I dagens Kvällsposten rapporteras om hur Rasmus Bengtsson råkat ut för ett bakslag då inga klubbar anmält sitt intresse hos TFF för U21-mittbacken.

Detta slås upp på en sida och man frågar TFF:s sportchef Lasse Larsson som svarar att den enda som ringt angående Bengtsson är en portugisisk journalist.

Trots att det står i slutet av artikeln att Bengtssons kontrakt går ut siste november lyckas man inte hitta sambandet mellan att Bengtsson – med mindre än sex månader kvar på kontraktet – är fri att förhandla direkt med andra klubbar utan TFF:s inblandning och att TFF inte har hört någonting i frågan.

Att TFF inte har hört någonting är helt naturligt. Så här går det till i fall som Bengtssons. Klubben kontaktar spelaren/spelaren agent. Man förhandlar och kommer man överens vänder sig den värvande klubben till nuvarande klubb och förhör sig om vad det kostar att lösa ut spelarens sista sex månader. Beroende på var den ”förlorande” klubben befinner sig kan det vara olika dyrt. Är det för dyrt väntar värvande klubb och får spelaren gratis.

Exempelvis bör MFF släppa Labinot Harbuzis sista sex månader relativt billigt eftersom klubbens säsong redan är körd, man inte riskerar att åka ur och lite pengar kan hjälpa till att täcka att man kommer att missa den budgeterade publikintäkten med ett par miljoner.

Kalmar sgjorde helt tvärom i fjol (och helt rätt) när man inte sålde i våg Viktor Elms sex sista kontraktsmånader till Heerenveen och istället vann SM-guld.

För TFF? Jag säger: när det inom ett par veckor är klart med Bengtssons nya klubb så sälj så ni får in några hundratusen. Kontraktet är redan räddat och det finns ett par hyfsade mittbackar (som Fahkro och Thommie Persson, som visserligen är skadad) bakom.

Så för att försöka svara på rubriken: jag tror inte TFF är pinsamt naiva.

/Mattias

Efter en vår från pressläktaren och med Malmö FF som hemmalag klättrade vi, tisdag kväll, högst upp under taket på Swedbank Stadion och såg Tyskland vinna U21-EM.

På raden framför satt den nog tyngsta innertrio jag någonsin haft framför mig på en fotbollsmatch. Mina sena tonårs stora idol Oliver Bierhoff (jo, jag var, och är, en sådan kille som älskar funktionella målgörare med vissa spelmässiga brister men skoningslös nätkänsla), mittfälts-/mittbacksgiganten Matthias Sammer som ledde Tyskland till EM-guldet Bierhoff sköt hem 1996 och Joachim Löw, förbundskaptenen som lägger hälften av sin årslön på svart hårfärg.

Utöver dessa tre vise fotbollsmän var mitt största intryck av matchen – arenan. I mitt nya, högre och mer överblickande perspektiv växte Stadion faktiskt ytterligare. Den kändes större än 21 000 och det är imponerande.

Malmö FF:s problem i sammanhanget är att nya arenor drar publik under en oerhört begränsad tid och för att MFF ska uppnå sitt för året budgeterade publiksnitt på 18 000 åskådare måste man dra över 20 000 i snitt på de 9 återstående hemmamatcherna.

Ett lag som ligger nia i tabellen och redan är borta från guldracet gör inte det. Frågan är var slutnotan för det sportsliga misslyckande som ligger till grund för det ekonomiska tappat kommer att sluta. Stannar MFF på ett publiksnitt på 15 000 går man miste om 5,5 budgetmiljoner. (Detta räknat på att genomsnittsblijetten på nya Stadion kostar 200 kr – vilket antagligen är för  lågt räknat).

I alla fall. Tyskland imponerade, Stadion imponerade och när Europa förblindades av Werder Bremens mittfältssnickare Mezut Özil såg jag mest Dortmunds Mats Hummels. Tysklands defensive mittfältare bredde inte räkmackor, dundrade in flaxfrisparkar eller utsågs till matchens lirare – han dominerade hålet framför Tysklands straffområde, plockade ner all brittisk central offensiv och han stoppade England.

Det var inte direkt förvånande att Matthias Sammer bara satt och nickade så fort Hummels var i närheten av bollen.

/Mattias

Domaren Martin Hansson alltså. Han som ska döma Confederations Cup-finalen mellan Brasilien och USA. I höstas stormade det rejält efter Champions League-mötet på Anfield mellan Liverpool och Atletico. De värsta kritikerna ansåg att Holmsjö missade fyra klara  straffar (två till vardera lag) och att den som Gerrard kvitterade på i 95:e minuten var fullständigt felaktig (vad det gäller den sista är jag en av kritikerna).

Läs den här domarrapporten från underbart nördiga worldreferee.com.

Jag har stött på Holmsjö några gånger genom åren och hade en lång diskussion med honom på en upptaktsträff för några år sedan som handlade om domare, spelare och journalister. Vi kan väl säga så här: vi var inte alls överens men höll med varandra fullständigt. För så komplex är fotbollen – och livet.

På pressläktarna i Skåne (som är några av planeten Jordens mest cyniska platser) låter många Holmsjö inleda matcherna med betyget underkänd och sedan får han jobba sig uppåt. En roll Holmsjö fick ta över när Miro Ukalovic lade pipan på hyllan.

Vill ni läsa om en allsvensk domare (Holmsjös) tankar om livet och konsekvenser av att vara domare så läs det HÄR.

Vi kan alltid lära oss något nytt om fotboll.

/Mattias

Jag har tänkt lite här.

Det här är en Sydblogg.

Mats Nyström och Ola Andersson är från Stockholm.

Glenn Strömberg är från Götelaborg.

Chris Härenstam vet jag inte var han är ifrån, mer än att det är en plats där han lärt sig prata ganska mycket.

Charlie Davies spelar däremot mot sydsvenska lag och därmed är följande berättigat.

Varför i h-vete sitter SVT och försöker låtsas att Confederations Cup är något det inte alls är – något som betyder någonting?

I söndags var Härenstam förbluffad över att ingen meddelade de italienska spelarna att ett enda reduceringsmål mot Brasilien skulle ta dem till semi – men inte lyckades etablera något tryck. Glenn Strömberg var mer lågmäld, men höll med Härenstam.

Glad midsommar SVT! Hört talas om Sardiniens stränder? Någon som vill gissa vad Luca Toni efter en 11 månader lång säsong var mest sugen på – medelhavsstränder, lättklädda tjejer och en bira i en ljum sommarnatt eller en Conf. Cup-semifinal i ett kyligt Sydafrika?

Och i kväll hyllar samme Härenstam (och får medhåll av samma Strömberg) USA som en ny fotbollsstormakt efter att man blev laget som stoppade Spaniens segersvit.

Costa Brava, Costa del Sol och Balearerna någon?

Jag vill inte dissa USA på något sätt.

Men jag tokdissar SVT:s löjliga underskattning av sina tittare.

Vi fattar att Confederations Cup är en träningsturnering. Vi vill se Spanien, Brasilien och Italien ändå.

Men kom för f-n inte och låtsas att det är något det inte är (och något SVT inte längre har råd att köpa rättigheterna till).

När man sitter och spelar förstummade över att Italien och Spanien åker ut till förmån för USA, nämns inte turneringens karaktär ens i en bisats. Jag menar kom igen, ni gör bort er SVT. Är man som Italien regerande världsmästare och Spanien regerande Europamästare är det liksom inte sommaren 2009 man vill åka till Sydafrika.

Att SVT kör strutshuvudet i sanden inför detta faktum är bara ännu ett bevis på kanalens tillkortakommanden vad det gäller de stora sporterna.

För Confederations Cups styrka är ju just att turneringen inte gäller något. Lagen vågar anfalla på ett helt annat sätt och fotbollen blir ofta mycket roligare att se än i VM och EM. Men riktigt på riktigt? Nä, det är det ju inte. Men det spelar inte så stor roll.

Om det inte vore för att SVT sitter och låtsas att det är blodigt allvar.

Även om fotbollen i U21-EM är riktigt bra är det ingen som kan förneka att alla lagen i Confederations Cup hade vunnit U21-EM. Men det spelar ingen roll för ett EM är alltid ett EM och en träningsmatch är alltid en träningsmatch – vilka lag som än spelar.

Så snälla SVT, var inte så förbannat dumma att ni försöker ge sken av något annat.

/Mattias

Ringde Polaren Persson.

Han var i Ungern för ett par år sedan och såg Elfsborg slå Debrecen med 1–0. Jag undrade om det var läge att åka tillbaka och se Kalmar.

– Det hoppas jag inte. Men det var sjukt billig med käk. Man kollade på priserna och trodde att de skämtade. Men i övrigt är det väl inte direkt ett ställe man åker till på semester om man säger så, sa Persson.

Nu ska i och för sig Nanne och gänget inte åka dit på semester. Det är första kvalomgången till CL och mycket svårare kunde det nog inte ha blivit. Minns jag inte fel var Elfsborg illa ute i 0–0-returen i Borås och ungrarna träfffade ribban på slutet. Laget har vunnit ligan fyra av de fem senaste åren och Rudolf Gergely var top scorer med 16 mål när laget i våras tog hem ligan med nio poängs marginal.

Kalmar är på väg upp i form men saknar Marcus Lindberg och är så klart svagare än i fjol. Frågan är vad som händer med Rasmus Elm efter U21-EM. Jag säger att det är 50/50 att KFF åker ut direkt.

—

De andra nordiska länderna kom betydligt lindrigare undan.

Mäktiga FCK möter vinnarna av Hibernians (Maltavarianten) och FK Mogren (Torgny?) från Montenegro och Stabaek möter albanska Tirana.

Till och med lilla isländska Hafnarfjördur har avsevärt lättare motstånd än Kalmar och möter Aktobe, Kazakstan.

Och Finland? Inter från Åbo tar sig an moldaviska FC Sheriff. Just det, samma Sheriff varifrån Helsingborgs IF en gång hämtade lagspelaren Razak Omotoyossi.

Så det så.

/Mattias

Tillbaka efter 12 dagars semester på en öde ö. (Själva ön var inte öde men platserna vi besökte var det).

De första tio dagarna var en Panathinaikoströja i ett souvenirstånd så nära fotboll jag kom. På den elfte dagen såg jag Andrea Pirlo skymta förbi i en plattskärm och så, på den bedrövliga militärflygplatsen på nordvästra öspetsen (strax efter att jag lämnat tillbaka hyrbilsnycklarna till ”the man in the car wash), på en bänk i skuggan utanför entrén:

Valentino Lai.

2002, nyss 18 år fyllda, gjorde Lai som yngste svensk någonsin debut i Serie A, för Venezia. Som innermittfältare tillsammans med Daniel Andersson. Det talades om Lai som en framtida svensk A-landslagsman.

Nu satt han där på en blå plåtstol och vankade nervöst av och an i väntan på ett försenat flygplan. Eftersom folk på semester är på semester lät jag honom vara och fundrade över var jag tappat bort honom.

Jag minns hur han efter fem år i Italien vände hem till ett Landskrona Bois som då låg i allsvenskan, för att få en nystart. Några månader senare kollapsade Bois i en kvalmatch mot Gais och har aldrig återhämtat sig. Den spelskicklige mittfältaren Lai fick aldrig den tid han behövde för att bygga upp sig, lämnade klubben 2007 och försvann ut ur svensk fotbolls fokus.

I fjol gjorde Lai två mål på 27 matcher för Vejle Boldklub. Laget tog steget upp i Superligaen och sju år efter Serie A-debuten är Valentino Lai på väg att mot rampluset igen.

Det är märkligt vilka vägar fotbollskarriärer tar.

Och vad man kan komma att upptäcka på en flygplats.

—

Har AIK verkligen värvat hem Dulee Johnson? Herregud. Desperationen fick ett nytt ansikte.

—

Åge Hareide är en rolig och grymt härlig person. Och för 5-10 år sedan var han en magiker som kunde räddat Öis. Men den tiden är förbi.

—

Chanko ut – Gerrbrand in. Spontant känns det som Bajen går back där.

—

Plötsligt frågar alla om jag kan fixa biljetter till U21-EM. Vad f-n är det som händer? Och varför finns det inga biljetter att köpa när läktarna bara är halvfulla?

/Mattias

Exakt hur får ni se i tidningen i morgon.

När man har det på papper är det egentligen självklart. Men också spektakulärt.

Klart är i alla fall att det inte rör sig om en lönefråga. Hade ett långt samtal med Harbuzi efter Polenmatchen i kväll och mittfältaren framhöll hur ledsen han var över rykten som sade att han skulle kräva över 350 000 i månadslön.

Samtidigt framförde Labinot sin tacksamhet mot MFF som gav honom chansen när han kom hem skadeförföljd för några år sedan. Harbuz påpekade ocksåi: ”Jag hade inte ens 15 000 i månaden när jag kom hem, jag gjorde det för att jag var stolt att spela för MFF och glad för att de gav mig chansen.”

Dessutom hyllade han MFF som lät en spelare som inte förlängde sitt kontrakt fortsätta spela från start.

Återkommer nog i ämnet i morgon.

Innan dess får ni läsa mer i lördagens tidning.

/Mattias

Spelaragenten Oliver Cabrera säger i dagens Sportbladet att Labinot Harbuzi inte kommer att förlänga sitt kontrakt med Malmö FF.

Hade jag varit MFF-supporter hade jag inte börjat gråta blod. Inte ännu. Vad Cabrera gör är till stor del sitt jobb. Genom att säga att Harbuzi inte förlänger drar han (ännu) mer uppmärksamhet till Harbuzi, och klubbar som kanske vacklat lite får ökat intresse av att kolla in Labinot.

Hur det här kommer att sluta går inte att avgöra i dagsläget. MEN. Det finns några väldigt intressanta detaljer i den här affären.

1. LÖFTET.

Efter 1–1 hemma mot Trelleborg sa Labinot att han aldrig skulle lämna MFF(”klubben i mitt hjärta”) utan att föreningen skulle få betalt för honom. Hur pass tungt väger det löftet? Sviker ”Labbe” det löftet till klubbens fans?

2. LÖNEÖKNINGEN

Och det här är kanske det viktigaste. Vågar Malmö FF ta sin förening – och svensk klubbfotboll – till en ny nivå? Malmö har råd att behålla Harbuzi. Men det skulle kräva en rejäl löneökning, en löneökning som i dessa bistra tider kan få negativa konsekvenser då eventuell nyvärvade stjärnor skulle kräva samma pengar. MFF är inte riktigt där ännu, om ett par år när den nya arenan börjat ge ordentlig avkastning så… Men i dag? Njae. Det vore spännande. Men jag tror MFF bangar att ge Labinot ett kontrakt liknande de man kan få i danska och norska ligan.

3. KLAUSULEN

Ska man göra en omvänd Jon Jönsson? D v s acceptera en relativt låg försäljningsklausul för Harbuzi mot att kunna använda hans tjänster till nästa sommar, max? Känner jag Hasse Borg rätt (vllket jag inbillar mig att jag gör) så kommer det aldrig att bli akutellt.

4. KOLLAPSEN?

Vad skulle hända med MFF utan Labinot? Motsägelsefullt nog skulle en försäljning av Labinot kunna lösa en del problem, framför allt för Roland Nilsson och ”Supporterhotaren”. Utan Harbuzi kan Figueiredo placeras i den offensiva mittfältsroll han hade i AIK, en anfallare är plötsligt det naturliga alternativet för MFF och den debatten dör. Då återstår det ”bara” att Malmö ska börja göra mål…

Vad jag tror?

Efter att ha sett Danmarks förbundskapten Morten Olsen le, skratta och skaka på huvudet åt Harbuzis uppvisning mot Örebro har jag svårt att se ”Labbe” i allsvenskan speciellt länge till. Nu verkar det inte bli så att Olsen tar över Ajax, men Olsen känner väldigt mkt fotbollsfolk och många vill ha lirare som Harbuzi, speciellt när de sitter på utgående kontrakt.

Det blir mycket pengar i Harbuzis egen ficka (och i Cabreras, så klart).

Jag hoppas, för svensk klubbfotbolls skull, att Malmö FF spänner sina ekonomiska muskler och lyckas behålla Harbuzi utan försäljningsklausul, men jag tror inte att det är aktuellt. Svensk klubbfotboll är inte där ännu.

Å andra sidan, när ekonomin i fotbolls-Europa är sjunker som Titanic är det bästa möjliga läge för en  ”liten” klubb med pengar i plånboken att börja knappa in.

Det lämnar oss med en fråga som han med kåken vid T-bryggan tog upp tidigare i veckan:

Har Malmö FF pungkulorna som krävs?

/Mattias

Vad tusan.

Två dagar kvar till Sverige-Danmark, allsvenskan har verkligen hunnit lägga sig och jag är rätt övertygad om att det blir blågul seger på Råsunda på lördag.

Vad är då bättre än att titta i backspegeln, plusbedöma de sydsvenska lagen och trycka in en kort kommentar?

Nä, ingenting.

Jag radar upp dem och räknar ner dem.

SYDTOPPEN (helt efter förutsättningar och prestation – poäng är i denna ranking inte helt avgörande)

1.Trelleborgs FF.

Tom Prahl må framstå butter, men är rätt kul. Dessutom har han förvaltat och byggt ut Conny Karlssons lag på ett fenomenalt sätt. Bygget är så stabilt att man inte på något sätt kommer att klappa igenom fast att Rasmus Bengtsson säljs. Fakhro är en fullt kapabel allsvensk mittback, en frisk Thommie Persson fungerar och truppens bredd imponerar. Dessutom är man näst bäst på hemmaplan – 5 vinster och en oavgjord på sex matcher. Starkt. Mycket starkt.

2. Helsingborgs IF

HIF har haft tur och gjort riktigt bedrövliga insatser. Men man har häng. Lite för lite verkar ha förändrats sedan i fjol, laget är bäst i allsvenskan när man spelar som bäst och får saker och ting att fungera, men högst mediokra när man darrar och det gör man ganska lätt. Nu är Olafur Skulason på väg att bli frisk, den största tillgång man riskerar att förlora är Tamboura men han har inte varit riktigt lika bra som i fjol. Några nyförvärv lär det inte bli efter som plånboken är tom som Rambergsvallen. Men topp 4, absolut.

3. Kalmar FF.

Nanne Bergstrand sa till mig på träningslägret i Spanien i februari. ”Är vi bara med när serien tar uppehåll så får de se upp där framme.” Nu är man 9 p bakom Göteborg och 6 bakom Elfsborg. När IFK säljer av är det svårt att veta var de står men att ta in 6 p på Elfsborg blir tufft, men långt ifrån omöjligt. Säljs Ras Elm i sommar lär KFF få nöja sig med 4-7. Med Elm kan man klättra ännu högre.

4. Halmstads BK.

Oj, vad Jannes mannar har böljat. Men det är förståeligt. Laget är ungt och talangfullt. När allt fungerar tar man tre raka (HIF och KFF borta samt DIF hemma) och när det inte gör det torskar man mot BP och Gefle på Örjan. 4 vinster, 4 oavgjorda, 4 kryss, en underhållande Görlitz, massor av laborerande med laget och Zvirre och Tommy som mittbackar. HBK är HBK och det är helt okej på nåt sätt.

5. Malmö FF.

OK. Spelmässigt är Malmö topp 3. I hela allsvenskan. Men med en invärvad brasse skjutgalnare än Billy the Kid och två tränare som snöat in i ett spelsystem man inte kan göra mål med är resultatet, kanske inte katastrofalt, men kalkonartat. Dessutom: när man mot Gais äntligen gjorde mål bjöd man för första gången på MFF anno 2008. Dixons mangling av en Daniel Andersson med kontroll på bollen som gav göteborgarna 2–2, höll Kouakouklass. Nyförvärvet Daniel Larsson är ruskigt snabb, för snabb för sin bollkontroll, och MFF måste hitta ett spelsätt där man får b å d e Harbuzi och Figueiredo att fungera. Om nu Harbuzi är kvar när allsvenskan startar om igen.

Vad tycker ni?

Fire away, idiotförklara eller bara förklara era åsikter!

/Mattias

Fotboll i gärdsgårdsserierna – och egen företagare.

Bloggen hittade Rikard Norling på Örjans valls parkering.