När Örjans vall tömts stod Tommy Jönsson i målet mot centrum till och hans tvärhandhöge son slog straffar som hans pappa vägrade släppa in.

Emit Kujovic var lättad men sammanbiten, han är ju trots allt uppvuxen i Landskrona, och konstaterade att han tycker HBK är ett lag för övre halvan.

Janne Andersson sa att han var glad. Men några större glädjeyttringar än så var det inte när HBK slog regerande mästarna och seriens dittills formstarkaste lag, Kalmar FF.

Annat var det på Vångavallen i lördags efter att Trelleborg förlorat mot Malmö FF med 0–2.

MFF:s firande påminde om ett brasilianskt VM-guldjubel. Materiallådorna av plåt förvandlades till trummor och sången påminde mer om hur sången på kräftskivan låter framåt tvåsnåret.

Jag säger inte att Malmö FF inte får fira en seger och att man inte ska njuta av lättnaden. Men det var något med situationen som fick mig att börja fundera och inte förrän på Örjans vall kom jag på vad det var.

Malmö FF:s självbild.

Jämte (inte strax framför eller bakom) IFK Göteborg är MFF Sveriges odiskutabelt främsta fotbollsklubb genom tiderna. Ekonomiskt är man överlägsen etta.

När en sådan klubb firar segrar på sättet man gjorde i lördags vet man att de har problem.

Mitt i glädjeyran var det faktiskt Wilton Figueiredo – han som hånats hårdat och kanske hade mest anledning att fira – som sa sanningen.

”Vi måste vinna två, tre, fyra matcher i rad. Förlorar vi nästa match betyder den här segern ingenting.”

Jag tror inte Malmö FF vinner fyra matcher i rad. Ett lag med den glöden hade inte varit så nöjda med 2–0 på Vångavallen i lördags.

—

HIF:s torsk mot ÖSK?

Låt mig säga så här. Hade HIF vunnit hade det varit en av årets bästa allsvenska prestationer.

HBK?

Same, same. Suveränt bra i går. Vad som händer i nästa match vet inte ens framtiden.

Och Kalmar?

Alla lag får djupdykningar. Det är bättre att få det borta mot Halmstad än hemma mot Elfsborg.

—

Veckans vinnare?

Jens Sloth. Comeback i allsvenskan ett halvår efter att han fick diagnosen testikelcancer.

Det var ståpäls och fuktiga ögon när Sloth presenterades inför derbyt i lördags.

När Sloth insjuknade ville jag följa hans kamp i ett långt reportage. Det hade blivit en fantastisk story med ett vansinnigt vackert klimax i lördags.

Men en chef tyckte inte det var nåt särskilt.

Sånt är livet.

Jag är väldigt glad för hur Jens Sloth lever sitt.

/Mattias