Ibland är det jävligt roligt att vara sportjournalist.
Många tror att det är glidit och glamouröst att bevaka fotbollsallsvenskan, det tycker såklart ingen som någonsin haft det här jobbet, men helvete vad kul det är att se bra människor lyckas.

Gabriel Özkan kan vara den mest sympatiska fotbollsspelaren sen Yksel och det säger inte lite. Håller inte det minsta på AIK men jag kan inte påstå annat än att jag mådde jäkligt nice där på Råsundas pressläktare när han tryckte in AIK:s segermål. Det helvete han varit igenom med alla skador, den glädjen han bjöd på efter målet och den kärlek han fick från publiken. För mig är de känslorna själva vitsen med idrott.

Samma sak med Martin Mutumba, som spelade fram. Skadehelvete, personligt stul och tre år i fucking Finland. Han har växt upp till en sjukt sympatisk snubbe och växt ut till en klasspelare. Jag unnar honom all framgång.

AIK har en överjävlig offensiv på gång, med ovanstående duos irrationalitet och Ivan Obolo som ständigt hot med sin styrka och tyngd. Snart får man ytterligare en dimension när Miran Burgic är tillbaks, och Bojan… AIK som helhet är visserligen inte mer än okej mot Halmstad men det känns som att det är något spännande i faggorna.

Hela AIK har förresten genomgått nån sorts mystisk förvandling. I fjol var det spillran av en klubb, så mycket elände och bråk har jag fan aldrig upplevt i en svensk förening tidigare. I år är det minst sagt annorlunda. Jag fick baske mig en kram av kommunikationsdirektör Sophie Josefsson när jag kom till Råsunda, i fjol var samma Sophie sugen på att ha ihjäl mig vid ett flertal tillfällen om jag läste av situationen rätt. Micke Stahre och sportchef Björn Wesström glider runt i spelargången och är sköna gubbar. Med det menar jag absolut inte att de på något sätt framstår som oseriösa, men de är glada och avslappnade och tar den här allsvenska cirkusen för vad den är. Ungefär som Nanne, och där räckte det som bekant ända till guld.

Ska kanske nämna Hammarbys premiär mot Elfsborg i lördags också. I den första halvleken hotade man faktiskt mer än vad jag hade trott, bjöd på en del bra anfallskombinationer trots att man hade problem i försvarsspelet. I blev det väl mer som väntat, hemmalaget dominerade kraftigt och Tony Gustavsson fick nästan springa hem till Stockholm med den där poängen för att inte bli haffad för tjyveri. Frågan är om det var ett bevis för Hammarbys brister, eller för Elfsborgs överlägsenhet. Det lär vi få veta inom de närmaste omgångarna.

I kväll Djurgården mot Örebro på Stadion. Ska bli spännande att se vad Zoran och Andreé har lyckats få ihop av det här gänget, det finns trots allt en del som är ungt och kul. Men jag har sett Örebro ett par tre gånger under försäsongen och de har ett sjukt lag, det kanske mest underskattade allsvenska bygget på flera år. På pappret är bortasegern ganska given, lyckligtvis spelar det ingen roll när domaren blåser i gång.

/Saft