Malmö manövrerade ut ett uselt Hammarby och som stockholmarna lirade på Swedbank Stadion finns det ingen räddning.

För allsvenskan är inget speciellt komplicerat ställe.

Varje lag behöver tre-fyra ryggradssspelare och den ryggradens prestationer och kunnande bestämmer om laget ska tillhöra topp-, mitt- eller bottenskiktet. Övriga spelares prestationer kommer sedan att därifrån bestämma var i varje skikt laget kommer att placera sig.

Överpresterar spelare som Stefan Larsson, David Elm och Patrik Ingelsten vinner Kalmar FF guld om Viktor Elm, Rasmus Elm, Marcus Lindberg och Arí gör sitt (läs 2008).

Inför säsongen 2009 bestod Hammarbys ryggrad av Rami Shaaban, Lolo Chanko, Mikkel Jensen och Charlie Davies.

Shaaban har sargats av skador, Chanko och Davies har tvångssålts p g a Bajens usla ekonomi och det var så klart även ett misstag att låta Jensen börja lira för BP (även om dansken är fortsatt skadedrabbad).

Därför känns det faktiskt jävligt orättvist mot spelare som Nathan Paulse, Igor Armas, Vladica Zlojutro, Carlso Gaete med flera att de nu med största sannolikhet kommer att spela ner Hammarby i Superettan.

Det är inte deras fel att de fått chansen i allsvenskan, trots att de på många sätt inte håller allsvensk klass.

Hammarbys misslyckande 2009 är följden av åratal av misskött styrelsearbete. Det finns inga pengar, det finns in planer, det finns inga spelare och om några veckor finns det inte längre ett allsvenskt lag. Många män i kostymer har år efter år puttat Hammarby närmare och närmare ruinens brant. Och det kan aldrig vara Paulse, Armas, Zloujutro och Gaetes fel.

Men nu får de ta en stor del av skiten och samtidigt ge misslyckandet ett ansikte. Jag har svårt att se rättvisan i det.

—

På tal om de fyra ryggradsspelarna.

I Malmö skulle de 2009 heta Gabriel, D Andersson, Harbuzi och Figueiredo.

Gabriel har gjort det hyfsat och MFF rasade utan Andersson. Harbuzi fastnade i en kontraktsförhandling och försvann medan Wilton helt enkelt tokfloppat. Nu fungerar Gabriel och Andersson medan Molins, Larsson och Ofere överpresterar.

Det räcker för att MFF ska åka raket uppåt i tabellen.

—

HIF:s ryggrad?

Ekstrand, Lantz, Larsson och i viss mån Christoffer Andersson.

Mycket skador på Larsson och Lantz, lite svajigt på de andra och ingen i övrigt som direkt överpresterat. Därför är HIF inget guldlag i år. Heller.

—

TFF.

Noring, Rasmus Bengtsson, Magnus Andersson, Fredrik Jensen.

Unge Noring gör det bra, med Bengtsson var TFF närmast oslagbara hemma, Magnus Andersson har haft lite skador och Jensen skiter i att han har skador. TFF:s styrka är att man med massor av folk på frånvarolistan har spelare – Wihlborg, Fakhro, Haynes, M Bengtsson – som gång på gång går in och gör ett gott dagsverke.

—

Kalmar byggde på Lindberg, Rasmus Elm, Rydström och David Elm.

Lindberg skadades, Elmarna såldes och Rydström är ständigt Rydström.

Men Kalmar har en styrka starkare än något annat allsvenskt lags – spelidén. Så tydlig och klar att (väldigt välscoutade) spelare har kunnat gå in och fylla luckan på ett ypperligt sätt och snabbt börjat växa fram som en ny ryggrad.

—

I Halmstad har många års ryggrad börjat krökas rejält.

Bahne har börjat svaja, Jönsson/Zvirgzdauskas är inte alls vad de har varit och Andreas Johansson såldes till Tyskland. Generationsskiftet är inte stort men det sker på tunga positioner. Därför har HBK svajat så friskt i år.

Får man behålla rätt spelare (Raskaj och Görlitz) samtidigt som Johnny Lundberg växer in i  mittbacksrollen kommer HBK att vara betydligt tryggare nästa år.

—

Och med en sådan här ryggrad kommer också allsvenskan att avgöras.

AIK har Örlund, Hooiveld, Johnson, Obolo. Spetsat med Flavio, Bojan, Ortiz och Nisse Johansson.

När IFK säljer och skadar sig, Kalmar inte riktigt hinner ladda om och Elfsborg tappat strukturen – då vinner AIK SM-guld.

/Mattias