Ni kan väl knappast ha undgått att sett rapporterna om det utsatta läget i Hammarby.
20 miljoner ska sparas de två närmaste åren. Folk få gå från sina jobb, spelarna får inte förlängda kontrakt och alla sportliga och ekonomiska målsättningar har lagts åt sidan för en endaste punkt, att överleva.

Ska inte peta för mycket här i bloggen, alla intresserade får sin dos i tidningen och på Fotbollsbladet.se, men jag vill ändå tillägga att jag fått en hiskelig massa åsikter från supportrar som spyr galla över ledningen med vd:n Micke Andersson i spetsen och jag förstår naturligtvis frustrationen. Det måste göra ont att vara Hammarbyare just nu.

Men man gör det alldeles för lätt för sig om man tror att det är den nuvarande ledningen som bär all skuld. Visst, lite får man ta på sig, men det är många års vanskötsel i kombination med en global ekonomisk kris, som få kunde förvänta sig skulle slå så hårt, som ligger bakom de här drastiska beskeden. Pengar har strötts omkring utan en tanke på en mörkare morgondag.

Min alltid like kloke vän Halvdanne Hult hittade omedlebart kärnan i problemet och med risk för att bli alltför politisk måste jag hålla med.
Fotbollsklubbarna måste drivas som företag, inte som föreningar. Bort med 51-procentsregeln omedelbart. För det är väl ganska naturligt att en vd eller sportchef dras in i ett spenderingsvansinne när tiderna är goda, det är ju inte hans pengar och det värsta som kan hända är att man får avgå. Tror någon på fullaste allvar att det hade varit lika idealistiskt och frikostigt om de operativa ledningen satt i en ägarposition? Då hade kronor och ören minsann hamnat i första rummet.

/Saft