Det ryktas febrilt och allt mer desperat bland Malmöfansen om vilken offensiv kraft som kommer att värvas till årets säsong för att ersätta Ola Toivonen.
Mitt tips med fem dygn kvar om vem som värvas innan transferfönstret stänger: Ingen.
Malmö sitter både på trumf och Svarte Petter.
Svarte Petter för vilken stjärna man än värvar så kommer man inte att vinna SM-guld.
Trumf för att man mitt i en ekonomiskt kris är en relativt förmögen klubb.
Under somrarnas transferfönster är det mycket större rörlighet på spelarmarknaden, fler spelare har utgående kontrakt och i sommar kommer fler klubbar att ha ekonomiska bekymmer (vissa kommer att ha änu större bekymmer än i dag) och Malmö kommer då att kunna värva bättre och billigare än man kan nu.
Dessutom kommer den nya arenan att innebära ett automatiskt uppsving under våren. Tunga värvningar kan därför vara bättre tajmade till sommaren.
För att ta en sådan som Wilton Figueiredo så sjunker hans kostnad för varje månad som går.
Och det vet Hasse Borg om…
/Mattias

Pratade med unge Agon Mehmeti förra veckan.
Han sa: Den nya stadion är något vi pratar mycket om i laget. Alla är väldigt spända på den. Det kommer att bli grymt.

Mäster Malmborg (Emil) på Bildbyrån har fångat denna längtan bättre än någon annan.
Bildserien är från Malmös första träning för året. Laget är på väg till inomhuspasset..

1. Till höger om Jeffrey Aubynn ligger Atleticum (friidrottshallen), till vänster Kombihallen där MFF tränar inomhus. Rakt fram, mellan hallarna, mitt framför Aubynn tronar Swedbank Stadion upp med sin svarta respektingivande fasad.

2. Fansen tänder bengaler där de ser spelarna med den nya arenan i bakgrunden. Jeffrey kan inte slita sin blick och Daniel Andersson ser allt mer lättsamt inspirerad ut. Man undrar vad Jeffrey tänker. ”Det där är min sista chans i karriären”? ”Där måste jag lyckas”? ”Påminner mig lite om München”?

3. Men nya arenor är förgängliga. Det är så lätt att stirra sig blind på deras prakt, skönhet och faciliteter och glömma vad de är till för – att spela fotboll. Bayern München slutade första året på Allianz Arena bara 4:a (efter sex titlar de åtta åren innan) och Arsenal var första året på Emirates också bara 4:a, 21 poäng efter mästarna Man U. När Hamburg invigde mäktiga AOL Arena 2000 var man nära att åka ur Bundesliga och slutade på 13:e plats. Så bara så ni vet MFF, en ny arena löser inte era spelmässiga problem. Ser ni inte upp – kan det sluta med en riktigt pungkross.

/Mattias

Foto: Emil ”Mäster” Malmborg, Bildbyrån i Hässleholm

Det förra inlägget mynnar ut i en enda viktig frågeställning.
Varför har inte Sveriges rikaste idrottsförening kunnat få ihop en bättre trupp?

Det är så klart Hasse Borgs fel.
Nä. Inte alls. Det handlar istället om de allsvenska klubbarnas naiva verklighetsuppfattning. En verklighetsuppfattning som dränerar allsvenskan på kvalité och varje år försvagar oss på den internationella scenen.

”Vi säljer inte till konkurrerande klubbar”.
Kalmar FF sa det långt innan man började vinna allsvenska medaljer. Halmstads BK, Trelleborg, Örebro m fl har sagt samma sak.
Malmö FF erbjöd för två år sedan mer pengar för Cesar Santin än Kalmar fick av FCK när försäljningen till sist blev av. Rätt eller fel? Jag vet inte. Rätt för att Kalmar vann SM-guld och Cesar kunde inte stoppa det som spelare för ett annat allsvenskt lag. Fel för att klubben inte fick så mycket pengar som man kunde, fel för att en toppspelare lämnade allsvenskan, fel för att den allsvenska publiken fick en artist mindre att se, fel för att svenska klubbars möjlighet att nå framgång i Europa såldes till Danmark.

Att allsvenska klubbar vägrar sälja till seriekonkurrenter har ytterligare en baksida. Malmö som Sveriges rikaste klubb värvar gärna inom riket (Afonso, Toivonen m fl) men när det inte går tvingas man blicka utomlands. Istället för 20 miljoner till Kalmar för Santín blev det 12 miljoner till Odense för Junior. Pengar som kunde stannat i Sverige, utvecklat svensk fotboll och stärkt oss internationell hamnade i Danmark, precis som Santín gjorde ett år senare. Summa summarum så fick Kalmar mindre pengar än man kunde fått, MFF skickade pengar till Danmark istället för Småland och en av allsvenskans bästa spelare lämnade landet.

De fotbollsallsvenska klubbarna är märkliga. Inte ens Magnus Haglund som tränar seriens på pappret bästa lag snackar om att vinna SM-guld. Ändå agerar 10 av 16 klubbar som om SM-guld är ett realistiskt mål genom att tacka nej till pengar för att inte ge kvalité till konkurrerande lag. Det man sysslar med är ett långsamt självmordsförsök på allsvenskan.

Som tur är kommer man inte att lyckas för klyftorna kommer att växa även inom den svenska fotbollsfamiljen. Titta ut i Europa. England har fyra titelkandidater, Frankrike tre, Spanien två, Italien tre-fyra, Danmark (mitt favoritexempel) tre. Det kommer att bli likadant i Sverige.

Med den nya stadion kommer Malmö FF att växa ytterligare och till sist kommer pengarna att bli så stora att HBK, ÖSK, KFF inte kommer att kunna säga nej. Stockholmsklubbarna har allt tyngre ekonomiska problem och var deras gräns går återstår att se.

Det mesta talar för att MFF, kanske Göteborg (eller Elfsborg som var smarta med en nya arena först av alla) samt en Stockholmsklubb (AIK eller Djurgården) på sikt kommer att bli årliga titelkandidater. Två-tre klubbar kommer att utkristalliseras som köper kvalité av andra svenska klubbar, därutöver kommer klubbar med mindre resurser (Kalmar, Helsingborg och några till) då och då att vara med i toppstriden. När vi nått dit kommer några lag att kontinuerligt spela i Europa vilket ökar deras chanser att hävda sig.

Någon tidsrymd för detta går dock inte att förutspå. Det handlar om att en mental inställning skall förändras, att de ekonomiska klyftorna ska tillåtas öka och att svenska klubbledare skall inse den allsvenska fotbollens bästa. Många lever kvar i tron att det inte ska finnas några klyftor mellan de allsvenska klubbarna, att alla på sikt ska kunna bli guldkandidater. Det är oerhört naivt och hämmar utvecklingen av allsvenskan.

Klyftorna är här och för att öka kvalitén i allsvenskan går det inte att försöka täppa igen dem. Det gäller att lära sig att utnyttja dem för att göra svensk fotboll bättre. Få verkar vara intresserade av det.
/Mattias

Fredrik undrade i en kommentar vad jag tror om Malmö FF 2009.
Så…
Man har sålt Ola Toivonen och ersatt med Mutavdzic och Daniel Larsson.
Truppen är alltså aningen svagare än den var i fjol.

Man har två riktigt bra ytterbackar i Ricardinho (han kallas så, inte Ricardo) och Vinzents, men ingen riktigt bra mittback. Och för nå framgång är mittbackar viktigare än ytterbackar.
Bakom backlinjen finns två målvakter med en enormt hög högstanivå men som också kan släppa in i princip vad som helst. Sådan målvakter är mentalt jobbiga för utespelarna och därför måste Jonas Sandqvist hitta den stabilitet som i så fall gör honom till en av allsvenskans bättre målvakter.

Tar tränarduon Nilsson/Gren sitt förnuft till fånga och spelar 4–2–3–1 har MFF en riktigt vass central mittfältstriangel med Andersson/Mutavdzic defensivt och Harbuzi offensivt. Kanterna däremot är jag mer skeptiskt till. För mig måste Guillermo Molins visa betydligt mer. Han måste bli vassare en mot en, inte bara försöka utnyttja snabbheten utan även huvudet, han måste bli smartare och bättre på att välja när han ska gå in i plan och när ett inlägg är ett bättre alternativ. På de andra kanten finns en del alternativ. Aubynn, Touma, Stefandis men frågan är om inte kvicke Daniel Larsson skulle komma mest till sin rätt därifrån, speciellt om/när MFF bara spelar med en renodlad forward. Som avslutare har Larsson sett riktigt trubbig ut på försäsongen.

Med Mehmetis ljumskproblem och 4–2–3–1 är Edward Ofere Malmös enda alternativ som forward. Han haussades under hösten i fjol, men har fortfarande brister i bollbehandlingen som inte är optimala för en targetanfallare.

Dessutom ser jag för lite nytänkade i tränarduon för att kunna se någon möjlighet till överraskande positiva reslutat för MFF-fansen.

Nånstans mellan 5-10 lär Malmö hamna.
/Mattias

I torsdags släppte den danska motsvarigheten till SEF (Divisionsforeningen) en framtidsvision för dansk ligafotboll. (http://www.dbu.dk/page.aspx?id=7054).

En komisk detalj är att man oroar sig över arenasituationen. Bara en arena duger för spel i de europeiska cuperna. Ja, alltså – en arena i andra divisionen. I förstaligan klarar alla utom en kravet och Sønderjyske är 24 poäng från Uefacupkval…

Killen som gjort undersökningen ska vara glad att han inte är svensk. Han hade hamnat på psyket bara han börjat bildgoogla ämnet. I Sverige har inte ens de regerande mästarna en arena som duger att kvala till Champions League på.

I Sverige skyller vi jämt och ständigt den danska ligans överlägsenhet på forskarförordningen (specialistskatten) men den beror på så mycket mer än så. Danmark är sju-åtta år före Sverige i arenafrågan.

Och nu när svensk fotboll bestämt sig för att fortsätta slåss för 51-procentigt ägande av föreningar (i viss mån av rädsla för ishockeyn! jag menar, va fan?) skrattar danskarna hela vägen ut i Europa. I år hade Danmark FCK i 16-delsfinal och Ålborg (som kom trea i sin CL-grupp) i 8-delsfinal i Uefacupen där man föll på straffar mot Man City. Medan de svenska lagen åkte ut innan gruppspelet.

I undersökningen jämförs den danska ligan med den svenska och den schweiziska. Slutsatsen? Kolla och och gör vad man gör i Schweiz som har 31 spelare i de fem största ligorna och en allt starkare inhemsk liga. Kolla och gör tvärtom vad man gör i Sverige som har en femtedel (enligt rapporten) så många spelare som Schweiz i de fem största ligorna och hamnar allt mer på efterkälken trots att Sverige har ett högre publiksnitt än i Danmark.

Min slutsats. Pengarna, resurserna och visionerna för framgångsrik elitfotboll är i Danmark för närvarande fullstädigt överlägsna de som finns i Sverige.
Mitt råd till svenska fotbollsspelare. Dra till Danmark så fort du kan så tjänar du mer pengar och blir en bättre fotbollsspelare. Tyvärr.

Eftersom man ska visa vad man tror och tycker.
Sydlagen i fetstil.
Några få kommentarer nedan.

1.Elfsborg
2.Kalmar
3.Helsingborg
4. Göteborg
5. Örebro
6. AIK
7. Malmö
8. Djurgården
9. Halmstad
10. Örgryte
11.Trelleborg
12. Hammarby
13. Gefle
——————-
14. Gais
——————-
15. Häcken
16. BP

Skyttekung: Henrik Larsson, HIF
Antal mål: 17.

Kommentarer:
1. Är helt övertygad om att Elfsborg vinner – bara skador kan stoppa dem.
2. Henrik L avslutar spelarkärriären med att vinna skytteligan för offensiva HIF.
3. Jag vill egentligen placera IFK Göteborg ännu längre ner men konkurrensen är för svag. Däremot tror jag – som jag varit inne på tidigare – att unga IFK kan komma att få sin första riktiga svacka på tre år och att förlusten av Alexandersson kommer att kännas.

Antar att en och annan av er inte håller med om ovanstående.
/Mattias

O–4 för Professor Anderssons pojkar på Borås Arena igår.
HBK hade ett enda avslut på mål – en nick från Michael Görlitz, en tysk som knappt räcker över reklamskyltarna på Örjan men som är grymt kvick i fossingarna.
Vad resultatet säger om HBK?
Nja. Inte speciellt mycket.

HBK är ett lag liknande det vi sett de senaste åren. I sina bästa stunder kan man slå vem som helst (tänk Sporting Lissabon), i sina sämsta torska på Grimsta med ett par, tre bollar och man landar nånstans mellan elva och sjua i tabellen.
Vad resultatet på Borås Arena däremot bekräftar är det jag såg i Marbella för ett par veckor sedan.

Inom loppet av 10 dagar följde jag Kalmar, Elfsborg och Malmö FF matcha och träna på samma planer. Kalmar såg helt okej ut, ungefär som i Supercupmatchen i går (passar samtidigt på att hissa årets floppvarning för IFK – ett så ungt lag får för eller senare svackor och IFK har presterat i två år, alltså dags för svacka och med flopp menar jag att man inte är den guldfavorit man utmålats som), Malmö såg lite mer mediokert ut än i fjol medan Elfsborg uppstyrd av Anders Svensson och offensivt briljerat av Martin Ericsson stundtals såg mästerligt ut.

Faktum är att Elfsborg såg så bra ut att jag i Sportmagsinet påstod att de skulle vinna allsvenskan med fem poäng om laget klarade sig undan svårare skador.
Jag håller fast vid det.
I alla fall ett tag till.
/Mattias

MALMÖ. 1–1 för Malmö FF mot Mjällby på Strandvallen i onsdags och som ett ”experiment” spelade MFF 4–2–3–1.
I mitten av förra veckan stod assisterande tränaren Hans Gren på en gräsmatta i Marbella och sa på min raka fråga om inte MFF:s spelarmaterial var mer lämpat för just 4–2–3–1: ”Vårt spelsystem är 4–1–3–2. Det är det vi spelar. Sedan hade vi redan i fjol 4–2–3–1 som alternativ men det är inget vi kommer att prioritera.”

Med nyinköpte serben Miljan Mutavdzic på plats (defensiv mittfältare), Daniel Andersson som håller landlagsklass som defensiv mittfältare och Labinot Harbuzi som i sina bästa stunder är en av allsvenskans bästa offensiva mittfältare har MFF en trio som gjuten för 4–2–3–1.

Men det som allra mest talar för spelsystemet är att man då bara behöver ställa upp med en renodlad anfallare. Det är bra. För Daniel Larsson med sin snabbhet kan lika gärna utgå från en kant och eftersom Agon Mehmeti dras med en ljumskskada är anfallsalternativet enbart Edward Ofere.
Däremot vimlar det av mittfältare i truppen och fyrbackslinjen kommer Nilsson/Gren aldrig att experimentera med.

Efter 1–1 mot Mjällby sa Nilsson att 4–2–3–1 inte fungerat speciellt bra. Hur det sett ut när laget spelat 4–1–3–2 sade han ingenting om.
Nästa lördag genrepar MFF på Malmö Stadion mot Team Kosovo. Då lär det bli 4–1–3–2 igen fast att jag är övertygad om att laget på sikt säsongen 2009 tjänat på att spela 4–2–3–1.
/Mattias.