Ödets ironi är underbar. Ett nygammalt zombiespel om ett okontrollerbart virus känns mer aktuellt än någonsin i en faktisk pandemi.

I en tid av ständiga remakes i film-, serie- och spelvärlden går ”Resident Evil 3” mot strömmen. Återkomsten av det hyllade spelet från 1999 är alltså befogad.

Den är också charmig, nervkittlande och skrämmande tidsenlig. Det känns faktiskt lite konstigt att gå från en pandemi till en annan såhär. Inramningen, med ett virus som sprids snabbare än mänskligheten kan mäkta med och som får infekterade att ansluta till en ständigt växande zombiearmé, ger mig en liten coronaklump i magen.

Opassande skämt åsido, ”Resident Evils” förmåga att fånga min uppmärksamhet är ändå tidlös. Detta är ju en klassiker – nu förädlad med nutidens lyx.

Just denna kombination, med en story och ett upplägg från förr med den grafik vi nu är bortskämda med, smakar mumma. Jill Valentines (och Carlos) flykt från Racoon City är så mångdimensionell. I ena stunden flåsar jag panikartat runt hörnen när Nemesis är hack i häl. I nästa tänker jag så att de inbillade geniknölarna knakar för att klura ut koden till ett kassaskåp. Typiskt ”Resident Evil”, jag vet. Men vad som verkligen gör denna titel uppiggande är dåtidens regi. Likt en klassisk film finns här mer elegans än vad man annars är van vid.

Nya spel följer i regel ett modernare upplägg. Här varvas det exempelvis friskt mellan gameplay och filmsekvenser. Ibland blir det lite rörigt, med onödiga dödsfall som resultat. Men allt som oftast känns det verkligen befinner mig i en skräckfilm som både är majestätiskt bisarr.

Själv är jag en adrenalinsökande idiot som tycker att det är roligt att bli rädd. När jag släcker ner i rummet, tar på mig hörlurarna och sätter mig så nära tv:n jag kan är detta spel en grym följeslagare. Visst, lite mer psykologisk terror hade inte skadat. Till exempel hade ”Resident Evil 7” ett mycket mer effektfullt röstskådespel och en råare känsla överlag.

Denna avdammade, nypolerade titel hör däremot hemma mer på actionsidan. Inget fel med det, herregud. Det är en utmaning att behålla lugnet för att inte tömma magasinet när fienderna kryper närmare och rent gameplay-mässigt är det nog att föredra i slutändan. Men för mig är Nemesis ingen ärkefiende i ren skräckaspekt. Han är bara orättvis.

Så, hur betygsätter man då en remake? Jo, man säger som det är. Detta är ett förbannat bra spel med såväl charm som brister från förr, i en ny sexig förpackning.

Lycka till med att hitta ett mer actionfyllt och passande vaccin mot isoleringstristessen.