”Under arbetsnamnet Reclaim the Game vill vi göra ett gemensamt avstamp inför det stundande Skånederbyt”, hälsar MFF i ett pressutskick och bjuder in till träff i veckan.

”Reclaim the Game”?

Låter inte som ett genomtänkt arbetsnamn just i dessa dagar.

/ Stefan

Frukost på hotell Eggers innan matsalen ens var öppen och nu på väg hem med tåget från Göteborg och IFK:s 2–0-seger över Malmö FF. En jämn match med MFF som det aningen bättre spelande laget och Blåvitt som det effektiva.

Lite förvånande hätskt eftersnack. Wilton Figueiredo kallade IFK:s mittback Mattias Bjärsmyr för en häst och Pontus Wernbloom vräkte ur sig ”den där jävla fjanten” om Jimmy Dixon.

Alltihop handlade om tre situationer:

1) När Dixon satsade med sulorna före på Robin Söder. Gult kort, kunde ha varit rött.

2) När Dixon och Wernbloom båda satsade våldsamt på en höjdboll. Wernbloom fick hårdaste smällen när skallarna slog ihop och blev liggande. En duell. Lite för tuff, men knappast något ojust.

3) Bjärsmyrs glidare mot Figueiredo som blev en så hård stämpling på foten att Wilton fick gå av planen strax efter. Gult kort och kanske rött om domare Strömbergsson inte hade låtit Dixons första stanna vid gult.

En fjärde duell blev märkligt lite diskuterad på planen – när Wernbloom liggande efter en duell på mittplan stämplade Daniel Andersson och vann boll så att Blåvitt kunde kontra till Tobias Hyséns 2–0.

MFF var inte värt att förlora men heller inte värt att vinna eftersom det inte duger att spela bollhållande fotboll som bara leder till att man tar sig ut på kanterna till lägen man inte kan omsätta till mål.

Jag har sagt det länge: In med två anfallare på topp. Roland Nilssons system har inte gett önskat resultat. Guldstriden är snudd på redan körd, nio poäng upp till Göteborg är mycket efter elva omgångar. Avståndet till Elfsborg och Helsingborg börjar också bli lite för långt.

/ Stefan

Man kan tycka väldigt mycket om Patrick Ekwall och hans manér, men utan hans tyckande blir TV4 lite tråkigare i fortsättningen.
Själva formen, att tycka i tv, är verkligen inte lätt. Patrick kan visst ibland bli lite patetisk med sitt handviftande och en röst som inte alltid övertygar.
Men det räcker att titta och lyssna på Svt:s tråkmåns Jonas Karlsson, som kan förvandla vilket brännande ämne som helst till absolut tristess, för att man ska begripa Ekwalls storhet.
TV4 har med Patrick Ekwall haft en åsiktsmaskin av den typ som en stor tv-kanal måste ha i dagens mediabrus.
Även om man inte alltid tyckt som Patrick eller ens tyckt att han lyckats bemästra det svåra formatet för att få fram en vettig åsikt, så har han till skillnad från bland andra ovan nämnda tråkmåns åtminstone alltid haft en åsikt som han stått för och som gett TV4 en profil.
Mediabolag ska nog vara mer rädda om sina profiler än de ofta är. Patrick Ekwall väcker känslor. Det har TV4 glädje av.
/ Stefan

Det är inte ofta som man funderat över det, faktiskt aldrig tidigare, men i söndags när Henke la upp bollen för att slå en frispark direkt mot Trelleborgs mål tänkte jag tanken:
Är det svårare att slå en frispark i nedförsbacke än i uppförsbacke?
Den för årstiden fantastiska naturgräsplanen i Krika söder om Klippan lutar. Ganska kraftigt dessutom. Henke Larsson fick sitt frisparksläge i nedåtlutet.
Om nu lutningen är någotsånär konstant de dryga nio meterna fram till muren och biten därefter till målet ska det förmodligen rent geometriskt inte vara någon skillnad. Muren sticker upp lika mycket och dyket till målet kräver samma skruvade tillslag oavsett om det är planmark eller lutar åt ena eller andra hållet.
Ändå kan jag inte släppa tanken att det borde vara lättare att skjuta mot ett mål i uppförsbacke. Det känns som att ribban sticker upp högre och ger mer slarvtolerans, men antagligen är det väl bara en känsla baserad på en synvilla.
Oavsett vilket så sköt Henke den där frisparken långt över mål.
Just där funkade inte touchen som Henke annars var nöjd med medan han klagade över bristande matchträning som betyder att han kommer till VM-kvalet utan matchtempo.
Som om det skulle spela någon roll. Henke Larsson lever på sin rutin, sin skicklighet, sin överlägsna spelintelligens och kommer att vara alldeles strålande mot Portugal.
Helsingborg–Trelleborg 3–4 var den mest underhållande träningsmatch jag sett så länge jag kan minnas tillbaka. En match som bevisade att HIF blir ett topplag så länge som Marcus Lantz och Henke Larsson håller sig friska.
Samt att TFF är laget som kan bli årets stora överraskning.
Inte så att jag tror Tom Prahl om att fixa ett nytt guld, men det blir tufft för alla motståndare att hacka sig förbi mittbacksparet Peter Abelsson och Rasmus Bengtsson, samtidigt som det egna försvaret aldrig kan slappna av så länge som Fredrik Jensen ligger på rulle för att hugga på Andreas Drugges smarta framspelningar.
Räkna med intressanta derbymatcher i Skåne i år.
/ Stefan