Rami Shaaban gjorde comeback för Bajen i onsdags.
Vi vet alla hur det gick och vi har alla läst om Hammarbys reklam inför matchen.
Den om hur Bajenkassen i och med Shaabans återintåg äntligen var igenmurad.

Det här ska handla om mannen bakom muren, han som fick lämna kassen för bänken.
Han heter Kristoffer Björklund, är 31 år och har nog aldrig kallats för något annat än Poppen.

För 16 år sedan tog Poppen och jag rygg på varandra under elitpojklägret i Halmstad. Det fanns två platser i det yngsta landslaget, vi var båda målvakter och jag vet inte riktigt hur det gick till – han stod för Stockholm, jag för Skåne – men vi fann varandra. Och vi tog steget från det gigantiska lägret i Halmstad till den sista gallringen i Jönköping.

Förbundet stoppade in de fyra målvakterna som slogs om två platser i ett dubbelrum. Det var sommaren 93, Cats in the Cradle och Runaway Train. Jag var lugn och hade svårt att fatta att jag kommit så långt, jag tyckte ju mest det var kul att kasta mig efter bollar och att få skrika på folk.
Poppen var alltid glad och med sina långa flängiga armar hade han en talang ingen av oss andra hade. Ofta slank Marcus Nilsson, han som sedan blev NHL-proffs men då var mittbackstalang, in till oss för att käfta med Poppen. Av de två andra målvakterna minns jag inte mer än att de var helt fokuserade på att ta en landslagsplats.
Det gjorde de inte.

Om jag inte minns fel höll Poppen och jag god min i flera timmar, efter att den första truppen tagits ut och förbundskaptenen Ulf Lyrfors ropat ut våra namn, ända till de andra två målvakterna packat sina väskor och lämnat vårt rum.
Vi gav varandra en kram och firade med varsitt äpple från repan på Scandic Elmia i Jönköping.

Några veckor senare åkte vi till Färöarna för att spela Nordisk Pojkturnering. Vi käkade får, kollade in Heskey och Eijdur, Poppen tog platsen som förstemålvakt och jag blev inte ens besviken.
Upp till sista året som juniorer följdes sedan vi åt. Träffades ibland, hade alltid lika kul.
Sedan kom seniorlivet, jag började bli lika intresserad av tjejer, böcker och skrivande som jag var av fotboll och för en människa som är av naturen lat är det förödande för en eventuell fotbollskarriär.
Så 1996 lade jag ner min.

Det har gått 13 år sedan dess. Jag har bott i Italien, dragit i väg på långresor, gjort ett år i Stockholm, bott i Gävle, åkt fram och tillbaka till USA några gånger.
Jag utbildade mig till journalist och jag flyttade hem till Malmö.
Poppen?
Han fortsatte träna 6 dagar i veckan och spela match den 7:e.
I elva år efter att våra karriärer skiljdes åt kuskade han runt i Superettan och Division 1-serier av olika svag, han spelade för BP och Café Opera, i en vardag inte mycket glamourösare än en lastbilschaufförs.
Sedan, 29 år gammal och 12 år efter att jag slutade spela fotboll, tog sig Poppen till allsvenskan med BP. Det gick, trots att BP åkte ur, bra och Bajen värvade honom som andremålvakt.

När Bajen för några veckor sedan torskade mot HIF på Olympia, efter ett hörnmål som borde dömts bort efter ruff på Poppen, möttes vi igen. Den här gången skiljde ett avgränsningsband i den mixade zonen oss åt.
Sånt skiter Poppen i.
Minuterna efter en orättvis förlust sken han upp som en aprilsol, sträckte sig med öppna armar över det där bandet och levererade en kram som påminde om den när vi en gång firade våra första landslagsplatser.
Att påstå att kollegorna runt omkring såg förvånade ut är ett osannolikt understatement. Det är inget vanligt agerande bland allsvenska spelare att krama reportrar över avgränsningsbanden.

Å andra sidan är Kristoffer Björklund ingen vanlig allsvensk spelare.
Han har vigt sina bästa år åt fotbollen, han har försakat det mesta av det som i dag tillhör riten att bli vuxen – utlandsresorna, dekadensen, universitetsstudierna – han har aldrig ens varit nära att bli ekonomiskt oberoende av sin fotboll och var nästan 30 år gammal när han nådde allsvenskan.
Jag har aldrig frågat, men jag vet att han gjort allt det här av en enda orsak: kärleken till fotbollen. Inget annat.

I en värld där varje tonårig fotbollstalang snackar om mångmiljonkontrakt och snabba utlandsflyttar är Kristoffer Björklund en allsvenskans Don Quijote. En av hjältarna vi aldrig ser eller uppmärksammar.
Därför skriver jag det här.
För att fotbollen är så mycket mer än ett resultat och en tabell.
Den är, ibland, ett helt liv.

Poppen förtjänade mer än att av sin egen klubb få skulden för Hammarbys usla säsong.
Nu är Shaaban åter skadad och Poppen tillbaka i kassen mot Örebro på måndag.
Jag skiter fullständigt i hur den matchen slutar.
Men jag hoppas att det går bra för Kristoffer Björklund.

/Mattias