Blygt, nästan skyggt kom han gående.

Han tog de nio trappstegen från spelargången upp till planen. Sedan började han vandra längs mittlinjen, genom de två raderna av spelare där svunna stjärnor som Schwarz, Möller, Erlandsson och Kristensson stod.
De applåderade.

Publiken på läktarna vrålade och själv såg mannen – som har två veckor kvar till pensionsåldern – mest förvånad ut. Som om han inte visste vem han själv var. Som om han inte förstått vad de 29 år då han inte var intresserad av att sätta sin fot på Malmö Stadion gjort med myten om honom.

Han gick fram till mittpunkten och stod där alldeles ensam i det finaste Malmö FF någonsin haft. För allra sista gången i en himmelsblå tröja, med nummer 10 på ryggen.

Försiktigt, förvånat. Ja, så där tafatt som bara en äldre människa kan agera i en modern miljö, lyfte han båda armarna i en tacksamhetsgest mot publiken, och det såg ut som att han gjorde det för att han annars inte visste vad han skulle göra där inne i mittcirkeln.

Han vände sig om åt fyra väderstreck och tittade förbryllat upp mot väggarna av människor.

Daniel Andersson – som gjort sex år i Serie A och 69 landskamper för Sverige – trevade sig fram mot mannen vid mittpunkten, skakade närmast blyg hans hand och klappade hans axel, som om Daniel rent fysiskt ville känna om mannen finns på riktigt.

Han önskade Daniel kort lycka till, för han har aldrig varit en man av ord, speciellt inte stora.

Så kom sången.

Den spred sig från mun till mun, från norra läktaren, till den östra, vidare till den västra och ända bort till södra där bortafansen delade plats med familjeläktaren.

”En Bosse Larsson. Det finns bara en Bosse Larsson…”

Det var en sådan där hyllning som vi i Sverige är så oerhört dåliga på. En hyllning då det stannas upp och saker och ting sorteras i ordning och reda.

Bosse Larsson är en man från arbetarklassen som än i dag jobbar med att hyra ut arbetsmaskiner. Han kommer från ett Malmö där stämpelklockor, Kockums och strumpfabriken regerade.

I dag är Malmö något helt annat. Inte nödvändigtvis sämre, snarare tvärtom. Men det är på människor som Bosse Larsson stadens identitet vilar.

/Mattias

Pratade med unge Agon Mehmeti förra veckan.
Han sa: Den nya stadion är något vi pratar mycket om i laget. Alla är väldigt spända på den. Det kommer att bli grymt.

Mäster Malmborg (Emil) på Bildbyrån har fångat denna längtan bättre än någon annan.
Bildserien är från Malmös första träning för året. Laget är på väg till inomhuspasset..

1. Till höger om Jeffrey Aubynn ligger Atleticum (friidrottshallen), till vänster Kombihallen där MFF tränar inomhus. Rakt fram, mellan hallarna, mitt framför Aubynn tronar Swedbank Stadion upp med sin svarta respektingivande fasad.

2. Fansen tänder bengaler där de ser spelarna med den nya arenan i bakgrunden. Jeffrey kan inte slita sin blick och Daniel Andersson ser allt mer lättsamt inspirerad ut. Man undrar vad Jeffrey tänker. ”Det där är min sista chans i karriären”? ”Där måste jag lyckas”? ”Påminner mig lite om München”?

3. Men nya arenor är förgängliga. Det är så lätt att stirra sig blind på deras prakt, skönhet och faciliteter och glömma vad de är till för – att spela fotboll. Bayern München slutade första året på Allianz Arena bara 4:a (efter sex titlar de åtta åren innan) och Arsenal var första året på Emirates också bara 4:a, 21 poäng efter mästarna Man U. När Hamburg invigde mäktiga AOL Arena 2000 var man nära att åka ur Bundesliga och slutade på 13:e plats. Så bara så ni vet MFF, en ny arena löser inte era spelmässiga problem. Ser ni inte upp – kan det sluta med en riktigt pungkross.

/Mattias

Foto: Emil ”Mäster” Malmborg, Bildbyrån i Hässleholm