fuktiga ögon när Sloth presenterades inför derbyt i lördags.

När Sloth insjuknade ville jag följa hans kamp i ett långt reportage. Det hade blivit en fantastisk story med ett vansinnigt vackert klimax i lördags.

Men en chef tyckte inte det var nåt särskilt.

Sånt är livet.

Jag är väldigt glad för hur Jens Sloth lever sitt.

/Mattias

28 grader.

Men det blåser så klart.

Och Tom Prahl säger att han kan acceptera 1–0.

Annan media rapporterar att Ajax har spioner på plats och spekulerar vilka spelare de tittar på. HÄR

Syd-bloggen kan meddela att Ajax Skandinavienscout John Steen Olsen missar ungefär två allsvenska matcher i Skåne – om året. Och då är det för att de krockar med andra allsvenska matcher.

Annars?

Malmö lirar med Wilton släpande bakom Ofere.

Tror fortfarande att det kan lossna för MFF i dag.

TFF?

Gabriel och Sudic kommer att få problem med Jensen och Drugge om TFF lyckas sätta sina anfallare i djupledsdueller med MFF-försvaret. Det är Prahls nyckel till tres puntos.

/Mattias

Skånederby på Vångavallen i morgon.

Och jag gick och hade en teori om att det skulle lossna för MFF – rejält.

Varför?

Tredje matchen med två anfallare. Borde sitta nu och ge resultat.

TFF har sålt Bengtsson, Abelsson är skadad, Melander har varit skadad och med ytterligare skador försvagas den bakre stabiliteten.

Med Kruys fick MFF lite kreativare ben framåt, Aubynn, Hamad, Molins är plötsligt tre bra alternativ på kanten.

Trender tar till sist slut och när det händer är det inte sällan med besked.

MFF har inte slagit TFF på fem matcher och har haft svårt att göra mål. Kändes som ett sådant där tillfälle när två saker händer på en och samma gång.

TFF har tre torsk på de fem senaste, hade flyt mot Gais och kan vara på väg ner lite grann. Vilket talar för Malmö.

Sedan förstod jag att det kan bli så att Roland Nilsson och Hans Gren tar in Robert Åhman Persson och spelar 4–2–3–1 igen.

Gör man det verkar det ju faktiskt som att MFF:s tränarduo inte ens vill ha kvar sina jobb.

4–2–3–1 och torsk för MFF på Vångavallen.. Då bör klubben på allvar tänka över vilken framtid dagens tränarduo verkligen har.

Om man spelar 4–1–3–2 tror jag däremot att det kan lossna rejält.

Tips?

0–3 (Om Malmö spelar med två anfallare).

1–0 (Om Malmö spelare med en anfallare).

/Mattias

Torsk på straffar på bortaplan med fyra ordinarie spelare borta.

Då står HIF vid ett vägskäl.

Var det positivt att åka ur Europa League då det innebär minskad belastning.

Eller var det början av raset?

Jag tror HIF kan vara med och slåss i toppen av allsvenskan säsongen ut, även utan Henrik Larsson. Men då krävs det att Lantz och Skulason håller resten av vägen. Med den mittfältsduon kan HIF tumma lite på glamourliret och kriga hem matcher. Och det kan komma att behövas. Elfsborg är mer komplett men den svacka jag trodde IFK Göteborg skulle råka ut för i våras har laget nu sålt/skadat sig till. Och HIF är i nuläget ett bättre lag än Göteborg. Även utan Henrik Larsson.

Kalmar är ett bättre lag än HIF, men frågan är om man är det även utan Rasmus Elm.

Så visst finns hoppet för Helsingborg.

Titeln bäst i Skåne lär man i alla fall ta hem.

Om inte Trelleborg kan toppa formen igen.

/Mattias

Elfsborgs Martin Ericsson (som hyllades stort av undertecknad inför säsongen) är skadad.

Igen.

Det har inte direkt varit någon schlager att komma hem för Mr Ericsson.

Men Elfsborgs läkare Jan Andblad verkar ha hittat problemet. Och sätter fingret på det.

– Han är ny och har kommit till ett annat sätt att träna. Dessutom har han nyss flyttat till Göteborg, allt sådant skapar press i kroppen, säger Andblad till TT.

Göteborg alltså.

Jag visste det.

/Mattias