Jag vet inte varför – men ända sedan jag var en liten pôjk har jag målat upp följande scenario när jag drömt om en blivande idrottskarriär:
”Fullsatt på läktarna. Oavgjort i slutskedet. Straff för mitt lag. Jag avgör”.

Allt normalt så långt. Men drömmen innehåller även en till, något udda, ingrediens och det är inte att jag hyllas av exalterade hemmafans.
Nej, det är i stället att jag tystar en hel bortaarena, vars fans hatar mig för att jag har förstört för deras favoritlag.
Jag vet inte vad den störningen kallas, om den har en bokstavskombination, men vi kan väl konstatera att jag helt enkelt njuter av andras olycka.

Jag har länge legat lågt med den här information. Känt mig lite onormal. Konstig, helt enkelt. Men nu vågar jag gå ut med det.
Varför? Jo, jag har nämligen funnit en allierad.
Efter att ha besegrat Schweiz inför 11 000 åskådare i deras egen borg sa liraren Linus Omark det jag väntat på länge:
– Vi visste att det här kunde bli roligaste matchen på hela VM, att spela mot hemmapubliken. Klart att man var extra taggad. Sedan att tysta hemmapubliken… Det var skönt!

Tack, Linus! Tack!

– Emil