Det har gått en dryg månad sedan Swedbank Stadion invigdes.
Nu är det dags för Malmös näst största fotbollsscen att invigas (Gamla IP återinvigdes i tisdags).
Precis vid ett av Malmös sommartid mest befolkade vägskäl är Zlatko och La Donna nu redo att flytta in. Lokaltidningen har snackat med arkitekten och nu vet vi varför Zlatan inte var i Milano i söndags.

Kåken är väl ok, men varför fick den inte behålla sin rosa färg? Och varför bosätter sig den så ljusskygge Z 100 meter från den T-brygga som varit malmöiternas vanligaste badplats i 50 år?

För er som inte sett det är detta ett måste:

Cupkväll.
Landskrona Bois har radat upp ett knappt tiotal chanser mot IFK Göteborg. Men Pontus Wernbloom har dunkat in 1–0 på en hörnretur och sedan trillat sig till en straff – och matchen känns körd.

Då får man tid att reflektera. Det luktar popcorn, flaggorna hänger som spruckna balonger längs sina stänger och Jesper Westerbergs inlägg träffar stolpens insida – och ut.
Det är vardag i fotbollens Sverige och det är ganska så vackert.

Och från Hällevik noterar vi att Mjällby leder över Hammarby med 3–0 och jag ler lite åt att min personlige favorit, Adam Berner gjort 1–0.

Några rader ner sitter Hasse Borg och dricker kaffe. IFK–MFF 25 maj. Och sportchefen är och scoutar. Till vänster sitter Jesper Jansson och HIF:s assisterande tränare P–O Ljung.

Behrman på Skånskan konstaterar att klordoften från simhallen här bakom ibland pressar bort popcorndoften, innan hon i ett djupt andetag konstaterar: ”Ingen vidare tillställning det här nu.”

Jag håller med.
Men det är fint ändå på något vis.

/Mattias

Rasmus Bengtsson viftade vid stolpen, tryckte garanterat handen i målramen – men träffade han verkligen bollen?
Efter att ha sett reprisen så många gånger det gick är min åsikt – jag vet i fan.
Håkan Jonasson måste ha stått helt perfekt till, för inte chansar han väl med ett sådant domslut? Straff till Kalmar och utvisning på Bengtsson…
Det kan visserligen finnas en hittills ovisad kameravinkel där handsen är solklar men det vi sett hittills sätter ännu en domarinsats i fokus efter en allsvensk match…
Det ska bli jäkligt spännande att läsa i Sportbladet i morgon vad Rasmus Bengtsson själv säger om situationen.

Även om Kalmar var bättre i första halvlek avgjorde utvisningen så klart matchen. Rasmus Elms straff var usel – och Pode knappt men klart offside när han tryckte in bollen bakom Wastå i anfallet innan straffsituationen.

Tobias Eriksson är en sådan där Kalmarvärvning vi vant oss vid. Norrlänningen går från klarhet till klarhet och var en av planens bästa när KFF i numerärt överläge trasade sönder TFF. Dessutom tuggar han på bra i intervjusituationerna och Rydström har fått konkurrens, inte bara på mittfältet.

TFF spelade klokt så länge man var elva man, kunde lurat KFF på pinnar och Pode och Sjöhage är snabba. I alla fall fysiskt.

Drygt 4 600 på Fornlämningen i Östra Småland. För att vara Kalmar–TFF är det, faktiskt, en helt ok publiksiffra.
Men riktigt pinsamt att TFF-klacken överröstade hemmapubliken. Även vid 0–1.

Kvällens stora vinnar är så klart HIF. Kanske ännu mer i Kalmar än i Stockholm där man slog BP med 3–0. Utvisningen av Bengtsson och Drugges fullständigt idiotiska snackvarning på övertid innebär att två av TFF:s viktigare spelare är avstängda i derbyt på Olympia på måndag.
Serieledarna har läge att rycka.

/Mattias

Rami Shaaban gjorde comeback för Bajen i onsdags.
Vi vet alla hur det gick och vi har alla läst om Hammarbys reklam inför matchen.
Den om hur Bajenkassen i och med Shaabans återintåg äntligen var igenmurad.

Det här ska handla om mannen bakom muren, han som fick lämna kassen för bänken.
Han heter Kristoffer Björklund, är 31 år och har nog aldrig kallats för något annat än Poppen.

För 16 år sedan tog Poppen och jag rygg på varandra under elitpojklägret i Halmstad. Det fanns två platser i det yngsta landslaget, vi var båda målvakter och jag vet inte riktigt hur det gick till – han stod för Stockholm, jag för Skåne – men vi fann varandra. Och vi tog steget från det gigantiska lägret i Halmstad till den sista gallringen i Jönköping.

Förbundet stoppade in de fyra målvakterna som slogs om två platser i ett dubbelrum. Det var sommaren 93, Cats in the Cradle och Runaway Train. Jag var lugn och hade svårt att fatta att jag kommit så långt, jag tyckte ju mest det var kul att kasta mig efter bollar och att få skrika på folk.
Poppen var alltid glad och med sina långa flängiga armar hade han en talang ingen av oss andra hade. Ofta slank Marcus Nilsson, han som sedan blev NHL-proffs men då var mittbackstalang, in till oss för att käfta med Poppen. Av de två andra målvakterna minns jag inte mer än att de var helt fokuserade på att ta en landslagsplats.
Det gjorde de inte.

Om jag inte minns fel höll Poppen och jag god min i flera timmar, efter att den första truppen tagits ut och förbundskaptenen Ulf Lyrfors ropat ut våra namn, ända till de andra två målvakterna packat sina väskor och lämnat vårt rum.
Vi gav varandra en kram och firade med varsitt äpple från repan på Scandic Elmia i Jönköping.

Några veckor senare åkte vi till Färöarna för att spela Nordisk Pojkturnering. Vi käkade får, kollade in Heskey och Eijdur, Poppen tog platsen som förstemålvakt och jag blev inte ens besviken.
Upp till sista året som juniorer följdes sedan vi åt. Träffades ibland, hade alltid lika kul.
Sedan kom seniorlivet, jag började bli lika intresserad av tjejer, böcker och skrivande som jag var av fotboll och för en människa som är av naturen lat är det förödande för en eventuell fotbollskarriär.
Så 1996 lade jag ner min.

Det har gått 13 år sedan dess. Jag har bott i Italien, dragit i väg på långresor, gjort ett år i Stockholm, bott i Gävle, åkt fram och tillbaka till USA några gånger.
Jag utbildade mig till journalist och jag flyttade hem till Malmö.
Poppen?
Han fortsatte träna 6 dagar i veckan och spela match den 7:e.
I elva år efter att våra karriärer skiljdes åt kuskade han runt i Superettan och Division 1-serier av olika svag, han spelade för BP och Café Opera, i en vardag inte mycket glamourösare än en lastbilschaufförs.
Sedan, 29 år gammal och 12 år efter att jag slutade spela fotboll, tog sig Poppen till allsvenskan med BP. Det gick, trots att BP åkte ur, bra och Bajen värvade honom som andremålvakt.

När Bajen för några veckor sedan torskade mot HIF på Olympia, efter ett hörnmål som borde dömts bort efter ruff på Poppen, möttes vi igen. Den här gången skiljde ett avgränsningsband i den mixade zonen oss åt.
Sånt skiter Poppen i.
Minuterna efter en orättvis förlust sken han upp som en aprilsol, sträckte sig med öppna armar över det där bandet och levererade en kram som påminde om den när vi en gång firade våra första landslagsplatser.
Att påstå att kollegorna runt omkring såg förvånade ut är ett osannolikt understatement. Det är inget vanligt agerande bland allsvenska spelare att krama reportrar över avgränsningsbanden.

Å andra sidan är Kristoffer Björklund ingen vanlig allsvensk spelare.
Han har vigt sina bästa år åt fotbollen, han har försakat det mesta av det som i dag tillhör riten att bli vuxen – utlandsresorna, dekadensen, universitetsstudierna – han har aldrig ens varit nära att bli ekonomiskt oberoende av sin fotboll och var nästan 30 år gammal när han nådde allsvenskan.
Jag har aldrig frågat, men jag vet att han gjort allt det här av en enda orsak: kärleken till fotbollen. Inget annat.

I en värld där varje tonårig fotbollstalang snackar om mångmiljonkontrakt och snabba utlandsflyttar är Kristoffer Björklund en allsvenskans Don Quijote. En av hjältarna vi aldrig ser eller uppmärksammar.
Därför skriver jag det här.
För att fotbollen är så mycket mer än ett resultat och en tabell.
Den är, ibland, ett helt liv.

Poppen förtjänade mer än att av sin egen klubb få skulden för Hammarbys usla säsong.
Nu är Shaaban åter skadad och Poppen tillbaka i kassen mot Örebro på måndag.
Jag skiter fullständigt i hur den matchen slutar.
Men jag hoppas att det går bra för Kristoffer Björklund.

/Mattias

I pressrummet/vilrummet på Olympia står sedan ett par matcher tillbaka en ny soffa.
En hörnvariant i grönt skinn.
Klubbens förre sportchef, numera utbildningsansvarige, Hans Carell har köpt den.
För 4 000 spänn.
På Blocket.

Det här väcker så mycket frågor i mig att jag får svindel.
* Hur illa är ekonomin i HIF egentligen om man måste köpa soffor på Blocket?
* Att de inte har råd att köpa nya spelare vet vi, men soffor?
* Fick Carell kvitto? Kan HIF dra av soffan? Om inte kunde de köpt en ny för 8 000.
* En grön skinnhörnsoffa?
* Den är stoooor. Vad kostade transporten? Hämtade Henke den i sin suv? Eller fick Bosse NIlsson in den i Passaten som var felparkerad vid Vångavallen i tisdags?
* Om MFF lägger ut Markus Halsti på Blocket, slår Carell till då?

Jag måste lägga mig ner och sortera allt det här.
Återkommer när jag hämtat mig.
Om jag hämtar mig.

/Mattias

Inspirerad av bloggens flitigaste kommentator, Christopher – som tycker att jag är för hård mot Guillermo Molins – tog jag en stund och kollade vad MFF:s givne U21-landslagsman egentligen presterat.

Allsvenska matcher: 48.
Allsvenska matcher från start: 36.
Mål: 2.
Assister: 5.
Skott i allsvenskan: 45.
Skott på mål i allsvenskan: 18.

Jeffrey Aubynn – också kantmittfältare – som anses ha haft en realtivt misslyckad tid i Malmö har jämförelsevis:
Allsvenska matcher: 27.
Allsvenska matcher från start: 25.
Mål: 3.
Assister: 6.
Skott i allsvenskan: 23.
Skott på mål i allsvenskan: 13.

Det innebär Molins vs Aubynn
MOLINS                                                    AUBYNN
1 mål var 18:e match.                             1 mål var 8:e match
1 assist var 7:e match                            1 assist var 4:e match
Mål på vart 22,5:e skott                          Mål på vart 8:e skott

Jag anser inte att Aubynn ska peta Molins, jag anser inte att MFF har ett bättre alternativ än Molins på högerkanten.
MEN: för att vara en offensiv kantspelare med så mycket speltid producerar Molins alldeles för lite framåt.
För övrigt är det oerhört märkligt att när Guillermo Molins är given i U21:s startelva är Labinot Harbuzi inte ens med i truppen.

/Mattias

Andreas Drugges kraftfulla solorajd gav TFF tre pinnar mot AIK på Vångavallen i en match där det roligaste var en felparkerad bil som stängde en utfart från en villa utanför arenan.
Speakern kunde nöjt konstatera att bilen var registrerad på – Helsingborgs IF.

Mest spännande var annars Zoran Jovanovics 75 minuter långa inhopp.
Tunnare en rögad tång men med så känsliga fötter att man vill skrika när han trampar på bomull. Med några kilo till så kan Jovanovic bli en playmaker som TFF får stor nytta av.

TFF:s tre poäng innebär att laget är fyra i allsvenskan, efter HIF men före storebror Malmö FF.
MFF är alltså sämst i Skåne trots en succéstart med tre raka segrar.
Och så länge Roland Nilsson envisas med att spela Ofere ensam på topp, kasta in Mehmeti som mittfältare, låta Wilton Figueiredo få försöka spela sig i form och hålla Harbuzi för långt bak i banan så lär läget inte förbättras.

Av Sydlagen är nu även HBK om Malmö. Av tv-bilderna att döma borde HBK vara ännu längre före Malmö. Bahnes gömma tvålen vid 0–1 var inte vacker.

Allra sämst i Syd är Kalmar. Och när HIF:s rävar regerar, Prahls mannar bara har förlorat 4 av de 28 senaste i allsvenskan och HBK:s unga bredd ger resultat är just Malmö laget att jaga för KFF.

Bajen–KFF i morgon kväll.
Bäst skalle vinner och slipper krisen.
Vem det blir?
Kalmar.

/Mattias

Lantz vann boll och Larsson stötte in segermålet.
Ingen av HIF:s grundbultar gjorde någon större match – ändå var det deras insatser som avgjorde derbyt.
Malmö FF saknar sådana spelare och därför vann Helsingborg årets första tungviktsmöte.

Faktum är att Malmö FF inte bara saknar sådana spelare – man är totalt uddlöst och det har många orsaker.
1. Ofere är en klart duglig bollmottagare, även om han inte vinner alla dueller så stannar bollen ofta kvar högt upp i banan. Men med Ofere som enda anfallare finns ingen som ens kan vinna andrabollarna.
2. Malmö fick en riktigt chans (med betoning på fick, det var klar offside) men Guillermo Molins missade ännu en gång ett klart läge. När Malmö kommer till bra avslutslägen är det fel spelare som får dem.
3. Wilton Figueiredo.

Det kan tyckas hårt men brassens insats i går – var närmast parodisk.
Han tog sex avslut. Fem av dem i lägen då han borde passar, det sjätte en volley som sitter en gång av 100.
Wilton missbrukade å det grövsta två omställningslägen. Den i andra halvlek när Wilton, istället för att spela Ofere åt höger, sprang ut med bollen till inspark var mest tragikomisk.

Och när Roland Nilsson efter en timme byter ut Wilton och sätter in Agon Mehmeti som skugganfallare/offensiv mittfältare måste man undra om Nilsson:
1. Vet vilken typ av spelare Mehmeti är.
2. Sett matchens första 60 minuter och hur svårt hans lag haft att få fast bollen offensivt.

Malmö gav bort chansen att vinna matchen.
HIF avgjorde smart och rutinerat.
Och Joel Ekstrand.
Jag har länge fått försvara min åsikt att Ekstrand på många sätt är bättre än vad Andreas Granqvist var i samma ålder. I går visade lundensaren att han är där och hugger.

I kväll: Vångavallen, TFF–AIK.
Ska vi säga 1–1?

/Mattias

Har suttit med lämning till nästa nummer av Sportmagasinet och ni som gillar Zlatan får en lite ny vinkel av senare delen av hans karriär. Och ni som inte gillar Zlatan… Ni får samma sak + massor av andra godsaker.

Ska snart plocka upp Bankmannen, Bildbyråfotografen och Tyckaren för att köra till Helsingborg.
Har inte hunnit tänka så mycket på derbyt hittills i dag men när jag nu gör det slår det mig:
Det här derbyt avgörs till stor del innan avspark.
Jag har svårt att se ett HIF utan både Larsson och Lantz vinna i kväll.
Å andra sidan har jag svårt att se MFF vinna om HIF har så väl Lantz som Larsson från start.

Det har precis börjat regna över Malmö.
En blöt plan i Helsingborg och det kan bli rena rock ´n roll fotbollen.
Den här matchen är så oviss att jag skiter i att tippa.

Bara dårarna med knytnävar håller sig undan så är jag nöjd.

Men en enda fråga måste ställas.
Vem är fubbicken på Canal + som utsett Elfsborg–IFK Göteborg till veckans match?

På väg till Halmstad för HBK-Djurgården och Örjans vall vars pressläktare endast och enbart är berömd för att den ligger mitt i solen och är vidrig vid värme.
Just nu är det 21 grader längs E6:an i höjd med Helsingborg.
Något som fått Tyckaren att ta med sig kepsen.
På sant 50+-vis är han en sådan där man som tar det som ligger närmast och som är mest praktiskt, utan att fundera över trivialiteter som utseende och grace.
Dagens kap kallade han till och med för en kultkeps.
Den ser ut så här.

Vad Tyckaren missade var vilket lag som vann allsvenskan 2002.
Om vem som är mest partisk på pressläktarnen i kväll råder ingen tvekan.
/Mattias