Blygt, nästan skyggt kom han gående.

Han tog de nio trappstegen från spelargången upp till planen. Sedan började han vandra längs mittlinjen, genom de två raderna av spelare där svunna stjärnor som Schwarz, Möller, Erlandsson och Kristensson stod.
De applåderade.

Publiken på läktarna vrålade och själv såg mannen – som har två veckor kvar till pensionsåldern – mest förvånad ut. Som om han inte visste vem han själv var. Som om han inte förstått vad de 29 år då han inte var intresserad av att sätta sin fot på Malmö Stadion gjort med myten om honom.

Han gick fram till mittpunkten och stod där alldeles ensam i det finaste Malmö FF någonsin haft. För allra sista gången i en himmelsblå tröja, med nummer 10 på ryggen.

Försiktigt, förvånat. Ja, så där tafatt som bara en äldre människa kan agera i en modern miljö, lyfte han båda armarna i en tacksamhetsgest mot publiken, och det såg ut som att han gjorde det för att han annars inte visste vad han skulle göra där inne i mittcirkeln.

Han vände sig om åt fyra väderstreck och tittade förbryllat upp mot väggarna av människor.

Daniel Andersson – som gjort sex år i Serie A och 69 landskamper för Sverige – trevade sig fram mot mannen vid mittpunkten, skakade närmast blyg hans hand och klappade hans axel, som om Daniel rent fysiskt ville känna om mannen finns på riktigt.

Han önskade Daniel kort lycka till, för han har aldrig varit en man av ord, speciellt inte stora.

Så kom sången.

Den spred sig från mun till mun, från norra läktaren, till den östra, vidare till den västra och ända bort till södra där bortafansen delade plats med familjeläktaren.

”En Bosse Larsson. Det finns bara en Bosse Larsson…”

Det var en sådan där hyllning som vi i Sverige är så oerhört dåliga på. En hyllning då det stannas upp och saker och ting sorteras i ordning och reda.

Bosse Larsson är en man från arbetarklassen som än i dag jobbar med att hyra ut arbetsmaskiner. Han kommer från ett Malmö där stämpelklockor, Kockums och strumpfabriken regerade.

I dag är Malmö något helt annat. Inte nödvändigtvis sämre, snarare tvärtom. Men det är på människor som Bosse Larsson stadens identitet vilar.

/Mattias

Olof Persson dammar av guldsången ”Var ska vi sova i natt”.
Några rader framför mig sitter Tom Prahl med fru.
Det är mycket nostalgi i Malmö FF.
Kommer Swedbank Stadion med framtiden?
/Mattias

I skymundan av att Swedbank Stadion ska ta svensk klubbfotboll in i en ny tid ska Helsingborg åka till Sveriges näst nyaste arena och möta Gais och framåt natten ska Kalmar ta emot AIK på fornlämningen i östra Småland.

Larsson/Jönsson jagar säsongens första mål mot ett lag som lär vara i himlen efter 5–1 i premiären. Bra chans för HIF där.

Expressen avslöjar att Kalmar ska spela 4-4-2. I Aftonbladet säger Nanne Bergstrand att KFF ”i alla fall inte ska spela 4-4-2”. Någon far alltså med osanning…

Ska bli lite intressant att i pausen på Swedbank Stadion messa Sandebäck på fornlämningen och höra hur Bergstrand mönstrar sin elva.
/Mattias

Tog en ny tur på allsvenskans nyaste fotbollsarena i dag.
Det totala testet hittar ni i tidningen i morgon. Missa inte det.
Until then…

Efter att ha sett stolarna monteras, ställt mig på mittpunkten och kommit överens med Törner på Bedebladet att inte ens vi skulle misslyckats med att regera det mittfältet kom jag fram till följande:

* Stadion är exteriört riktigt snygg till skillnad från Percy Nilssons terracottaklump ute på åkern. (Den stora lokaltidningens pensionerade krönikör tyckte tvärtom).

* Gräsmattan är perfekt.

* Så gott som alla på nedre etage kommer att bli blöta när det regnar. Arkitekten verkar ha glömt att arenan skulle byggas i Malmö, staden där det alltid blåser åt alla håll. (Vill ni glädjas i regnet på Swedbank så kolla åt pressläktaren till där folk desperat kommer att försöka rädda livet på sina datorer.

* Öis har ett superläge att skrälla. ”Alla” verkar ha glömt hur segern mot Häcken kom, att mannen som gjorde målet inte spelar mer i år och att MFF:s premiärlag på pappret är sämre än fjolårets. All press på MFF – ingen alls på Öis, som tydligen redan är uträknat efter 1–5 mot Gais. Jag minns Häcken på Olympia när Henrik Larsson återvände. Den dagen var Robert Mambo Mumbas. Bom, bom, schvopp, schvopp.

* Programbladet till premiären kom med lokaltidningen redan i går och Bengt Madsen gick till angrepp mot lokaltidningens krönikör. Allt är som vanligt.

* Bortaomklädningsrummet fick mig att tänka på Malmö Borgarskola anno 1994. Innan skolsegregeringen infördes och den blev uppsnoffsad. Låt oss säga så här: ingen känner sig som en vinnare i Swedbank Stadions omklädningsrum för bortalag. I alla fall inte innan match.

* Fansen på Stampen tror på Ofere, Molins eller Harbuzi som förste målskytt på arenan. Jag gjorde mål på norra sidan kvarten efter att stolparna rests, så det blir svårslaget, men i match? Jag säger Santos eller Allbäck men hade unnat Andersson eller Mehmeti att göra det. Hade rent symboliskt varit vackrast så.

* Det sades efter premiärens dagen-innan-match-intervju att Roland Nilsson imponerat, gett ett skarpare och mer analyserande intryck än tidigare. Det lät jävligt spännande. I dag var floskel-Roland tillbaka.

* Jag letade upp domarrumsdörren under Swedbanks västra läktare och undersökte den. Den ger ett på ytan gediget intryck, men är vek i gångjärnen. Madsen knäcker den i höst ngn gång. Ska vi säga 30:e augusti efter derbyt mot HIF? Place your bets i kommentatorsfunktionen. Fina priser utlovas.

/Mattias

Pratade med unge Agon Mehmeti förra veckan.
Han sa: Den nya stadion är något vi pratar mycket om i laget. Alla är väldigt spända på den. Det kommer att bli grymt.

Mäster Malmborg (Emil) på Bildbyrån har fångat denna längtan bättre än någon annan.
Bildserien är från Malmös första träning för året. Laget är på väg till inomhuspasset..

1. Till höger om Jeffrey Aubynn ligger Atleticum (friidrottshallen), till vänster Kombihallen där MFF tränar inomhus. Rakt fram, mellan hallarna, mitt framför Aubynn tronar Swedbank Stadion upp med sin svarta respektingivande fasad.

2. Fansen tänder bengaler där de ser spelarna med den nya arenan i bakgrunden. Jeffrey kan inte slita sin blick och Daniel Andersson ser allt mer lättsamt inspirerad ut. Man undrar vad Jeffrey tänker. ”Det där är min sista chans i karriären”? ”Där måste jag lyckas”? ”Påminner mig lite om München”?

3. Men nya arenor är förgängliga. Det är så lätt att stirra sig blind på deras prakt, skönhet och faciliteter och glömma vad de är till för – att spela fotboll. Bayern München slutade första året på Allianz Arena bara 4:a (efter sex titlar de åtta åren innan) och Arsenal var första året på Emirates också bara 4:a, 21 poäng efter mästarna Man U. När Hamburg invigde mäktiga AOL Arena 2000 var man nära att åka ur Bundesliga och slutade på 13:e plats. Så bara så ni vet MFF, en ny arena löser inte era spelmässiga problem. Ser ni inte upp – kan det sluta med en riktigt pungkross.

/Mattias

Foto: Emil ”Mäster” Malmborg, Bildbyrån i Hässleholm