De moln som Bajen-spelarna svävat på sen derbysegern mot Djurgården skingrade sig hastigt och man föll pladask med arslet i marken mot ett överlägset IFK Göteborg.

Blåvitt vann visserligen bara med ett enda mål, det målet kom visserligen till efter ett fantastiskt individuell nummer av Robin Söder och Bajen var visserligen bara en svetträddning av Kim Christensen och en avgörande mållinjerensning av Tobias Hysén ifrån att knipa en pinne. Ändå kändes en poäng ohyggligt långt borta matchen igenom.

Jag förstår det här med att man ska satsa på trygga och lojala spelare som man vet var de står. Jag fattar att Fredrik Söderström och Mikkel Jensen är ledarfigurer som det inte är alldeles enkelt att kassera i en handvändning.
Men det är inte värdigt att ställa upp med den här elvan och prestera som Hammarby gjorde i går inför sin hemmapublik. Det var skrattretande hur lite ovanstående duo presterar, och har presterat så här långt. Har Fredrik Söderström gjort en enda godkänd match sen han kom till Bajen om vi räknar bort derbyna? Tror knappast det. Och det kan liksom inte vara godkänt med spelare som bara presterar när det är derby och stormatch, såna killar kommer man inte topp fyra i allsvenskan med. 

Simon Helg var bra när han kom in, började röja direkt på vänsterkanten och möjliggjorde Bajens forcering sista kvarten. Sanslöst att inte ge den killen chansen. Och var fan har Carlos Gaete tagit vägen? Det finns ingen form som är så dålig att han inte går in och tar Mikkel Jensen plats på studs om han så bara är en spillra av den spelare han var i höstas. Jaja, nog gnällt, men det är trist med ett lag som från början har lite krassa förutsättningar och som inte ens har vett nog att använda sig av dem till fullo.

I övrigt? Orkar inte gå igenom hela alltet, men vi kan konstatera att Örebro har vaknat och har tre raka segrar nu. Som jag sa före säsongen: ÖSK kan slå sig in i den absoluta toppen, sanna mina ord.

 /Saft

Ibland är det jävligt roligt att vara sportjournalist.
Många tror att det är glidit och glamouröst att bevaka fotbollsallsvenskan, det tycker såklart ingen som någonsin haft det här jobbet, men helvete vad kul det är att se bra människor lyckas.

Gabriel Özkan kan vara den mest sympatiska fotbollsspelaren sen Yksel och det säger inte lite. Håller inte det minsta på AIK men jag kan inte påstå annat än att jag mådde jäkligt nice där på Råsundas pressläktare när han tryckte in AIK:s segermål. Det helvete han varit igenom med alla skador, den glädjen han bjöd på efter målet och den kärlek han fick från publiken. För mig är de känslorna själva vitsen med idrott.

Samma sak med Martin Mutumba, som spelade fram. Skadehelvete, personligt stul och tre år i fucking Finland. Han har växt upp till en sjukt sympatisk snubbe och växt ut till en klasspelare. Jag unnar honom all framgång.

AIK har en överjävlig offensiv på gång, med ovanstående duos irrationalitet och Ivan Obolo som ständigt hot med sin styrka och tyngd. Snart får man ytterligare en dimension när Miran Burgic är tillbaks, och Bojan… AIK som helhet är visserligen inte mer än okej mot Halmstad men det känns som att det är något spännande i faggorna.

Hela AIK har förresten genomgått nån sorts mystisk förvandling. I fjol var det spillran av en klubb, så mycket elände och bråk har jag fan aldrig upplevt i en svensk förening tidigare. I år är det minst sagt annorlunda. Jag fick baske mig en kram av kommunikationsdirektör Sophie Josefsson när jag kom till Råsunda, i fjol var samma Sophie sugen på att ha ihjäl mig vid ett flertal tillfällen om jag läste av situationen rätt. Micke Stahre och sportchef Björn Wesström glider runt i spelargången och är sköna gubbar. Med det menar jag absolut inte att de på något sätt framstår som oseriösa, men de är glada och avslappnade och tar den här allsvenska cirkusen för vad den är. Ungefär som Nanne, och där räckte det som bekant ända till guld.

Ska kanske nämna Hammarbys premiär mot Elfsborg i lördags också. I den första halvleken hotade man faktiskt mer än vad jag hade trott, bjöd på en del bra anfallskombinationer trots att man hade problem i försvarsspelet. I blev det väl mer som väntat, hemmalaget dominerade kraftigt och Tony Gustavsson fick nästan springa hem till Stockholm med den där poängen för att inte bli haffad för tjyveri. Frågan är om det var ett bevis för Hammarbys brister, eller för Elfsborgs överlägsenhet. Det lär vi få veta inom de närmaste omgångarna.

I kväll Djurgården mot Örebro på Stadion. Ska bli spännande att se vad Zoran och Andreé har lyckats få ihop av det här gänget, det finns trots allt en del som är ungt och kul. Men jag har sett Örebro ett par tre gånger under försäsongen och de har ett sjukt lag, det kanske mest underskattade allsvenska bygget på flera år. På pappret är bortasegern ganska given, lyckligtvis spelar det ingen roll när domaren blåser i gång.

/Saft